lördag 10 juni 2017

DN 3 juni 1945 Riksdagsmotion 199293:sf606

Den klartänkte Sten Andersson (m) i Malmö var redan 1993 klar över vad som var ett problem med Svensk asylpolitik. 

De enda som assimilerats är väl esterna som inte var särskilt välkomna och utgjorde grus i Sveriges och LOs vilja att få bra handelsförbindelser med Sovjetunionen. Sedan betraktas de som arbetsamma och lojala samt den lyckade integrationens exempel. Hur lätt var inte det. Esterna hade högre utbildning, en fjärdedel talade svenska, starkare kultur och delade religion med svenskarna. Dessutom fanns det klara band som byggdes upp under frihetstiden.

Motion till riksdagen
1992/93:Sf606
av Sten Andersson i Malmö (m)

Flyktingpolitiken


Ända fram till 1960-talets slut präglades vår invandrarpolitik av en uppenbar strävan att assimilera
nykomlingarna -- de skulle ''försvenskas'' så fort som möjligt. Tonläget var ofta bestämt och varnande. 
 
Ett exempel på detta kunde läsas i Dagens Nyheter den
3 juni 1945:
De balter som vill stanna här får finna sig i att
undervisningen av deras barn ordnas så att assimileringen
underlättas, och om den baltiska intelligentian är missnöjd
med det, får den väl söka sig till ett annat land.
 
