Belarus, regimens migration!

Vårt grannland Estland har på grund av den litauiska migrationskrisen  ökat sin beredskap vid Estlands östra gräns. Kontrollerna vid gränsen mellan Estland och Lettland och i hamnar har också stärkts. Orsaken är att flyktingar i stigande mängd tar sig in i Litauen. Läget i Litauen där flyktingströmmen från Belarus nu är 20 gånger större jämfört med den förra året.

Lokalbefolkning vid gränsen är oroliga när det gäller deras säkerhet. Politiker måste se till att bättre bevaka landets gräns och se till att det inte kommer ett flödet av illegala gränsövergångar med personer från Mellanöstern och Afrika. De belarusiska myndigheterna hjälper aktivt till att letar efter svagheter i Litauen gräns. Vägar till Västeuropa lockar och är en politisk mardröm. Det är inte alls uteslutet att migrationsströmmen även kommer att gå norrut och  skulle då även drabba Estland, Finland och Sverige. Av det skälet har Estland inte varit passivt  utan uppdaterat sina planer mot massinvandring.

Estland bygger sedan tidigare en stängslad gräns mot Ryssland för att försvåra illegal inresa till Estland. Med stängsel och övervakningsutrustning ges en bättre bild av vad som händer vid gränsen.
Redan har beredskap vid den östra gränsen ökat, samt även den inre gränskontrollen.

Sverige återhämtar sig sakta från den ström av asylsökande som kom 2015. Oroande tecken är det som sker i Belarus myndigheter att aktivt delta i att locka immigranter dit med löfte om att de kan söka sig vidare. Belarus lockar som en mellanstation för vidare färd till EU.

Belarus diktator, i den sista stalindiktaturen, är trängd och allt kan förväntas ske från regimen.

Hur mycket är det tillåtet att tänka i Sverige?

När ett flygplan med iranier bosatta utomlands verkar ha skjutits ned av Iran börjar tankarna snurra. De 17 offer som var bosatta i Sverige basunerades ut med stora rubriker som svenskar. Senare framkom att sju hade svenskt medborgarskap.

När personernas bakgrund förklarades så var det flera ensamkommande, det var flyktingar 2015 och 2017 och några som anlänt tidigare.

Det som verkar vara förbjudet att fundera över är varför det var så många asylsökande som rest till Iran. Om det funnits så starka skäl att fly landet varför då återvända?

Utan att blanda in empati med offren måste frågan hur deras villkor att vara bosatta i Sverige förklaras. Härom råder det i de flesta fall sekretess, och det är den som har en åsikt som ska stå i skamvrån.

Är det så att svensk asylpolitik är totalt utan krav på personerna som söker skydd i landet att det är helt i sin ordning att resa tillbaka till det land man angivit som skäl för att fly. Om någon ifrågasätter ordningen kommer anklagelser om bristande empati. Vad jag förstår så är empatin i landet så stor att vi avstår att bygga bostäder för befolkningen, avstår från ett stark försvar av vår frihet, låter de kommunala verksamheterna förfalla, allt med hänvisning till ett varmt hjärta för skyddsbehövande.

Så, är det OK att resa på ferie till det land man flytt från?

DN 3 juni 1945 Riksdagsmotion 199293:sf606

Den klartänkte Sten Andersson (m) i Malmö var redan 1993 klar över vad som var ett problem med Svensk asylpolitik. 

De enda som assimilerats är väl esterna som inte var särskilt välkomna och utgjorde grus i Sveriges och LOs vilja att få bra handelsförbindelser med Sovjetunionen. Sedan betraktas de som arbetsamma och lojala samt den lyckade integrationens exempel. Hur lätt var inte det. Esterna hade högre utbildning, en fjärdedel talade svenska, starkare kultur och delade religion med svenskarna. Dessutom fanns det klara band som byggdes upp under frihetstiden.

Motion till riksdagen

1992/93:Sf606

av Sten Andersson i Malmö (m)

Flyktingpolitiken

---

Ända fram till 1960-talets slut präglades vår invandrarpolitik av en uppenbar strävan att assimilera
nykomlingarna -- de skulle ''försvenskas'' så fort som möjligt. Tonläget var ofta bestämt och varnande. 

