Estlands inre strid kring arvet av 50 år av Sovjetisk ockupation.

Rysslands invasion  av Ukraina 2022 förde upp flera frågor till ytan i Estland.

Det som fått mest uppmärksamhet är behandlingen av krigsmonument från sovjettiden. Över det har reaktionerna interne och från Ryssland varit högröstade. Det mest omskrivna är avlägsnandet av stridsvagnen i Narva. Den av rysktalande dominerade folkvalda församlingen motsatte sig avlägsnandet av monumentet så regeringen tog beslut att genomföra avlägsnandet. Redan hördes röster om välkomnande av narvabor till andra sidan gränsflodens strand i Ryssland där en kopia skulle byggas. Tala om politisk propaganda.  Vi kan konstatera att de Estniska frihetskrigets monument sprängdes och bortfördes under sovjettiden.

Även den rysk språkliga undervisningen i Estland minskats till förmån för undervisning på estniska. Förskolan skall skifta språk till att enbart använda estniska vilket väck stora frågetecken då estnisk talande personal saknas, främst i Tallinn och området kring Narva.

Nu undersöks om de Ryska medborgare som bor i Estland ska kunna rösta i lokalvalen. Ett argument är att det inte blir någon förändring i områden dominerade av ryssar. Allt förblir vid det gamla, dvs att ryssar uppträder som sovjettidens herrefolk medförande att beslut från riksdag och regering behandlas som ”Italiensk strejk”. DVS vi hör vad du säger men tänker inte göra något åt det. Det är inte enkelt att beröva folk med enbart ryskt pass att mista rösträtten. För Estland kan det ändå vara en möjlig väg.

Att utvisa personer boende i Estland till Ryssland diskuteras. En ledamot vald till EU parlamentet reste till Ryssland trots sanktionerna ledde till mycket stark kritik. Ryssvänliga aktivister har utvisats (reste själva) till Ryssland.

Krav på att rysk registrerade bilar skall lämna landet eller registreras i Estland. Kostnaden för en om registrering överstiger i många fall bilens värde så resultatet av den lagen lär bli att Estland befrias från dessa bilar.  Från13 mars är det böter på 400€ för de ryska bilar som inte omregistrerats.

Sammanfattningsvis är de rysktalande i Estland ett problem set ur den ryska doktrinen om att Ryssland intresse är all ryssar  boende utanför Rysslands gräns. Problemet är tydligast i de tidigare sovjet-republikerna men även Finland påverkas.

Minns att det är 314 år sedan svenska trupper lämnade  Estland. Estland har under 272 år varit under rysk/sovjetisk förvaltning. Med NATO medlemskapet 7 mars 2024  kan svensk militär åter bli placerade i Baltikum. Karl Xll bravader kommer inte upprepas. Nåväl, det har varit svenskar, danskar, polacker och tyskar tidigare.

Att fira idag är att solen för fösts gången visar sig på Svalbard efter en lång arktisk natt.

DN 3 juni 1945 Riksdagsmotion 199293:sf606

Den klartänkte Sten Andersson (m) i Malmö var redan 1993 klar över vad som var ett problem med Svensk asylpolitik. 

De enda som assimilerats är väl esterna som inte var särskilt välkomna och utgjorde grus i Sveriges och LOs vilja att få bra handelsförbindelser med Sovjetunionen. Sedan betraktas de som arbetsamma och lojala samt den lyckade integrationens exempel. Hur lätt var inte det. Esterna hade högre utbildning, en fjärdedel talade svenska, starkare kultur och delade religion med svenskarna. Dessutom fanns det klara band som byggdes upp under frihetstiden.

Motion till riksdagen

1992/93:Sf606

av Sten Andersson i Malmö (m)

Flyktingpolitiken

---

Ända fram till 1960-talets slut präglades vår invandrarpolitik av en uppenbar strävan att assimilera
nykomlingarna -- de skulle ''försvenskas'' så fort som möjligt. Tonläget var ofta bestämt och varnande. 

Ett exempel på detta kunde läsas i Dagens Nyheter den

3 juni 1945:

De balter som vill stanna här får finna sig i att
undervisningen av deras barn ordnas så att assimileringen
underlättas, och om den baltiska intelligentian är missnöjd
med det, får den väl söka sig till ett annat land.

Så sent som 1968 fick Skolöverstyrelsen, trots att det
blivit tillåtet 10 år tidigare, tala om att barnen faktiskt fick
tala finska på rasterna i Tornedalens skolor.