Så sent som 1968 fick Skolöverstyrelsen, trots att det
blivit tillåtet 10 år tidigare, tala om att barnen faktiskt fick
tala finska på rasterna i Tornedalens skolor.
Det var också 1968 som riksdagen tillsatte en
invandrarutredning. Betänkandet ''Invandrarna och
minoriteterna'' var ett tidstypiskt dokument. Under
påverkan av dåtidens radikalism slog man in på en linje som
inte endast tog avstånd från assimilering, utan den ledde in
i ett gungfly av kulturpluralistisk retorik. Tidsandan och en
naiv syn på den etniska integrationsprocessen förklarar till
viss del inriktningen av den svenska invandrarpolitiken,
som antogs av en enhällig riksdag 1975.
Jämlikhet, valfrihet och samverkan blev
invandrarpolitikens honnörsord. Jämlikhetsmålet var ingen
nyhet, ty om detta hade riksdagen beslutat 1968.
Valfrihetsmålet var däremot en uppseendeväckande
innovation och det verkligt nya i politiken. Betydelsen av
detta betonades ytterligare när valfriheten fördes in i
grundlagen året därpå. Regeringsformens första kapitel fick
ett tillägg i andra paragrafen:
Etniska, språkliga och religiösa minoriteters möjligheter
att behålla och utveckla ett eget kultur- och samfundsliv bör
främjas.
Denna text innebär att de etniska minoriteternas
rättigheter till kulturell särart läggs till en av de svenska
statsskickets grunder.
Uppfattningen om kulturell valfrihet baseras på
föreställningen om ett konfliktfritt, mångkulturellt
samhälle, ett samhälle som bara berikas av den etniska
mångfalden. Att formulera en sådan utopi var endast möjlig
i ett land utan erfarenhet att hantera etniska konflikter!
Dessbättre vaknade politikerna till och erkände motvilligt
att den naiva syn som präglat invandrarpolitiken saknade
förankring i verkligheten. Men målet övergavs inte. Ingen
ville tappa ansiktet och få ta emot ''invandrarvännernas''
kritik. I stället sade man som i Orwells bok Djurfarmen:
att även om alla kulturer är likvärdiga så är den svenska
mest likvärdig.
Efter beslutet om invandringspolitiken 1975 har det rått
politisk enighet i ämnet och denna stördes inte förrän mot
slutet av 1980-talet. En så rörande enighet om en så rörig
politik kan inte annat än förvåna. Från början var det säkert
aningslösheten som förklarade situationen. Nu avslöjar
tystnaden en rädsla för att ta tag i en fråga som delar
folkopinionen och som kan provocera stormiga känslor.
Priset för denna naivitet och strutspolitik har vi börjat
betala under senare tid.
1975 försvann invandrarfrågan från den politiska
arenan. Framöver handlade det om praktiska ting som
bostäder, arbetsmöjligheter, hemspråk, socialbidragsuttag
och kriminalitet.
Följden av detta blev att en annan viktigare fråga aldrig
blev offentligt formulerad. Nämligen frågan om övergången
från det kända och etniskt homogena Sverige, till det nya
och okända mångetniska samhället. Människor i Sverige vet
vad de lämnar bakom sig, men ingen vet hur det kommer
att bli i stället. Det finns ingen garanti, logisk princip, eller
historisk erfarenhet, som säger att det mångkulturella är
bättre än det enkulturella. Vill människorna i Sverige leva i
en mångkulturell miljö? Sådana frågor som aldrig
ventilerades offentligt har grott i folkdjupet i form av
ökande oro och olust.
Sådana frågor har inte varit legitima. Människors oro
och undran har inte bemötts med allvar, respekt och sakligt
baserad kunskap vilket i längden blir förödande!
Antydningar om ett ifrågasättande av svensk
invandrarpolitik har uppfattats som en otillåten avvikelse
från det moraliska folkets självklara plikter. Idealsverige,
politikernas och kulturfolkets Sverige, begärde av sina
undersåtar att de åtminstone skulle hålla tyst om sina
skamlösa tillkortakommanden som människor.
Välfärdsstaten skulle självklart lyckas med den
mångetniska integrationen, ty erfarenheterna var
uppmuntrande och beredskapen god. Hade man inte klarat
moderniseringsprocessens påfrestningar och klasskampens
faror? Skulle man då inte klara av att integrera nya grupper
i det svenska samhället? Kungsorden blev riklig information
och mera kunskap och detta skulle råda bot på all
nationalistisk kvarleva. Det mångkulturella gjordes till ett
slags idealtillstånd. Det gamla Sverige framställdes ofta som
torftigheten själv, en ankdamm och något att nästan
skämmas över, ovärdigt dessa nya kosmopoliter som nu
befolkade Idealsverige. Man skulle per definition älska
libaneser och chilenare och tycka det är så roligt att leva
bland turkar, greker och jugoslaver. Det var en märklig
inställning, förvisso väldigt svensk, men i längden skadlig
och hämmande för ärliga möten människor emellan.
Invandringspolitikens oförmåga och oklarheter att hålla
invandringen under kontroll har spelat en viktig roll i detta
sammanhang. Bara två invandringskanaler har stått öppna
för utomnordiska immigranter efter 1970: flykting- och
anhöriginvandring. Genom dessa allt smalare kanaler skulle
till myndigheternas bestörtning en ansenlig mängd
människor passera under de kommande 20 åren. De flesta
försök att göra kanalerna mer oframkomliga har kapsejsat
inför människors nöd och förbryllande påhittighet.
Anhöriginvandringen har utgjort den antalsmässigt
viktigaste delen av de två senaste decenniernas
utomnordiska immigration men har uppmärksammats
mycket mindre än asylinvandringen, förmodligen beroende
på dess föga dramatiska former.
Flyktinginvandringen är en sammansatt kategori. De
som erhöll uppehållstillstånd som flyktingar enligt lagens
