Sovjetisk/Rysk propaganda

I Ryssland är hyllandet av andra världskriget snart det enda som är gemensamt i folkminnet. Kyrkan har alltid ståt på den styrandes sida. Ingen skillnad om det var Tsaren, Stalin eller Putin. För de som överlevt sovjet tidens deportationer väcker synen an lastbilen obehagliga minnen. Det var på sådan de fraktades mot Gulag, om de var gynnade, annars fick de gå i den Sibiriska kylan.  Pusi Riots punkbön var en protest mot den ortodoxa kyrkans stöd till makten.

Minnet av den svåra tiden med sovjetstyret finns överallt.

I Mustvees gatunamn finns gatunamnet Benito Agirre. Han var en baskier som stred i röda armen. Han kan ha varit med i bombningen av Narva och Tallinn. Under sovjet tiden hedrades han med att ge namn åt en gata i Mustavee. Där sköta han ner och dog. Gatan nya namn är föreslagen till Brogatan. Även det väcker kritik. I folkmun har gatan kallats den röda brogatan. 

Det är inte alltid lätt att bli av med de sovjetiska kvarlevorna, folk minns oförrätterna.

Sorgedagar

Onsdagen 14 juni 2023 är en sorgedag i Estland: för 82 år sedan, ägde den första massutvisningen rum i Estland. Den sorgliga dagen minns med svarta och vita sorgband  på 70 järnvägsstationer över hela Estland.

Under ledning av Naiskodukaitse ( lottorna) anordnades minnet av 10 000 människor som deporterades av Sovjetunionens ockupationsmyndigheter den 14 juni 1941. 3 688 av dem var barn.

Sovjetmakten visade i all sin brutalitet med deportationerna i juni 1941. "Estland fråntogs först sin demokrati, men med deportationen försökte man underkuva andan hos  de estniska medborgare. De vars roll ansågs vara den viktigaste i staten fördes till utvisningstågen, tillsammans med hela familjer och klaner. Deportationerna blev som en cynisk ondska vars sår inte har glömts. Samma ondska upprepas nu i Ukraina. Ukrainska barn rövas från sina föräldrar för att fostras upp till rättänkande
ryssar!

Har vi glömt historien om sovjet?

Ryssland har en lång historia om  autoritära ledare.Från de vikingar som en gång i  tiden skapade det som blev moskoviterna. En lång linje av härskare med vikingablod styrde ända fram till det att ätten Romanov tog vid. Den siste tsaren var i alt en katastrof. Vid kröningen av  en tsar var det regel att  dela ut gåvor åt folket. Nikolaj II valde att dela ut bröd av paniken som följde miste uppskattningsvis 1,386 människor livet och ungefär 1,300 skadades. På grund av sin bristande människokännedom kom han i händerna på en reaktionära omgivning som orubbligt höll fast vid enväldesmonarkins princip.

Inte blev det bättre när kommunisterna under Lenins ledning såg det självklara i att folkets (sovjetens) makt skulle råda. Av det följde att människor blev egendomsbestulna och avrättade. Allt i den nya tron intalades vara helt rätt. De som hade bättre lycka hamnade i läger där det var tänkt att de skulle arbeta, och svälta till döds, för att de ansågs vara revolutionens fiender.

Sovjet finns ej längre men de fasansfulla minnena lever vidare. Som arvtagare har ett aggressivt Ryssland vuxit fram. Likt nazisternas tanke på hämnd för nederlaget i första välskrivet verkar Putin och makteliten längta efter att återupprätta drömmen om det storslagna Sovjetunionen. Det uppenbara problemet är att ingen vill tillbaka till Sovjettiden. Av de forna 15 rådsrepublikerna finns endast lapptäcket Ryssland kvar med sin mångfald av minoriteter.

Ukraina ville redan 1918 bli en självständig stat. Vid freden i Riga den 18 mars 1921 var friheten slut. Där styckades Ukraina och den större delen tillföll bolsjevikerna. Den 30 december 1922 var Ukraina en av de fyra republiker som grundade Sovjetunionen.

Är det Rysslands långsiktiga mål med invasionen i Ukraina att skapa ett ”Sovjet 2.0? Troligen var det målet. Däremot hände det inte. Med den 2014 påbörjad invasionen skulle det fullständiga övertagandet ske på tre dagar! Nu har den storskaliga invasionen pågått nära ett och ett halv år med förödande verkningar för det Ryska samhället. Ideologin som gäller sedan revolutionen 1918 är att rätt skapas med vapen. Vad som hände var dock att den demokratiska världen ställe upp bakom Ukraina. I den kraftmätningen blir Ryssland att betraktas  som den svagare. Men det  är något som främst Putin inte förstår. Fram till nu, Finland, Afghanistan undantagna, har Moskva alltid vunnit med hjälp av vapenmakt. Nu verkar det som om den strategin är bruten. Ukraina får vapen som har bättre förmågor än den stora mängd äldre Rysk-Sovjetisk utrusning som nu används mot Ukraina. Modernare ryska vapen verkar endast finnas i teorin. De har ställt bilvit lyx för ett antal oligarker.

Ryssar är ett tåligt folk som i generationer styrts av tsaren och kyrkan. Hur länge kommer de att låta Tsar-Putin och kyrkan nu styra? Ryssland består av många minoriteter och hur länge håller de sig stilla? Vi har nu sett hur ryssar som är emot putinstyret för krig på rysk mark. Det som bolsjevikerna en gång gjorde kan nu i en annan form upprepas. Ryssland är en kolos som likt Babels torn har sin svagaste länk i grunden. Vad en folklig styckning av själva Ryssland kan leda till är skrivet i stjärnorna. Fast sant är att alla diktaturer förr eller senare faller samman. Särskilt den Ryska där det inte ens finns ett majoritetsfolk. Utan snare varit en minoritet som undre sovjettidens 70 år strävat efter att betraktas som en majoritet.

Putin har i allt han gör haft drömmen om ett nytt Sovjet styrt med en stark kontrollapparat där utövande av våld mot medborgarna fortsatt anses vara helt legitimt.

24 augusti Ukrainas nationaldag

24 augusti Ukrainas nationaldag

Ukraina utsatts för flera anfall från bolsjevikerna under en ryska revolutionen alla slogs tillbaka. Det visar något av vad ukrainarna har för åsikt.  Först efter första världskrigets slut tog Sovjet och inlemmade Belarus och Ukraina i unionen.

Under Sovjetunionens upplösning blev många av de 15 rådsrepublikerna självständiga stater. Tyvärr har den Ryska federationen varit inblandad i flera militära aktioner riktade mot flera av de före detta rådsrepublikerna. Belarus har blivit en lydstat och tanken var nog att Ukraina skulle bli ytterligare en lydstat till Ryssland.

Den 24 februari anges Ryssland för andra gången sedan 2014 Ukraina med målet att annektera delar och att byta ut det politiska företrädarna. Tanken var att på tre dagar vinna kriget. Nu har ett halvt år gått och Ukraina har kämpat för hela Europas frihet. Ukraina kämpar för allas demokrati. I EU har vi uppmärksammats på en kraftig inflation och stigande priser på det mesta. Medan Ukrainas folk betalar prost med sina kroppar och liv medan vi betalar med högre priser.

Frågan är om vi förstår betydelsen av Ukrainarnas kämpainsats. Flera av Baltstaterna har helhjärtat stöttat Ukrainas hjälteinsats. Stoppas inte Ryssland i Ukraina är risken överhängande att Baltstaterna och Finland kan bli nästa mål för Rysslands aggression. 

Vill vi ha det så? 

Kan vi på några villkor ta en annan ställning än att stödja Ukraina.

Hur kusligt upprepas den Sovjet / Ryska krigskonsten idag?

Hur kusligt upprepas den Sovjet / Ryska krigskonsten idag? 

För människor som 1940/45 flydde från Baltikum växer traumatiska minnen åter till liv. De som har upplevt den sovjetiska ockupationen i Baltikum ser verkligen paralleller med vad som sker i Ukraina. Rysslands anfallskrig framkallar smärtsamma minnesbilder och vi förnimmer en diktators vanföreställningar. 