Det var också 1968 som riksdagen tillsatte en
invandrarutredning. Betänkandet ''Invandrarna och
minoriteterna'' var ett tidstypiskt dokument. Under
påverkan av dåtidens radikalism slog man in på en linje som
inte endast tog avstånd från assimilering, utan den ledde in
i ett gungfly av kulturpluralistisk retorik. Tidsandan och en
naiv syn på den etniska integrationsprocessen förklarar till
viss del inriktningen av den svenska invandrarpolitiken,
som antogs av en enhällig riksdag 1975.

Jämlikhet, valfrihet och samverkan blev
invandrarpolitikens honnörsord. Jämlikhetsmålet var ingen
nyhet, ty om detta hade riksdagen beslutat 1968.
Valfrihetsmålet var däremot en uppseendeväckande
innovation och det verkligt nya i politiken. Betydelsen av
detta betonades ytterligare när valfriheten fördes in i
grundlagen året därpå. Regeringsformens första kapitel fick
ett tillägg i andra paragrafen:

Etniska, språkliga och religiösa minoriteters möjligheter
att behålla och utveckla ett eget kultur- och samfundsliv bör
främjas.

Denna text innebär att de etniska minoriteternas
rättigheter till kulturell särart läggs till en av de svenska
statsskickets grunder.

Uppfattningen om kulturell valfrihet baseras på
föreställningen om ett konfliktfritt, mångkulturellt
samhälle, ett samhälle som bara berikas av den etniska
mångfalden. Att formulera en sådan utopi var endast möjlig
i ett land utan erfarenhet att hantera etniska konflikter!
Dessbättre vaknade politikerna till och erkände motvilligt
att den naiva syn som präglat invandrarpolitiken saknade
förankring i verkligheten. Men målet övergavs inte. Ingen
ville tappa ansiktet och få ta emot ''invandrarvännernas''
kritik. I stället sade man som i Orwells bok Djurfarmen:

att även om alla kulturer är likvärdiga så är den svenska
mest likvärdig.

Efter beslutet om invandringspolitiken 1975 har det rått
politisk enighet i ämnet och denna stördes inte förrän mot
slutet av 1980-talet. En så rörande enighet om en så rörig
politik kan inte annat än förvåna. Från början var det säkert
aningslösheten som förklarade situationen. Nu avslöjar
tystnaden en rädsla för att ta tag i en fråga som delar
folkopinionen och som kan provocera stormiga känslor.
Priset för denna naivitet och strutspolitik har vi börjat
betala under senare tid.

1975 försvann invandrarfrågan från den politiska
arenan. Framöver handlade det om praktiska ting som
bostäder, arbetsmöjligheter, hemspråk, socialbidragsuttag
och kriminalitet.

Följden av detta blev att en annan viktigare fråga aldrig
blev offentligt formulerad. Nämligen frågan om övergången
från det kända och etniskt homogena Sverige, till det nya
och okända mångetniska samhället. Människor i Sverige vet
vad de lämnar bakom sig, men ingen vet hur det kommer
att bli i stället. Det finns ingen garanti, logisk princip, eller
historisk erfarenhet, som säger att det mångkulturella är
bättre än det enkulturella. Vill människorna i Sverige leva i
en mångkulturell miljö? Sådana frågor som aldrig
ventilerades offentligt har grott i folkdjupet i form av
ökande oro och olust.

Sådana frågor har inte varit legitima. Människors oro
och undran har inte bemötts med allvar, respekt och sakligt
baserad kunskap vilket i längden blir förödande!
Antydningar om ett ifrågasättande av svensk
invandrarpolitik har uppfattats som en otillåten avvikelse
från det moraliska folkets självklara plikter. Idealsverige,
politikernas och kulturfolkets Sverige, begärde av sina
undersåtar att de åtminstone skulle hålla tyst om sina
skamlösa tillkortakommanden som människor.

Välfärdsstaten skulle självklart lyckas med den
mångetniska integrationen, ty erfarenheterna var
uppmuntrande och beredskapen god. Hade man inte klarat
moderniseringsprocessens påfrestningar och klasskampens
faror? Skulle man då inte klara av att integrera nya grupper
i det svenska samhället? Kungsorden blev riklig information
och mera kunskap och detta skulle råda bot på all
nationalistisk kvarleva. Det mångkulturella gjordes till ett
slags idealtillstånd. Det gamla Sverige framställdes ofta som
torftigheten själv, en ankdamm och något att nästan
skämmas över, ovärdigt dessa nya kosmopoliter som nu
befolkade Idealsverige. Man skulle per definition älska
libaneser och chilenare och tycka det är så roligt att leva
bland turkar, greker och jugoslaver. Det var en märklig
inställning, förvisso väldigt svensk, men i längden skadlig
och hämmande för ärliga möten människor emellan.

