För honom (Diktatorn) har det aldrig varit ett framtidsperspektiv att vara ett litet hjul som jämt snurrar kring sin egen axel, snurrar tills det är utslitet och slängs, samt ersätts av ett nytt som är lika stort och brett och roterar i samma takt.
Han vill vara den som dirigerar, inte binda sig vid något, för honom stod det klart från början att han skulle sträva efter att bli allsmäktig. Han är en människa som har makt, pengar, sina egna eller andras, det spelar ingen roll.
Hans ungdoms eländiga uppväxt i en sovjetisk illusionsvärld har format honom liksom kvinnor i allmänhet att betrakta sig som offer. Här behövs svängrum, tidigare uttalat i Sovjet likväl i Tyskland.
Nu är det mycket väsentligt för honom att visa omvärlden sin starka sida, det betyder att visa styrka och makt och att göra sig gällande med vapenskrammel, gaskran och mycket annat därtill.
Allt detta var klart definierat för honom redan när han drev igenom sin vilja att bli oersättlig. Han gjorde det inte för att bli en kugge i maskineriet, låt vara en något större kugge än andra men likafullt bara en kugge. Nej, han gjorde det för att få chansen till sitt första språng och skriva in sig i historien. Och för det behövdes vapen och lojala undersåtar såväl bland rövarna som inom intelligentian, bland dem med vilka han skulle få att göra även i fortsättningen som vänner eller fiender eller helt enkelt som ämbetsmän på samhällets nyckelpositioner.
Man fick ju för tusan inte glömma att han inte levde i skuggan. Nej, här gällde det att träda in i ljuset, skaffa sig kontakter och även vänner, man måste hänga med dem som har en autoritär bakgrund.
Vad är då emot honom?
Den värld som han tänker sig övervinna sysslar endast med att kämpa för tillväxt på börsen, fruktar räntor och väljer snabba vägar för avkastningen. Den västvärld som utmanas är i många stycken dekadent och vilset splittrad i sin form. För honom så förefaller den lätt att besegra. Han är ju den starke, som allt bestämmer, åtminstone i sin egen begränsade uppfattning.
