Skitskandal i Bryssel!

Den 8 december vaknade Brysselborna upp till nyheten att företaget Aquiris medvetet hade avbrutit all avloppsrening i Bryssels största reningsverk. Företaget släppte istället under tio dagar ut stinkande ”skit” från EU-anställda, EU-parlamentariker och Brysselbor till vattendraget Zenne. Utsläppet ledde till fiskdöd, allmän förorening och obehag och allvarliga ekologiska konsekvenser längs vattensystemet.

Skitutsläppet ledde till en politisk kris, utredningar har satts igång och flera domstolsprocesser är att vänta. Miljöministern för regionen Bryssel från ekologipartiet Evelyne Huytebroeck fick snabbt flygas hem från Köpenhamn där hon skulle ”rädda klimatet”.

Företaget Aquiris ägs av det franska globala jätteföretaget Veolia Environment. I Sverige är Veoila bl.a. känt för att fram till november 2009 ha drivit tunnelbanan i Stockholm, för att sköta drift och underhåll av vatten och avlopp i Norrtälje kommun samt omfattande busstrafik. Skälet till att Aquiris avbröt reningen var att företaget anklagade myndigheterna i Bryssel för att inte underhålla avloppssystemet tillräckligt, vilket lett till att sand- och jordrester samlats i ledningarna. I själva verket ansåg företaget att det skulle kosta företaget för mycket att åtgärda själva problemet genom att installera pumpar, säkerhetsanordningar mm.

Reningsverket i Bryssel byggdes och drivs på initiativ av en liberal minister efter principen ”företag och det allmänna i samverkan” som på engelska brukar förkortas PPP (private-public-partnership). I praktiken är detta en konkurrensutsättning och privatisering av offentliga tjänster (från reningsverk till äldreomsorg) med hänvisning till det obevisade påståendet att upphandlad privat drift och underhåll per definition alltid är mer effektivt än drift och underhåll i offentlig regi. Det är t.ex. efter samma princip som SL upphandlar lokaltrafiken i Stockholm istället för att driva den i egen regi.

PPP omhuldas särskilt av EU-kommissionen och i Lissabonfördraget kommer trycket på medlemsstaterna att intensifiera upphandling av offentliga tjänster att öka. I artikel 14 görs ”ekonomisk och finansiell” konkurrensutsättning till allmänt påbud i och med att PPP-principen har skrivits in med begreppet ”tjänster av allmänt ekonomiskt intresse”. I praktiken finns inte längre ”allmän tjänst” i EU:s vokabulär. Detta betyder alltmer mer bortvittrande välfärdsfunktioner till förmån för fundamentalistisk marknadsliberalism, om inte folkmajoriteten i medelsstaterna tar strid för ett återtagande och återreglering av nödvändiga samhällstjänster och ett välfärdssamhället värt namnet.

Storskalig nedskitning har här nått betydligt längre än den bajs som Unsgaard hade att åtgärda. Det visar även på att den välvilliga städerskan kan vara vresig. Med undran ser vi nu fram mot vilka PPP lösningar som kommer att påtvingas oss arma medborgare.

Leekatten Tok