Invandringspolitikens oförmåga och oklarheter att hålla
invandringen under kontroll har spelat en viktig roll i detta
sammanhang. Bara två invandringskanaler har stått öppna
för utomnordiska immigranter efter 1970: flykting- och
anhöriginvandring. Genom dessa allt smalare kanaler skulle
till myndigheternas bestörtning en ansenlig mängd
människor passera under de kommande 20 åren. De flesta
försök att göra kanalerna mer oframkomliga har kapsejsat
inför människors nöd och förbryllande påhittighet.

Anhöriginvandringen har utgjort den antalsmässigt
viktigaste delen av de två senaste decenniernas
utomnordiska immigration men har uppmärksammats
mycket mindre än asylinvandringen, förmodligen beroende
på dess föga dramatiska former.

Flyktinginvandringen är en sammansatt kategori. De
som erhöll uppehållstillstånd som flyktingar enligt lagens
definition motsvarade 1987--1989 knappt en fjärdedel av
den totala asylinvandringen. Resten utgjordes av
krigsvägrare, de facto-flyktingar, humanitära flyktingar och
andra som närmast kan kallas ''byråkratiska flyktingar'' --
alltså de som fick stanna i huvudsak för att de väntat så
länge på att få sitt ärende behandlat.

Det sammantagna intryck som många fått är att Sverige
är utsatt för en anstormning av folk från fjärran länder och
att myndigheterna inte har kontroll över läget.
Flyktingmottagningens kollaps under senare delen av 1989
kom att dramatiskt bekräfta detta intryck och föranledde i
december samma år en ändring av asylpraxis i en restriktiv
riktning. Dessvärre beslutade den nuvarande regeringen
senare om en återgång till tidigare regler.

Denna hotande känsla kom att förstärkas av och
samspela med en annan känsla, nämligen att den
''generösa'' flyktingpolitiken höll på att grovt missbrukas.
Kritiken gällde inte bara att det var för många som kom,
utan också att många inte hade rätt att komma. Denna
känsla var givetvis inte tagen ur luften, men den bemöttes
sällan på ett seriöst sätt. Fortfarande märks en tendens att
förlöjliga människors kritiska synpunkter på
flyktingpolitiken med hänvisning till deras okunnighet och
överdrifter. I stället för undanflykter, som få tror på, borde
man erkänna att många lycksökare passerat våra gränser
och att alla flyktingar inte alltid är änglar. Invandringen
innebär risk för att även människor med asociala beteenden
söker sig hit.

Att dessa självklarheter länge har förblivit osagda av
ansvariga politiker återspeglar invandrarpolitikens
dilemma. Politiker och myndigheter vet att
invandringspolitikens folkliga förankring är alltför bräcklig
för att tåla en sådan form av öppenhjärtighet. Samtidigt
minskar deras trovärdighet än mer eftersom det de säger
stämmer dåligt med människors vardagsupplevelser! Denna
tystnad har utgjort grogrund för invandrarfientliga partier
och grupperingar. Retoriska framgångar baseras alltid på
att man har lyckats komma i kontakt med en för människor
viktig men oorganiserad del av de egna
vardagsupplevelserna.

I detta sammanhang kom Sjöbo in i bilden. 1988 sade
Sjöbo med klar majoritet nej till flyktingar och därmed
påbörjades en liten kommuns kamp mot etablissemanget.
Det som då hände sade mer om tillståndet i landet än
hundra högstämda tal i riksdagen. Nu avslöjades den
bräckliga invandringspolitikens förankring bland
medborgarna och, dessutom än farligare, etablissemangets
oförmåga att hålla ordning och reda och idealsamhällets
oförmåga att bemästra det verkliga samhällets känslor. Och
en sak blev glasklar. För varje gång någon partiledare eller
etablerad ''kändis'' uttalade sin avsky mot Sjöbo blev
motståndarna till flyktingpolitiken alltfler. Detta skall ses
som ett sundhetstecken och inget annat! Ofta benämndes de
som var kritiska mot asylpolitiken som ''okunniga lantisar
och korkade bönder'' med ytterst dunkla åsikter. I det
sammanhanget kan konstateras, baserat på mängder av
opinionsundersökningar, att samtliga riksdagspartier i
överflöd rymmer personer som ansluter sig till en liknande
uppfattning!