definition motsvarade 1987--1989 knappt en fjärdedel av
den totala asylinvandringen. Resten utgjordes av
krigsvägrare, de facto-flyktingar, humanitära flyktingar och
andra som närmast kan kallas ''byråkratiska flyktingar'' --
alltså de som fick stanna i huvudsak för att de väntat så
länge på att få sitt ärende behandlat.
Det sammantagna intryck som många fått är att Sverige
är utsatt för en anstormning av folk från fjärran länder och
att myndigheterna inte har kontroll över läget.
Flyktingmottagningens kollaps under senare delen av 1989
kom att dramatiskt bekräfta detta intryck och föranledde i
december samma år en ändring av asylpraxis i en restriktiv
riktning. Dessvärre beslutade den nuvarande regeringen
senare om en återgång till tidigare regler.
Denna hotande känsla kom att förstärkas av och
samspela med en annan känsla, nämligen att den
''generösa'' flyktingpolitiken höll på att grovt missbrukas.
Kritiken gällde inte bara att det var för många som kom,
utan också att många inte hade rätt att komma. Denna
känsla var givetvis inte tagen ur luften, men den bemöttes
sällan på ett seriöst sätt. Fortfarande märks en tendens att
förlöjliga människors kritiska synpunkter på
flyktingpolitiken med hänvisning till deras okunnighet och
överdrifter. I stället för undanflykter, som få tror på, borde
man erkänna att många lycksökare passerat våra gränser
och att alla flyktingar inte alltid är änglar. Invandringen
innebär risk för att även människor med asociala beteenden
söker sig hit.
Att dessa självklarheter länge har förblivit osagda av
ansvariga politiker återspeglar invandrarpolitikens
dilemma. Politiker och myndigheter vet att
invandringspolitikens folkliga förankring är alltför bräcklig
för att tåla en sådan form av öppenhjärtighet. Samtidigt
minskar deras trovärdighet än mer eftersom det de säger
stämmer dåligt med människors vardagsupplevelser! Denna
tystnad har utgjort grogrund för invandrarfientliga partier
och grupperingar. Retoriska framgångar baseras alltid på
att man har lyckats komma i kontakt med en för människor
viktig men oorganiserad del av de egna
vardagsupplevelserna.
I detta sammanhang kom Sjöbo in i bilden. 1988 sade
Sjöbo med klar majoritet nej till flyktingar och därmed
påbörjades en liten kommuns kamp mot etablissemanget.
Det som då hände sade mer om tillståndet i landet än
hundra högstämda tal i riksdagen. Nu avslöjades den
bräckliga invandringspolitikens förankring bland
medborgarna och, dessutom än farligare, etablissemangets
oförmåga att hålla ordning och reda och idealsamhällets
oförmåga att bemästra det verkliga samhällets känslor. Och
en sak blev glasklar. För varje gång någon partiledare eller
etablerad ''kändis'' uttalade sin avsky mot Sjöbo blev
motståndarna till flyktingpolitiken alltfler. Detta skall ses
som ett sundhetstecken och inget annat! Ofta benämndes de
som var kritiska mot asylpolitiken som ''okunniga lantisar
och korkade bönder'' med ytterst dunkla åsikter. I det
sammanhanget kan konstateras, baserat på mängder av
opinionsundersökningar, att samtliga riksdagspartier i
överflöd rymmer personer som ansluter sig till en liknande
uppfattning!
Ur demokratisk synpunkt var denna debatt olustig. Vem
vågade stå upp och försvara folkmajoriteten och riskera att
bli ''avrättad'' av det samlade ''tyckaretablissemanget''?
Endast ett fåtal vågade, och de fick utstå många svårigheter.
Sverige befinner sig i otakt med sig själv.
Moderniseringsprocessens snabba växlingar och
omvälvande följder har inte givit människorna många
chanser att skilja sig från det gamla på ett bra sätt eller
smälta in i det nya. Krisen förvärrar situationen. Det gäller
vår ekonomi, social välfärd och trygghet. Den omtalade
svenska modellen har fastnat och efter att ha varit en
ledande nation i många hänssenden är vi nu en bland alla
andra. Många medborgare förstår inte eller vill inte
acceptera att Sverige sänder ut signaler till omvärlden som
innebär att ett stort antal personer söker sig hit i avsikt att
erhålla asyl. Detta särskilt mot bakgrund av den asylpolitik
våra nordiska grannar bedriver!
Dessutom är det egendomligt hur signalerna konkret
fortsätter att uppfattas utomlands eftersom man numera
från ansvarigt håll poängterar att de flesta som kommit till
Sverige under senare tid inte får stanna. Det borde vara
dags att ändra ''signalsystemet''!
Det är i detta perspektiv som övergången till ett
mångetniskt samhälle får hela sin konfliktfyllda relief. Det
sorgearbete som man undertryckte en gång i tiden kommer
nu till ytan i former som inte alltid går att känna igen eller
acceptera. -- ''Det som göms i snö kommer upp i tö.''
Vi måste få till stånd en öppen debatt och inte
nonchalera eller strunta i de många som faktiskt ifrågasätter
svensk flyktingpolitik. Det är tystnaden som är hotande,
med dess många aggressioner bakom den prydliga fasaden.
Om vi bör frukta något så är det realiserandet av förträngda
känslors utbrott. Men då är det försent.
Svensk flyktingpolitik bör anpassas till vad som är
förankrat och förståeligt för den stora majoriteten väljare,
och detta innebär att bestående asyl i huvudsak endast bör
beviljas de utlänningar vilka kan definieras som politiska
flyktingar enligt Genèvekonventionens definition. Vidare
bör anhörigbegreppet ha den definition som anges i
Dublinkonventionen från 1990.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en förändrad svensk asylpolitik.
Stockholm den 19 januari 1993

Sten Andersson (m)

i Malmö

Inga kommentarer: