Vad exakt är det som skrämde det svenska folket?
Nosferatu är inte en helt vanlig vampyr. Överallt där han färdas har han med sig en armé av smittfarliga råttor. Som fripassagerare ombord på ett skepp vars besättning dör en efter en. Snart drabbas Sveriges invånare av smittan, och liktåg efter liktåg drar genom landet. En silverkula eller en påle genom hjärtat är de traditionella metoderna för att ta livet av vampyrer. Det är inte tillämpligt för att stoppa Nosferatu. Något mera krävs. Någon måste frivilligt erbjuda honom sin hals hela natten så att han glömmer tiden och det blir för sent att återvända till den kista där han kan gömma sig från solens strålar, som kommer att bränna upp honom.
Sverigedemokraterna är närmare än någonsin att röstas in i riksdagen vid höstens val har sin egen Nosferatu: det är invandrarna. Men det övriga Sverige har också sin Nosferatu: det är Sverigedemokraterna.
Från invandrarna utgår en smitta: osvenskhetens smitta. Men det gör det enligt det etablerade Sverige även från Sverigedemokraterna med intoleransens smitta. I ett Sverige som framhåller sin öppenhet och tolerans anses intolerans osvensk. I kampen mellan det officiella Sverige och Sverigedemokraterna är det två skilda uppfattningar om svenskhet som krockar. Det är skräcken för smittan, den smitta som främlingar kan föra med sig. Sverige hade tidigare mycket restriktiva invandrarlagar och i en oerhörd omfattning använde sig av tvångssterilisering mot medborgare som ansågs degenererade och därför stod i vägen för ett sunt och effektivt folkhems framåtanda. Bilden av Nosferatu förkroppsligar rädslan för det främmande.
Då återstår att fundera på vad som nu skrämmer det svenska folket? Eller finns det ett svenskt folk? Har möjligen det svenska folkhemmet levt kvar för länge när vi i kommunen finner 72 språk representerade bland innevånarna.
Det var bra med en liten minoritet som invandrade. När den nu som grupp blir en majoritet fungerar inte folkhemstanken längre. Vad har vi då att ta till annat än hotet från Nosferatu, Sverigedemokraterna och från det okända.
Lee Tok