Ett exempel på detta kunde läsas i Dagens Nyheter den

3 juni 1945:

De balter som vill stanna här får finna sig i att
undervisningen av deras barn ordnas så att assimileringen
underlättas, och om den baltiska intelligentian är missnöjd
med det, får den väl söka sig till ett annat land.

Så sent som 1968 fick Skolöverstyrelsen, trots att det
blivit tillåtet 10 år tidigare, tala om att barnen faktiskt fick
tala finska på rasterna i Tornedalens skolor.

Det var också 1968 som riksdagen tillsatte en
invandrarutredning. Betänkandet ''Invandrarna och
minoriteterna'' var ett tidstypiskt dokument. Under
påverkan av dåtidens radikalism slog man in på en linje som
inte endast tog avstånd från assimilering, utan den ledde in
i ett gungfly av kulturpluralistisk retorik. Tidsandan och en
naiv syn på den etniska integrationsprocessen förklarar till
viss del inriktningen av den svenska invandrarpolitiken,
som antogs av en enhällig riksdag 1975.

Jämlikhet, valfrihet och samverkan blev
invandrarpolitikens honnörsord. Jämlikhetsmålet var ingen
nyhet, ty om detta hade riksdagen beslutat 1968.
Valfrihetsmålet var däremot en uppseendeväckande
innovation och det verkligt nya i politiken. Betydelsen av
detta betonades ytterligare när valfriheten fördes in i
grundlagen året därpå. Regeringsformens första kapitel fick
ett tillägg i andra paragrafen:

Etniska, språkliga och religiösa minoriteters möjligheter
att behålla och utveckla ett eget kultur- och samfundsliv bör
främjas.

Denna text innebär att de etniska minoriteternas
rättigheter till kulturell särart läggs till en av de svenska
statsskickets grunder.

Uppfattningen om kulturell valfrihet baseras på
föreställningen om ett konfliktfritt, mångkulturellt
samhälle, ett samhälle som bara berikas av den etniska
mångfalden. Att formulera en sådan utopi var endast möjlig
i ett land utan erfarenhet att hantera etniska konflikter!
Dessbättre vaknade politikerna till och erkände motvilligt
att den naiva syn som präglat invandrarpolitiken saknade
förankring i verkligheten. Men målet övergavs inte. Ingen
ville tappa ansiktet och få ta emot ''invandrarvännernas''
kritik. I stället sade man som i Orwells bok Djurfarmen:

att även om alla kulturer är likvärdiga så är den svenska
mest likvärdig.

Efter beslutet om invandringspolitiken 1975 har det rått
politisk enighet i ämnet och denna stördes inte förrän mot
slutet av 1980-talet. En så rörande enighet om en så rörig
politik kan inte annat än förvåna. Från början var det säkert
aningslösheten som förklarade situationen. Nu avslöjar
tystnaden en rädsla för att ta tag i en fråga som delar
folkopinionen och som kan provocera stormiga känslor.
Priset för denna naivitet och strutspolitik har vi börjat
betala under senare tid.

1975 försvann invandrarfrågan från den politiska
arenan. Framöver handlade det om praktiska ting som
bostäder, arbetsmöjligheter, hemspråk, socialbidragsuttag
och kriminalitet.

Följden av detta blev att en annan viktigare fråga aldrig
blev offentligt formulerad. Nämligen frågan om övergången
från det kända och etniskt homogena Sverige, till det nya
och okända mångetniska samhället. Människor i Sverige vet
vad de lämnar bakom sig, men ingen vet hur det kommer
att bli i stället. Det finns ingen garanti, logisk princip, eller
historisk erfarenhet, som säger att det mångkulturella är
bättre än det enkulturella. Vill människorna i Sverige leva i
en mångkulturell miljö? Sådana frågor som aldrig
ventilerades offentligt har grott i folkdjupet i form av
ökande oro och olust.

Sådana frågor har inte varit legitima. Människors oro
och undran har inte bemötts med allvar, respekt och sakligt
baserad kunskap vilket i längden blir förödande!
Antydningar om ett ifrågasättande av svensk
invandrarpolitik har uppfattats som en otillåten avvikelse
från det moraliska folkets självklara plikter. Idealsverige,
politikernas och kulturfolkets Sverige, begärde av sina
undersåtar att de åtminstone skulle hålla tyst om sina
skamlösa tillkortakommanden som människor.

