Det har skett märkliga saker i den
svenska partiskaran. I en tid då landet översvämmas av asylsökande
som efter lång resa passerat mins ett halvdussin länder söker asyl
i Sverige. Genast uppstår det en politisk förlamning då de problem
som finns blir ytterst påtagliga.
Asylmottagandet är inte dimensionerat
efter trycket.
Skolplatser och lärare saknas till
lågutbildade
Bostäder saknas
Arbetsplatser saknas för
okvalificerade
Sjukvården överbelastas
Asylmottagandet blivit en affärsidé
även för kriminella.
Samhället drivs isär med otrygghet i
allt mer segregerade bostadsområden och kommuner.
I dessa tider försöker moderaterna
kasta av sig hjärtats politik och föreslå utvisning av kriminella.
Miljöpartiet vill slopa alla hinder
för invandring och bevisar att de lever i drömmarnas utopi.
Liberalerna vill ögna sig åt de
viktiga frågorna om tillåten insetts och nekrofili.
Kommunistpartiets efterträdare vill
avskaffa gränsskydd och försvar till förmån för välfärden.
Kristdemokraterna skriker sig hesa om
allt och alla för att nå över den gyllene 4% nivån till
riksdagen.
Centerpartiet försöker med
konststycket att äta kakan och samtidigt ha den kvar.
Sverigedemokraterna kan luta sig
tillbaka och säga vad var det vi sa och samtidig känna va hur
väljarstödet blåser över till sina skuggkompisar bland
moderaterna.
Riksdagen lägger ansvaret på
kommunerna. Men vem vill ta emot en bostadsplattform för 500 boende.
Det skulle på en dag knäcka allt av en enskild kommuns verksamhet.
Enda rimliga platsen är att den förtöjs utanför riksdagshuset.
Vi har en svag regering oavsett om det
är höger eller vänsteralternativet som anser sig ha
regeringsrollen. Men partierna agerar enbart utifrån maktspel och
inte efter vad situationen och landet behöver.
Sedan gäller det den europeiska
unionen där protektionism och gränshinder och avskaffande av den
fria rörligheten är på agendan.
Lycka till politiker och ta er ut ur
eran drömvärld och se hur verkligheten ser ut.