Ur demokratisk synpunkt var denna debatt olustig. Vem
vågade stå upp och försvara folkmajoriteten och riskera att
bli ''avrättad'' av det samlade ''tyckaretablissemanget''?
Endast ett fåtal vågade, och de fick utstå många svårigheter.

Sverige befinner sig i otakt med sig själv.
Moderniseringsprocessens snabba växlingar och
omvälvande följder har inte givit människorna många
chanser att skilja sig från det gamla på ett bra sätt eller
smälta in i det nya. Krisen förvärrar situationen. Det gäller
vår ekonomi, social välfärd och trygghet. Den omtalade
svenska modellen har fastnat och efter att ha varit en
ledande nation i många hänssenden är vi nu en bland alla
andra. Många medborgare förstår inte eller vill inte
acceptera att Sverige sänder ut signaler till omvärlden som
innebär att ett stort antal personer söker sig hit i avsikt att
erhålla asyl. Detta särskilt mot bakgrund av den asylpolitik
våra nordiska grannar bedriver!

Dessutom är det egendomligt hur signalerna konkret
fortsätter att uppfattas utomlands eftersom man numera
från ansvarigt håll poängterar att de flesta som kommit till
Sverige under senare tid inte får stanna. Det borde vara
dags att ändra ''signalsystemet''!

Det är i detta perspektiv som övergången till ett
mångetniskt samhälle får hela sin konfliktfyllda relief. Det
sorgearbete som man undertryckte en gång i tiden kommer
nu till ytan i former som inte alltid går att känna igen eller
acceptera. -- ''Det som göms i snö kommer upp i tö.''

Vi måste få till stånd en öppen debatt och inte
nonchalera eller strunta i de många som faktiskt ifrågasätter
svensk flyktingpolitik. Det är tystnaden som är hotande,
med dess många aggressioner bakom den prydliga fasaden.
Om vi bör frukta något så är det realiserandet av förträngda
känslors utbrott. Men då är det försent.

Svensk flyktingpolitik bör anpassas till vad som är
förankrat och förståeligt för den stora majoriteten väljare,
och detta innebär att bestående asyl i huvudsak endast bör
beviljas de utlänningar vilka kan definieras som politiska
flyktingar enligt Genèvekonventionens definition. Vidare
bör anhörigbegreppet ha den definition som anges i
Dublinkonventionen från 1990.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en förändrad svensk asylpolitik.

Stockholm den 19 januari 1993

Sten Andersson (m)

i Malmö

"jag ska skära ballarna av Radiotjänst"

Fredrik Reinfeldts presschef var minst sagt förbannad på Ekots avslöjande om att statsministern inte betalade tv-licensen.

Som en reaktion fick Ekots inrikespolitiska chef Fredrik Furtenbach ett samtal från dåvarande presschefen Roberta Alenius där hon uttryckte sig  i stil med att jag ska skära ballarna av Radiotjänst och jag ska mörda någon på Radiotjänst.
Avslöjandet om den obetalda tv-licensen kom för en månad sen. Det var en ytterst känslig fråga på regeringskansliet. Det är ju inte första gången en moderat upptäcks med att strunta i att betala TV-avgiften. En nyutnämnd moderat minister fick ju omedelbart gå för att det är ju enligt en inrotad moderat tradition att försöka smita från det gemensamma ansvaret.
Att just nu denna Roberta Alenius vill skära ballarna av Radiotjänst är något systematiskt kvinnligt feltänk. I Radiotjänst årsredovisnng från 2012 uppges att
" Medeltalet anställda, ett genomsnitt av under redovisningsperioden faktiskt anställda, har uppgått till 208 personer (165) varav 148 kvinnor (110) och 60 män (55). "
 Med trovärdig kvinnlig logik är det en man som läckt uppgiften! Trotts att det är tre gånger fler kvinnor som arbetar inom Radiotjänst! Det borde då rimligen vara så att Roberta Alenius skulle uttrycka sig något mer verklighetsnära som att stympa ett kvinnligt könsorgan. Fast då uppstår problemet med vad som ska skäras då det organet sitter på insidan kroppen.
Bland vänner anses Roberta Alenius vara trevlig, humoristisk och ambitiös kvinna.  Roberta Alenius äger kunskaper i ett flertal olika språk inklusive könsspråk. Av den anledningen är hon en stor tillgång för Stadsminister Reinfeldt och alliansen. Hon hänger på olika språk med i diskussioner  och kan förbereda sin chef Reinfeldt. Roberta Alenius är utbildad jurist och har med hjälp av sin sympatiska personlighet kombinerat med sin stora kompetens tagit sig till toppskiktet i Sverige redan före 30 års ålder.