Välfärdsstaten skulle självklart lyckas med den
mångetniska integrationen, ty erfarenheterna var
uppmuntrande och beredskapen god. Hade man inte klarat
moderniseringsprocessens påfrestningar och klasskampens
faror? Skulle man då inte klara av att integrera nya grupper
i det svenska samhället? Kungsorden blev riklig information
och mera kunskap och detta skulle råda bot på all
nationalistisk kvarleva. Det mångkulturella gjordes till ett
slags idealtillstånd. Det gamla Sverige framställdes ofta som
torftigheten själv, en ankdamm och något att nästan
skämmas över, ovärdigt dessa nya kosmopoliter som nu
befolkade Idealsverige. Man skulle per definition älska
libaneser och chilenare och tycka det är så roligt att leva
bland turkar, greker och jugoslaver. Det var en märklig
inställning, förvisso väldigt svensk, men i längden skadlig
och hämmande för ärliga möten människor emellan.

Invandringspolitikens oförmåga och oklarheter att hålla
invandringen under kontroll har spelat en viktig roll i detta
sammanhang. Bara två invandringskanaler har stått öppna
för utomnordiska immigranter efter 1970: flykting- och
anhöriginvandring. Genom dessa allt smalare kanaler skulle
till myndigheternas bestörtning en ansenlig mängd
människor passera under de kommande 20 åren. De flesta
försök att göra kanalerna mer oframkomliga har kapsejsat
inför människors nöd och förbryllande påhittighet.

Anhöriginvandringen har utgjort den antalsmässigt
viktigaste delen av de två senaste decenniernas
utomnordiska immigration men har uppmärksammats
mycket mindre än asylinvandringen, förmodligen beroende
på dess föga dramatiska former.

Flyktinginvandringen är en sammansatt kategori. De
som erhöll uppehållstillstånd som flyktingar enligt lagens
definition motsvarade 1987--1989 knappt en fjärdedel av
den totala asylinvandringen. Resten utgjordes av
krigsvägrare, de facto-flyktingar, humanitära flyktingar och
andra som närmast kan kallas ''byråkratiska flyktingar'' --
alltså de som fick stanna i huvudsak för att de väntat så
länge på att få sitt ärende behandlat.

Det sammantagna intryck som många fått är att Sverige
är utsatt för en anstormning av folk från fjärran länder och
att myndigheterna inte har kontroll över läget.
Flyktingmottagningens kollaps under senare delen av 1989
kom att dramatiskt bekräfta detta intryck och föranledde i
december samma år en ändring av asylpraxis i en restriktiv
riktning. Dessvärre beslutade den nuvarande regeringen
senare om en återgång till tidigare regler.

Denna hotande känsla kom att förstärkas av och
samspela med en annan känsla, nämligen att den
''generösa'' flyktingpolitiken höll på att grovt missbrukas.
Kritiken gällde inte bara att det var för många som kom,
utan också att många inte hade rätt att komma. Denna
känsla var givetvis inte tagen ur luften, men den bemöttes
sällan på ett seriöst sätt. Fortfarande märks en tendens att
förlöjliga människors kritiska synpunkter på
flyktingpolitiken med hänvisning till deras okunnighet och
överdrifter. I stället för undanflykter, som få tror på, borde
man erkänna att många lycksökare passerat våra gränser
och att alla flyktingar inte alltid är änglar. Invandringen
innebär risk för att även människor med asociala beteenden
söker sig hit.

Att dessa självklarheter länge har förblivit osagda av
ansvariga politiker återspeglar invandrarpolitikens
dilemma. Politiker och myndigheter vet att
invandringspolitikens folkliga förankring är alltför bräcklig
för att tåla en sådan form av öppenhjärtighet. Samtidigt
minskar deras trovärdighet än mer eftersom det de säger
stämmer dåligt med människors vardagsupplevelser! Denna
tystnad har utgjort grogrund för invandrarfientliga partier
och grupperingar. Retoriska framgångar baseras alltid på
att man har lyckats komma i kontakt med en för människor
viktig men oorganiserad del av de egna
vardagsupplevelserna.

