Folktrons
föreställningar om avlidnas själar och naturföreteelsernas andar
återfinns i benämningar som älva, mara och näck.
Namnet Marmö kan delas
upp i två led mara och mö.
För ”mara”
gäller att,
Älvor är ett
kollektivt väsen som i skymningen och vid soluppgången kan ses
dansa över ängar, öppna fält och mossiga marker. I dag brukar
älvorna uppfattas som kvinnliga väsen som det på intet sätt var
rådigt att leka med även om de är snälla i vissa barnböcker.
Fast där har inte författarna förstått sakens allvar.
Näcken är ett
övernaturligt manligt som främst håller till i sjöar i inlandet,
kring strömmen i huvudstaden syns den tämligen vanlig. Näcken är
en förkroppsligande av farorna förknippade med välstånd och
uppträder i en rad olika skepnader. Ofta försöker han på olika
sätt locka till sig sjuka och svaga personer för att pungslå dem,
särskilt tydligt framkommer det i boken ”Det sovande folket”.
Mara
är, enligt ordboken, kvinnlig plågoande. Benämningar är
trollpacka, häxa, eller i form av en elak kvinna, ragata, apa,
hagga, satkärring, satmara. I sömnen kan de uppträda som em enkel
mardröm eller under sömnen mer utstuderat som en nattmara och kan
uppkalla en känsla av kvävning eller en tryckande tyngd över
bröstet.
För ”mö”
gäller som en ogift
kvinna, ungmö, flicka, fröken orörd kvinna, jungfru och oskuld.
Att mötet med de
fyras gäng sker i Maramö kan förmodligen vara något av ett
kännetecken för alliansens företrädare känner sig hemma där. De har under de senaste
sex åren varigt något av en mara för en betydande del av det
svenska folket samtidigt som de har kämpat med att ge sig själva en
bild av den oskuldsfulla jungfrun. Inte minst är detta tydligt då
de i egenskap av överhet lagstridigt byter skyltarna i Maramö till
färger som passar dem.
Vi får säkert
anledning att återkomma när det sovande folket vaknat! Troligen
sker detta på hösten 2014.
