Den 27 januari ska den socialdemokratiska minoritetsregeringen meddela hur den ser på ett eventuellt tillstånd till att slutförvara det högaktiva kärnkrafts avfallet. Utifrån den rådande osäkerheten på om kärnkraftsindustrins metod fungerar borde regeringen noga överväga de fakta som finns och rimligen skjuta upp beslutet om slutförvaret.
Från bejakarna till kärnkraft hörs hela tiden att det finns metoder med att drastiskt korta slutförvars tiden från 100.000 år till några hundra år. Därtill skulle bränslet från dagens kärnkraft utnyttjas under överskådlig tid i ny kärnkraft. Det ska hålla tillgängligt i mellanlager för att enkelt möjliggöra återbruk.
Ansvaret för att hitta en säker metod ligger hos kärnindustrin, som därför bildat bolaget Svensk Kärn Bränslehantering, SKB, som arbetat med frågan sedan 1970-talet. SKB endast en metod, KBS 3-metoden. KBS 3-metoden är att kärnavfallet innesluts i kopparkapslar, som bakas in i lera på 500 m djup i berggrunden.
Hittills har de försök som gjorts med kopparkapslar visat att de drabbas av korrosion redan efter 20 år. Kopparkapslarna har då i försöken endast utsatts för värme och inte för den högintensiva radioaktiviteten från det förbrukade bränslet. Hur länge klarar kapslarna att lagras? Ska SKB använda KBS 3-metoden, borde försöken göras under mer realistiska miljöer där kapslarna även utsätts för radioaktivitet.
Den kritik mot metoden som framförts bland annat av forskare vid KTH, borde vara en ringklocka för regeringen och definitivt en signal till försiktighet och nu säga nej till KBS 3-metoden. Vad är det SKB redovisar mer än en glädjekalkyl över en metod som inte är hållbar?
Ska dagens kärnkrafts avfall bli en börda för alla kommande generationer?