I detta sammanhang kom Sjöbo in i bilden. 1988 sade
Sjöbo med klar majoritet nej till flyktingar och därmed
påbörjades en liten kommuns kamp mot etablissemanget.
Det som då hände sade mer om tillståndet i landet än
hundra högstämda tal i riksdagen. Nu avslöjades den
bräckliga invandringspolitikens förankring bland
medborgarna och, dessutom än farligare, etablissemangets
oförmåga att hålla ordning och reda och idealsamhällets
oförmåga att bemästra det verkliga samhällets känslor. Och
en sak blev glasklar. För varje gång någon partiledare eller
etablerad ''kändis'' uttalade sin avsky mot Sjöbo blev
motståndarna till flyktingpolitiken alltfler. Detta skall ses
som ett sundhetstecken och inget annat! Ofta benämndes de
som var kritiska mot asylpolitiken som ''okunniga lantisar
och korkade bönder'' med ytterst dunkla åsikter. I det
sammanhanget kan konstateras, baserat på mängder av
opinionsundersökningar, att samtliga riksdagspartier i
överflöd rymmer personer som ansluter sig till en liknande
uppfattning!

Ur demokratisk synpunkt var denna debatt olustig. Vem
vågade stå upp och försvara folkmajoriteten och riskera att
bli ''avrättad'' av det samlade ''tyckaretablissemanget''?
Endast ett fåtal vågade, och de fick utstå många svårigheter.

Sverige befinner sig i otakt med sig själv.
Moderniseringsprocessens snabba växlingar och
omvälvande följder har inte givit människorna många
chanser att skilja sig från det gamla på ett bra sätt eller
smälta in i det nya. Krisen förvärrar situationen. Det gäller
vår ekonomi, social välfärd och trygghet. Den omtalade
svenska modellen har fastnat och efter att ha varit en
ledande nation i många hänssenden är vi nu en bland alla
andra. Många medborgare förstår inte eller vill inte
acceptera att Sverige sänder ut signaler till omvärlden som
innebär att ett stort antal personer söker sig hit i avsikt att
erhålla asyl. Detta särskilt mot bakgrund av den asylpolitik
våra nordiska grannar bedriver!

Dessutom är det egendomligt hur signalerna konkret
fortsätter att uppfattas utomlands eftersom man numera
från ansvarigt håll poängterar att de flesta som kommit till
Sverige under senare tid inte får stanna. Det borde vara
dags att ändra ''signalsystemet''!

Det är i detta perspektiv som övergången till ett
mångetniskt samhälle får hela sin konfliktfyllda relief. Det
sorgearbete som man undertryckte en gång i tiden kommer
nu till ytan i former som inte alltid går att känna igen eller
acceptera. -- ''Det som göms i snö kommer upp i tö.''

Vi måste få till stånd en öppen debatt och inte
nonchalera eller strunta i de många som faktiskt ifrågasätter
svensk flyktingpolitik. Det är tystnaden som är hotande,
med dess många aggressioner bakom den prydliga fasaden.
Om vi bör frukta något så är det realiserandet av förträngda
känslors utbrott. Men då är det försent.

Svensk flyktingpolitik bör anpassas till vad som är
förankrat och förståeligt för den stora majoriteten väljare,
och detta innebär att bestående asyl i huvudsak endast bör
beviljas de utlänningar vilka kan definieras som politiska
flyktingar enligt Genèvekonventionens definition. Vidare
bör anhörigbegreppet ha den definition som anges i
Dublinkonventionen från 1990.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en förändrad svensk asylpolitik.

Stockholm den 19 januari 1993

Sten Andersson (m)

i Malmö

Almedalen tre (S) fyra (KD)

Statsminister Stefan ­Löfven var tydlig i sitt Almedalstal om vikten vikten att värderingarna inte ska domineras av det som splittrar utan om det som förenar.  Det som håller ihop och använde  ordet ”svenskt” för att göra det och sa ”Sverige” 28 gånger i sitt tal.

I Stefan ­Löfvens Sverige hetsar vi inte grupp mot grupp utan i Sverige håller vi ihop och skapar ett nytt samhällsbygge. Stefan ­Löfven lade en stor vikt på den industriella utvecklingen på företag som historiskt varit lyckosamma och byggt vårt välstånd och på nya företag som ska utveckla välståndet. Stefan ­Löfven nämnde KTH som forskat fram genomskinligt trä. Den gamla Svenska träindustrin som tar ett tekniksprång in i framtiden.