Bakom varje framgångsrik Stadsminister står en stark kvinna som kan konsten att få något att hända!
Bland de mindre kända tillgångarna verkar kunskaper i kastrering träda fram i ljuset.

Flerspråkig städkampanj

Städkampanj i Tokstan!
Syfte är att hålla Tokstad rent och stärka respekten för allemansrätten yrkar Holkpartiet att nu starta en flerspråkig miljökampanj, inklusive information vid återvinningsstationer, skateboardparken och badplatser. De strategiska platserna ska förses med informationsinsatser. På så sätt ska varje morgon vara en ny dag och forna tiders soptippar ett minne blott. Matt Ruda får stark uppslutning av De Blå-Gula som kommer att ha patruller som bevakar de namngivna platserna och anmäla nerskräpare. Även kommunalrådet för SP instämmer i att Tokstan behöver bli renare även om SPs modell är en annan. Mot bakgrund av den tilltagande nedskräpningen kommer tekniska nämnden begära in anbud på kampanjen.

Cleaning Campaign in Tokstan!
Aim is to keep Tokstad clean and strengthen respect for the right of public access claims Holk Party to now start a multilingual environment campaign, including information on recycling, skateboard park and bathing. The strategic locations will be provided with information operations. In this way, each morning as a new day and dumps of the past a distant memory. Matt Ruda receive strong backing of the Blue-Yellow, which will have patrols that monitor the named sites and notify doenlitters. Although alderman for SP agrees that Tokstan need to be cleaner, even if SP model is another. In light of the growing litter technical committee will solicit offers for the Campaign.

Campaña de limpeza en Tokstan!
Obxectivo é manter Tokstad limpar e fortalecer o respecto do dereito de acceso do público peticións Holk parte agora iniciar unha campaña contexto multilingüe, incluíndo información sobre reciclaxe, parque de skate e de baño. As localizacións estratéxicas serán proporcionados con tarefas de información. Neste modo, todas as mañás, como un novo día e Desafiuzamentos de memoria dun pasado distante. Matt Ruda recibir un forte apoio do azul-amarela, que terán de patrullas que monitorizar os sitios nomeado e notificar nerskräpare. A pesar de concelleiro de SP Tokstan de acordo en que deben ser limpos, mesmo modelo SP é outra. Á luz da crecente niñada comisión técnica pode solicitar propostas para a Campaña.

حملة تنظيف في Tokstan!
الهدف هو الحفاظ على Tokstad النظيفة وتعزيز احترام حق الجمهور في الحصول المطالبات Holk الحزب الآن لبدء حملة بيئة متعددة اللغات ، بما في ذلك معلومات عن إعادة التدوير ، وحديقة لوح التزلج والسباحة. وسوف يتم توفير مواقع استراتيجية مع عمليات المعلومات. في هذه الطريقة ، كما في كل صباح يوم جديد ومقالب من الماضي ذكرى بعيدة. مات رودا تتلقى دعما قويا من الأزرق والأصفر ، والتي سيكون لها الدوريات التي تراقب المواقع اسمه وإخطار nerskräpare. على الرغم من أن عضو مجلس محلي ليرة سورية توافق على أن Tokstan تحتاج إلى نظافة ، حتى لو كان الحكم الخاص هو نموذج آخر. في ضوء تزايد القمامة
اللجنة الفنية سوف يقدم التماسا للحملة

清洗運動，Tokstan！
目的是要保持清潔，加強托克斯塔尊重的權利，公眾要求霍爾克黨現在開始多語言環境中活動，包括有關回收，滑板園和洗澡。戰略地點將提供信息作戰。在這種方 式，每天早上一個新的一天，轉儲過去一個遙遠的記憶。馬特魯達得到強有力的支持的藍，黃，這將對巡邏監控命名的網站，並通知nerskräpare。雖然 阿爾德曼的警司同意Tokstan需要清潔，即使警司模型是另一回事。鑑於不斷增長的垃圾收集技術委員會將提供運動