I Sverige ägnar vi oss åt samhällsbygge, inte åt meningslösa skattesänkningar utan styreffekt. I Sverige ägnar vi oss åt lagarbete och statsminister redovisade de satsningar som ska leda fram till en samhällsmodell som har framtiden för sig. Sverige har mått bra i globaliseringen och nu flyttar fler företag hem än som lämnar Sverige.

Statsministern  avsluta med en variant av John F ­Kennedys ”fråga inte vad ditt land kan ­göra för dig utan vad du kan göra för ditt land”. Alla som älskade Stefan Löfvens ”kunskapshungrande, hårt arbetande, jämlika Sverige” skulle fråga sig: ”Vad är min uppgift? Vad är min plikt?”
Löfven kritiserade Sverigedemokraterna  sitter hellre hemma bakom datorskärmen, och leder sin nätarmé mot invandrare, journalister, feminister eller vilka de valt att rikta sitt hat mot för dagen, det mest osvenska som finns.

Löfven kritiserade Alliansledarnas Anna Kinberg Batra och moderatledaren från Djursholm som åkte till Husby och spankulera runt och posera framför kamerorna medan de boende inte tilltalas utan får titta på.

Stefan ­Löfven var tydlig med att de rätta moralistiska och nationalistiska tonerna som plikten, bildningen, moralen och stolthet för Sverige ska vara vägledande in i framtiden.

Det var en statsminister som talade och då handlar det inte om populistiska brandfacklor utan om politik som gemensamt låter sig göras och det var en positiv bild av möjligheterna som målades upp av en positiv Stefan Löfven.

KD-ledaren Ebba Busch Thor inledde sitt tal med en kärleksförklaring till Sverige och att nu är det dax för en "värderingsrevansch”. I Sverige ska vi återgå till att renovera den svenska identitetspolitiken. Hur det historiskt var i landet ska läras tillika med utbildning i svenska värderingar.

Ebba Busch Thor talade om att Sverige befinner sig mitt i en värderingskris. Tillit, frihet, jämlikhet, alla människor lika värden är på olika sätt hotade och pekade bland annat på IS-resenärer, attacker mot blåljuspersonal.

Friheter och rättigheter under ansvar tar vi för självklara men vi har misslyckats med värderingsgrunden i samhällsbygget och riktar kritik mot Stefan Löfven som glömt den avgörande grunden för ett stabilt samhällsbygge. Busch Thor ställde frågan om Löfven kommer att få byggnadslov för sitt samhällsbygge vid nästa val.

KD-ledaren vill ha en "värderingsrevansch”.
Endast med en värderingsrevansch kan vi behålla vårt gemensamma hem tryggt inför framtiden, bland annat skärpa straff för den som ger sig på blåljuspersonal.

Busch Thor påminde om partiets utspel om ett asylprogram, där asylsökande ska få svenskundervisning, samhällsorientering och en arbetsplikt - redan under tiden asylsökande tar emot samhällsstöd. Passivitetskulturen för asylsökande måste brytas och det fortsätter vidare när hälften av de som kommer till Sverige som saknar arbete efter sju år.

När det  gäller EU  så visad Busch Thor upp en annan åsikt än allianskollegan Jan Björklund, L, som vill se att starkare EU så vill Ebba Busch Thor ha ett smalare och vassare EU. Brexit blir en väckarklockas om måste leda fram till att Europas politiker börjar rannsaka sig.

Ebba Busch Thor försökte framstå som en ledare som hade ett budskap. Trotts en stilig yttre inramning, ungdomlig framtoning och ett väl genomfört tal så kvarstår frågan. 

Vad har KD efter Alf Svensson att tillföra svensk politik?

Politisk oreda

Det har skett märkliga saker i den svenska partiskaran. I en tid då landet översvämmas av asylsökande som efter lång resa passerat mins ett halvdussin länder söker asyl i Sverige. Genast uppstår det en politisk förlamning då de problem som finns blir ytterst påtagliga.

Asylmottagandet är inte dimensionerat efter trycket.

Skolplatser och lärare saknas till lågutbildade

Bostäder saknas

Arbetsplatser saknas för okvalificerade

Sjukvården överbelastas

Asylmottagandet blivit en affärsidé även för kriminella.

Samhället drivs isär med otrygghet i allt mer segregerade bostadsområden och kommuner.

I dessa tider försöker moderaterna kasta av sig hjärtats politik och föreslå utvisning av kriminella.

Miljöpartiet vill slopa alla hinder för invandring och bevisar att de lever i drömmarnas utopi.

Liberalerna vill ögna sig åt de viktiga frågorna om tillåten insetts och nekrofili.

Kommunistpartiets efterträdare vill avskaffa gränsskydd och försvar till förmån för välfärden.

Kristdemokraterna skriker sig hesa om allt och alla för att nå över den gyllene 4% nivån till riksdagen.

Centerpartiet försöker med konststycket att äta kakan och samtidigt ha den kvar.

Sverigedemokraterna kan luta sig tillbaka och säga vad var det vi sa och samtidig känna va hur väljarstödet blåser över till sina skuggkompisar bland moderaterna.

Riksdagen lägger ansvaret på kommunerna. Men vem vill ta emot en bostadsplattform för 500 boende. Det skulle på en dag knäcka allt av en enskild kommuns verksamhet. Enda rimliga platsen är att den förtöjs utanför riksdagshuset.

Vi har en svag regering oavsett om det är höger eller vänsteralternativet som anser sig ha regeringsrollen. Men partierna agerar enbart utifrån maktspel och inte efter vad situationen och landet behöver.

Sedan gäller det den europeiska unionen där protektionism och gränshinder och avskaffande av den fria rörligheten är på agendan.

Lycka till politiker och ta er ut ur eran drömvärld och se hur verkligheten ser ut.

Ett yrvaket uppvaknade ur rosensömnen.

Helt plötsligt väcks de styrande av att den lösaktiga invandringspolitiken inte håller. Polisen, lärare sjukvårdspersonal ja stort sätt allt fler grupper får bekräftat vad de redan kände till.

Invandringen är allt mer en öppenhjärtig hjälpverksamheten av frivilligorganisationer.  Den är även en affärsrörelse där det gått att köpa sig försörjning med hjälp av pass som givmilt delas ut av Sverige.  Smugglare och advokater gnugga händerna och tar in miljardbelopp.

Politiskt försöker partier vinna röster på en underlig strutspolitik. Allt politiskt tal om att invandringen är lönsam slogs snabbt i bitar när strömmen ökade. Vad som visa sig i statistiken är att de som kommer har mycket bristfällig utbildning. I Sverige räknas högskola som krav för arbete, vad ska förväntas av personer som är näst intill analfabeter. Verkligheten är oftast en fem till tio års försörjning av nysvensken. Oftast följt av ett livslångt försörjning som slutar med pension utan att individen betalt in någon pensionsrätt. För att politiskt bli av med problemen med kommunernas försörjningsstöd inför särskild pensionsförmån för de som invandrar sent i livet.

2000 ensamkommande  barn i veckan som rest hit och som förväntas återförenas med sin släkt och familj. Alt fler (31) kommuner anmäler sig själva  som lex Sarah fall. Det går inte längre att organisera mottagandet på en säker nivå. Varken lärare skolor och kostbar hem finns i att tillgå något som politiker i riksdagen inte tar hänsyn till utan ställer krav på kommunerna att trolla fram.

Så fick vi en överenskommelse mellan majoriteten av riksdagspartierna. Dock står två partier utanför överenskommelsen att strama åt inflödet Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna.  Båda partierna verkar leva i utopins drömmar. V fortsätter att drömma om svängdörrar och SD litar till dubbla lås.

Nåväl: Svensk politik har börjat handla om sakfrågan och inte längre SD och V, och för den delen även centerns inställning till asyl- och lyxsökande. Alltid  något som bryter förlamningen i den politiska virrigheten. Fast behövdes det ett totalt krisläge för att problematiseringen öppet får diskuteras och att frågan slutat avfärdas som rasism.

Och då hände det något!

Det var en helg då folkets parti blev det liberala partiet och alt var frid och fröjd som en lycklig vinst på en skraplott.

Knappt blev det tisdag så föll den svenska liberala invandringspolitiken samman och mp Romson stod och snyftade på en hastigt kommen presskonferens.  Öppna svängdörrarnas fullständigt katastrofala politik har nått sin ende för miljöpartiet. Fast makten är viktigare än hjärtefrågan så man blir kvar i regeringen, annars träder moderaterna in, och det skulle vara en stor olycka. Inte vill vi ha smarta stockholmare inbytta mot lantisar.

Länge talade Sverigedemokraterna om den omöjlig invandringspolitik, men som genom ett trollslag blev de sannspådda.

Vad kommer här näst? Ska flyktingar hjälpas på plats?

Extrem asylpolitik

Kritiska röster ska i yttrandefrihetens namn begränsas.

Första halvåret 2014 beviljade Sverige drygt 16 000 uppehållstillstånd till asylsökande samt tog emot 1 000 kvotflyktingar.  Sverige beviljar fyra gånger så många uppehållstillstånd som övriga nordiska länder tillsammans. 2013 gick Sverige förbi Tyskland som det land inom EU där flest asylsökande får stanna. Utöver asylsökande anhöriginvandringen  lika stor. Med den senaste prognosen på  90 000 asylsökande konstaterar vi att mottagandet blir helt utom kontroll.

Våra egna medier är helt okritiska och ägnar sig åt att slå ner kritiska röster. Var och en som ifrågasätter ”volymerna” betraktas omedelbart som rasist.  Vad har hänt med den berömda svenska yttrandefriheten? En livsviktiga frihet har begränsats! Nästa steg är självcensur och risk för att det öppna samhället stängs.

Sverige har av OECD:s utpekats för den sämsta integrationen. I Sverige är endast  2,5 procent av arbetena  till för helt outbildad arbetskraft.  Bland de asylsökande har 60 procent ingen eller endast kortare skolgång eller analfabeter. Hur hänger det ihop med målen om att vi ska arbeta och arbeta allt längre.

En snabbt växande befolkning ökar konkurrensen om arbete och bostäder. Redan nu får ungdomar vänta på arbete och bostad till 30-årsåldern. Samtidigt växer skillnaden inom befolkningar.
 
- Var är byggandet? 
- Var är jobben? 
- Hur ökar analfabeter och outbildade välståndet?

Invandringen för stor för Moderater!

Foto: Pawel Flato

Välkommen till verkligheten Herr minister och ni andra som ser allt som en dröm i rosenrött.

Migrationsministern har nu satt ner foten och sagt att dagens asylinvandring inte är hållbar.

Moderaterna är nu inte ensamma att minska invandringen till Sverige. Hur det ska gå till är en frågorna att lämna till en statlig utredning som om tio år föreslår åtgärder på dagens förhållanden, eller i bästa fall till den kommande valrörelsen 2014.

Migrationsminister Tobias Billström, menar både ”volymen” för såväl asylinvandringen som anhöriginvandringen måste sänkas.

Moderaterna har alltid velat ställa högre krav på egen försörjning för den som får ta hit anhöriga. Verkligheten är att det kravet endast gäller för mindre än en procent av de som tar emot anhöriga idag, i verkligheten kommer 99% av de anhöriga hit till hushåll där den enda inkomsten är ett försörjningsstöd från kommunen. Vilket inte är rimligt enligt Billström. En fråga är då om de som fattar besluten om försörjningskrav vet vad de beslutar?

Som stöd för Billström åsikt ges i tidningen Dagens Samhälle visade att var tredje moderat kommunstyrelseordförande anser att Sverige borde ta emot färre flyktingar. Det finns även en enorm klyfta mellan kommunpolitiker och riksdagspolitiker i alla partier. Gemensamt för kritiken från kommunpolitikerna som får ta konsekvenserna av dagens riksdagsbeslut är att de menar att staten bör ta ansvar för de kostnader de förorsakar.

Vad tycker egentligen de som betalar för kalaset i kommunerna med större barngrupper, sämre skola och minskad äldreomsorg. Vad anser de unga som försöker etablera sig i samhället med att få en egen bostad?

När tar riksdagen ansvar för sina beslut och slutar lasta över ansvaret på kommunerna?
När får vi se att riksdagen tar beslut om mer byggande av bostäder så att de som nu finns i Sverige kan flytta till eget boende?