Sovjet terror bombade de Baltiska länderna både i februari och mars 1944 där civila var målet och motivet var att sätta skräck i befolkningen. Bomber fälldes i Estland, Tartu, Tallinns  gamla stad och i Narva där hela barockstaden från 1600-talet utplånades.  Liknade aktioner ägde rum i Lettland och Litauen. Vilken regim bombar medvetet  de som betraktas som ”den egna befolkningen”? Efter kriget var det självklart för de sovjetiska myndigheterna att lägga skulden för tilltaget på de tyska trupperna.
Vi ser  att nu tillämpas samma terrormetod av de ryska styrkorna mot ukrainska städer. Civila mål blir bombernas offer. Ukrainska daghem, seniorhus, operor, teatrar, sjukhus och bostäder får ta del av ryska missiler,  med någon förklaring att det någon gång sets militär i området. Samtidigt hävdar den ryska  propaganda att det är ukrainarna själva som bombar sina städer och tar livet av sina egna medborgare.

Historien upprepar sig. Sovjetiska skapade speciallagar där varje medborgare i tidigare självständiga staterna förklarades som SOVJETS FIENDE. Det var helt legitimt att deportera hundratusen civila från Baltikum till sibiriska fång- och arbetsläger mellan 1940 och 1953. Nu, 80 år senare upprepas samma beteende av den ryska ockupationsmakten i Ukraina. Redan har Ryssland deporterat  minst 2 miljoner  ukrainska medborgare till Rysslands östligaste trakter. Ryska myndigheter hävdar att 2,3 miljoner ukrainska medborgare ”har sökt sin tillflykt” i Ryssland. Ukrainska barn adopteras av ryska familjer. Samma metod som användes mot minoritetsfolk i Sovjet. Ur Finskt perspektiv kan behandlingen av (finska inkeriläinen), ingermanländare uppmärksammas. De förflyttades in i Ryssland där de skulle russifieras. Ukrainarna som deporteras ska mista sin identitet och bli ryssar!

De sovjetiska soldaternas massvåldtäkter av tyska kvinnor 1944/45 blev inte straffad utan fungerar som en handbok för de ryska styrkor som nu upprepar samma  krigsbrott i Ukraina 2022. De som utfört hemska övergrepp belönas med medaljer. Ska vi betrakta alla sovjetiska veteraner som är överhängda med medaljer att många av dem är belöning för vidriga händelser?

Den ryska propagandan hävdar att det inte är Rysslands fel att det pågår ett krig i Ukraina. Retoriken för maktövertagande är densamma som de skenhändelser som genomfördes 1940. Fria val var en valsedel med endast ett budskap.På så sätt nåddes 100% enighet. Nu heter det att invånarna i Donbas och Cherson längtar efter att ”enhälligt” få bli en del av Ryssland.

Hur var det med den sovjetarmens förbrytelser. Blev någon straffad, NEJ. Däremot mottog de skyldiga militära utmärkelser. Samma sak upprepas nu i Ukraina där våldtäktsmän  får mota utmärkelser, för vad? De sovjetiska krigsförbrytelserna utreddes aldrig då Sovjet tillhörde segrarmakterna. Inte heller nu finns det några förhoppningar att ryska krigsförbrytare kommer att straffas.

Riktiga sanna händelser är viktiga  i det demokratiska samhällsbygget. 

Diktaturer  skriver om sin historia med de lögner som passar diktatorn för att dölja verkligheten.

Ryssland och det ständiga kriget, Holodomor.

Ukraina är mitt uppe i ett krig i femte månad, är inget resultat uppenbart. Det som är tydligt är hur inget  har förändrats.

Ukrainas öde, om Vladimir Putin segrar, kan ses i dess förflutna, särskilt regionens moderna historia och hur den klarade sig under generationer av repressivt sovjetiskt styre. Eftersom Putin är en produkt av Sovjetunionens sämsta sida, så är kriget i Ukraina det meningslösa arvet från Stalin och sovjet kommunismen.

Putin är en varelse från den gamla sovjetideologin. Systemet där bara kommunistisk misstänksamhet, utan också systemets genomgående korrupta struktur där alla måste tjäna, eller fås att tjäna, staten och partiet.

Hur har systemet levt vidare? KGB har format Putin. KGB var kommunistpartiets hemliga och statssäkerhetsupprätthållande organ. KGB förlitade sig på terror, våld, rädsla och totalitära verktyg nödvändiga för regimens överlevnad.  Lögner, desinformation och bedrägeri var pelarna som stödde regimen fram tills de inte kunde kunde undertrycka folken. Det var överstelöjtnant Putins illusoriska värld, en värld som möjliggörs inte bara bedrägeri utan också enorm militär makt. Tillsammans utgjorde regim, parti, KGB och militär det sovjetiska sättet för politik, vilket var evig krig.

Katastrofen för despoterna inträffade när Sovjetunionen upplöstes 1991. Putin har uttryckt den kollapsen "den största geopolitiska katastrofen" på 1900-talet.

Det finns en lång och sorglig historia av i Ukraina av kolonisering, trots att Ukraina har ett eget rikt kulturarv. Efter Ryssland är Ukraina det största landet på den europeiska kontinenten. Ukraina har utvidgas genom flera despoter beslut, främst av sovjetledare. Förutom Karpaterna i sydväst saknar Ukraina naturliga gränser. Faktum är att Ukraina betyder "gränsland" på både ryska och polska. Under århundradena har delar av Ukraina styrts av Ryssland, Litauen, Polen och Ungern. Men under samma tid förstod ukrainare sig själva som ett folk, med sin egen kulturella identitet, bara inte sin egen stat. Det fanns hoppfulla ögonblick för ukrainsk självständighet, särskilt på 1840-talet, periodvis under andra hälften av 1800-talet och början av 1900-talet, och en kort tid 1917. Under första världskriget var Ukraina slagfältet mellan Ryssland, Österrike- Ungern, och Tyskland. Före och efter det dominerades Ukraina av Ryssland och andra makter och sedan till stor del av Sovjetunionen. Den förstörelse som Ryssland idag skapar är betydligt större än förstörelse under åren av nazistisk ockupation.

I landet var under sovjeternas fullskaliga ockupation och totalitära förtryck. Det var alltid krig. Det fanns ingen fredstid. Kommunistiska handlingar mot ukrainare uppgick till brott – inklusive vad vi nu kallar krigsförbrytelser, brott mot mänskligheten och folkmord.

Sovjet-Ukraina led mycket. Under krigskommunismen förstatligade Vladimir Lenins politik alla företag, rekvirerade spannmål, tog och exporterade mat och orsakade svält. Miljoner ukrainare dog i den sovjetiska statliga hungersnöden i början av 1920-talet. Både landsbygds- och stadsbefolkningen drabbades.

När Ukraina höll på att återhämta sig fördubblade sovjeterna under Josef Stalin, tvångsindustrialisering och kollektivisering, den onda praxisen att fördriva och konfiskera alla individuellt ägda gårdar och omvandla dem till stora, kollektiva, statsägda gårdar. Ett speciellt mål i slutet av 1920-talet och början av 1930-talet var "kulakerna", som ansågs vara en hotande klass av "rika bönder" men som i verkligheten bara var bönder som gjorde tillräckligt bra för att försörja sina familjer och att sälja överskottsgrödor. Avkulakisering, som kommunisterna kallade denna mordiska politik, innefattade orimliga skatter, strikta spannmålsproduktionskvoter och tvångsdeportering av mer än 100 000 familjer till Sibirien och Kazakstan. Kommunisterna påtvingade Ukrainarna och alla delar av Sovjetunionen denna process.

Många ukrainare motsatte sig kollektiviseringen. Sovjetunionen siktade medvetet på Ukrainas folk, dess rika land och dess spannmål. Kommunisterna gjorde Europas brödkorg till något mycket värre än en korglåda. Sovjetisk politik orsakade ännu en hungersnöd, en mer hemsk än den förra. Stalin brydde sig inte. I själva verket orkestrerade han hungern som ett straff. Svälten kom att bli känt som Holodomor, som från ukrainska översätts som "död av hunger" eller "utrotning av hunger." De tekniska datumen är 1932–1933, men de negativa, effekterna som denna hungersnöd orsakade lever vidare.

Utöver tvångskollektivisering satte sovjetisk politik höga spannmålskvoter som var omöjliga för ukrainska bönder att uppfylla. Som straff tog sovjetiska myndigheter ut böter, konfiskerade spannmålen och tog till och med utsädet. Bönder fick inte lämna sina byar och ukrainare fick inte lämna sitt land. I slutet av 1933 hade mellan 2 miljoner och 5 miljoner ukrainare dött på grund av Stalins kommunistiska svält. Samma statligt påtvingade hungersnöd dödade även människor utanför Ukraina. Kring 2 miljoner dog i Sovjetunionen, särskilt i Kazakstan.

Efter hungersnöden tystades ukrainare på andra sätt. Kommunisterna förnekade existensen av Holodomor. Ukrainare straffades – inklusive att skickas till sovjetiska arbetsläger (Gulag) – om de talade, skrev, sjöng eller målade om det. De fick inte minnas sina döda, sörja, sörja eller ens namnge och räkna dem.

Sovjet blev sedan återigen offer som en del av den stora terrorn senare på 1930-talet. Stalins utrensningar tillskrivs vanligtvis hans personlighetskult och drivkraft efter makt, men de utgjorde också ideologisk krigföring mot hans eget folk. Ukrainare, bland många andra, anklagades falskt och arresterades, torterades, utsattes för visningsrättegångar, avrättades, deporterades och skickades till Gulag. Åter igen som på 1920-talet, attackerade sovjetiseringen den ukrainska kulturen, traditionen och språket.

Andra världskriget tillfogade Ukraina fler brott. Västra Ukraina kom under sovjetiskt styre först efter Tysklands och Sovjetunionens gemensamma invasion av Polen 1939. I den del av Ukraina som Röda armén ockuperade infördes sovjetisering, tillsammans med arresteringar av alla som gjorde motstånd. Mer än 1 miljon människor deporterades till Sibirien och andra platser österut i mitten av 1941.

Sanningen blev ett offer i detta krig, som i så många andra. Många känner till Katyn skogs massakern, där NKVD mördade över 20 000 polacker 1940. I årtionden förnekade sovjeterna deras handlingar och skyllde dödsfallen på nazisterna. De erkände sin medverkan först, med stor motvilja, på 1980-talet.

Fängelsemassakrer i västra Ukraina kom 1941, efter att tyskarna bröt Molotov-Ribbentrop-pakten och invaderade Sovjetunionen. NKVD mördade brutalt mellan 10 000 och 40 000 politiska fångar under loppet av åtta dagar. Cirka 70 procent av offren var ukrainska, 20 procent var polska och resten var judar och medlemmar av andra missgynnade minoritetsgrupper. Vissa hade "befunnits skyldiga" till större brott, medan andra hölls för mindre brott eller bara för förhör. Beroende på fängelset sköts några offer i nacken, medan andra brändes levande i låsta celler. Men allt var systematiskt och många fick utstå brutal tortyr innan de dödades. Liksom med Katynskogsmassakern begick sovjeterna massmord och skyllde på nazisterna.

År 1943 tappade tyskarna mark i Ukraina. Den sovjetiska röda armén återerövrade Kiev och spred förtryck över hela Ukraina. Stalin och hans hemliga polis gick efter alla som de misstänkte för att vara illojala eller för att samarbeta med nazisterna. Dessutom tvångsdeporterade sovjeterna krimtatarerna till Uzbekistan och till andra centralasiatiska republiker 1944.

Under fullständig sovjetisk kontroll blev det inte bättre för ukrainarna efter andra världskriget. Det fanns ingen fredstid för ukrainska medborgare. Förkrigstidens produktionsnivåer inom jordbruket nåddes inte igen förrän på 1960-talet. En tredje hungersnöd – till följd av kommunistisk politik, förskjutningar efter kriget och torka – krävde omkring 1 miljon fler liv 1946–1947. Samtidigt fortsatte kommunisterna att förfölja olika religiösa religioner och tvångslikviderade den ukrainska grekisk-katolska kyrkan som gick under jorden i årtionden.

Brotten – och förnekandet av dem – fortsatte i snabb takt. Detta inkluderade årtionden av förtryck av ukrainska dissidenter, utbildare, intellektuella, präster, författare, konstnärer och nationalister - alla "statens fiender" som inte ville vara kommunister och som inte ville bli sovjetiserade.

Den förnekande delen är inte bara antik historia. Katastrofen i norra Ukraina vid kärnkraftverket i Tjernobyl – den värsta kärnkraftsolyckan i historien – förnekades i veckor 1986, och det var under Mikhail Gorbatjov, inte Stalin, Nikita Chrusjtjov eller Leonid Brezhnev. Cirka 5 miljoner människor exponerades för farliga nivåer av strålning, och hundratusentals fick doser som är tillräckligt höga för att öka risken för olika cancerformer. Utöver de dödsfall som resulterade omedelbart och under de följande åren, är förorenade jordbruksmarker nära Tjernobyl fortfarande osäkra idag, och kommer att förbli så i många år framöver. Och nu är naturligtvis regionen en del av det heta kriget, slagfältet som är Ukraina.

1990 och 1991 ledde Ukraina vägen till självständighet för de före detta republikerna i Sovjetunionen. Ukraina etablerade sig som en helt oberoende stat, och den sovjetiska krigföringen mot den staten upphörde officiellt. 1994 gick Ukraina med på att återlämna de tusentals kärnstridsspetsarna på sitt territorium till Ryssland. En viktig bestämmelse i denna överenskommelse – godkänd av Ryssland såväl som USA och Storbritannien – var garantin för Ukrainas nationella suveränitet och territoriella integritet. 1997 undertecknade Ryssland och Ukraina ett avtal om gränser som erkände ukrainsk suveränitet över Krim och arrenderade ut flottbasen i Sevastopol till Ryssland. Ändå har Ryssland under Putin brutit mot dessa avtal och garantier mer än en gång: i sin illegala annektering av Krim 2014, och nu i sin invasion av och direkta attack mot hela Ukraina.

Även om det inte finns något enskilt dokument i internationell rätt som kodifierar krigsförbrytelser, har Ryssland ratificerat olika konventioner som ett medlemsland i FN. Det finns också mer än 100 år av ackumulerad internationell lag som styr korrekt genomförande av väpnade konflikter. Brott mot mänskligheten har inte kodifierats i ett särskilt fördrag om internationell rätt, men det finns en gemensam lista. Folkmord erkändes först som ett brott enligt internationell rätt 1946 av FN:s generalförsamling.

De grymheter som Ryssland har begått i sitt nuvarande krig mot Ukraina tycks innefatta krigsförbrytelser, brott mot mänskligheten och folkmord. Men sovjeterna begränsade sin accepterade betydelse av brott mot mänskligheten på 1940-talet. Ryssland begår allvarliga brott mot ukrainare i Ukraina. Den är inte engagerad i ett rättvist krig, utan en invasion – en oprovocerad attack byggd på det sovjetiska arvet av krigföring och Putins invanda vanor av desinformation och bedrägeri.

För idag, spelar det inte bara roll vad som händer i Ukraina. Experter över hela det politiska spektrumet har sagt att kriget i Ukraina har förändrat världen, att det har förändrat den globala politiken. Nej, det har avslöjat dem. Allt är inte sötma och ljus i internationella relationer. Regimsskillnader spelar roll. Fred genom styrka är en tidlös princip och behövs nu mer än någonsin. Ukraina har väckt västvärlden på nytt.

Vid 20-årsåldern var det få ukrainare som visste vad västvärlden betydde. Nu gör alla det. Återigen har västvärlden blivit synonymt med begreppen civilisation, rättsstatsprincipen och frihet. Att vidmakthålla dessa principer kommer att kräva en ukrainsk seger och en skarp tillrättavisning till den siste arvtagaren och förkroppsligandet av sovjetisk makt.

Artikeln är baserad på:

Dr. Elizabeth Edwards Spalding, vice ordförande för Victims of Communism Memorial Foundation (VOC), grundande direktör för Victims of Communism Museum och Senior Fellow vid Pepperdine University School of Public Policy .

Ursprungligen publicerad i The National Review.

Länk: https://victimsofcommunism.org/the-soviet-past-in-putins-war-on-ukraine/

IN THE CROSSWIND 14 juni 1941

Den 14 juni 1941 skedde den stora deportationerna av människor till Sibirien. I tryckande värme packade i boskapsvagnar transporterades de. Deras brott var att de blivit ockuperade av Sovjetunionen och därmed förklarats som Sovjets fiender. Nu verkar allt upprepas igen i Ukraina.

 

In 1941, an Estonian woman and her young daughter struggle to find their way home after being deported to Siberia by the Soviet occupiers, in this dreamlike saga of survival inspired by a true story. The fact that it looks like it may happen again, the thing grandparents fought for, for freedom , so that their children, and grandchildren could live freely, is utmost depressing.

 

 

Sovjet lever i röda arméns ande

Enligt den brittiske försvarsministern Ben Wallace är den ryska armén mycket dåligt utrustad, där soldater använder GPS-enheter för konsumenter och sovjetiska kartor för navigering.

Enligt Wallace skickade Rysslands militärledare soldater in i kriget med mycket dålig utrustning. "Den ryska armén har fallit moraliskt", sa Wallace. 

Suchoj Su-34, är ett ryskt tvåsitsigt attackplan. Första provflygningen av planet skedde 1990.

I ett tal på National Army Museum på måndagen beskrev Wallace den ryska militärens brister. "GPS-enheter hittades fast vid instrumentbrädan på en nedskjutet plan, en SU-34. Kartor från 1980-talet hittas ofta i ryska arméfordon", sa Wallace. Många fordon är dåligt underhållna, däcken är undermåliga och går sönder, tillade Wallace. 

Det brittiska försvarsdepartementet har varnat för att precisionsstyrda missiler snart är slut i Ryssland. "Ryska trupper måste använda fler sekunda bomber, som sannolikt kommer att döda ännu fler civila. Invasionen av Ukraina har avslöjat den ryska arméns misslyckande med att genomföra storskaliga precisionsanfall", sade tjänstemän. 

Wallace kritiserade ryska generaler för dålig planering, korruption och brist på kämpaglöd. 

I sitt tal sa Wallace också att "Rysslands ledarskap nu minns fascismen och tyranni för 70 år sedan, där de upprepar misstagen av de totalitära regimerna under förra seklet och måste äntligen möta samma öde", rapporterade The Times. 

Vad ska vi tro om den stora björnen i öster. Har volym av undermålig utrustning spelat ut sin betydelse i det moderna kriget?

Folkmord

Det är folkmord i Butcha, Butja! 

Avsiktlig förstörelse av städer och infrastruktur, blockerande av humanitär hjälp, iscensättande av en konstgjord svältkatastrof i Mariupol, Manhush och andra städer.

Men nuförtiden är det omöjligt att mörda tusentals människor i hemlighet, utan att någon någonstans i världen upptäcker det. Nuförtiden begås alla dessa dåd i hela världens åsyn.

Det fredsälskande Europa har, vad det verkar, ännu inte begripit omfattningen av det fasansfulla som händer i Ukraina. Ukrainarna begriper och mer därtill. Folkförintelsen går tillbaka till sovjettiden och svälten 1920 då Ukrainas säd såldes till Europa och Ukrainarna medvetet svältes ihjäl.

Åter är det att allt som är ryskt väcker  hat.  De som flydde undan sovjet 1944-45 vet vad som väntade om man stannade. Nu lever tankarna på att återupprätta sovjetdiktaturen 2.0.

I  Ryssland trycks det upp foton av personer som öppet ogillar Putins policy om den ryska krigföringen i Ukraina. På porträtten står ”Rysslands fiende” eller ”Förrädare” skrivet i blodröda bokstäver. Så var det 1940 när de av Sovjet ockuperade staterna genom lagstiftning hela folk förklarades vara Sovjetstartens fiender.  De skulle utrotas och boskapsvagnarna sändes  med fin last av människor till Sibiriens dödsläger brukades.”Förrädarna”  var alla utan åtskillnad och de skulle bort. Den ryska kulturen försöker återskapa idealen från sovjet, det som redan förkastats av miljoner. Nu kämpar Ukraina för vår frihet känner vi det? 

Är det viktigaste att klaga på stigande priser?

Friheten har vi tagit för självklar, fast är den det?

Slava Ukraini

NATO ansökan?

Tidigare statsminister i Finland Alexander Stubb sade i SVT:s Morgonstudion special sig vara övertygad om att "tåget lämnat stationen" och att en finsk ansökan om Natomedlemskap skickas in i närtid.
För Stubb finns det helt enkelt ingen annan möjlighet än att ett litet land som Finland går med i NATO. För Stubb var det inte är frågan om dagar, veckor eller år, utan månader innan Finland ansöker om NATO medlemskap. Stubb hade svårt att se ett slut på kriget i Ukraina inom en snar framtid utan rädslan för hur Ryssland framleddes kommer att agera är påtaglig.


En ansökan från Finland blir den slutgiltiga signalen för Sverige att helt ut ansluta sig till försvarsalliansen och att båda lämnar in samtidiga ansökningar. I Finland är det val i april 2022 och i Sverige i september 2022. För Finlands del handlar det om en valfråga och för Sveriges del kan beslutet komma före valet.
 

Tolkningen av vad Stubb sagt är entydig. Ett litet land kommer att kunna utsätts för en hård press från ett allt mer Sovjetliknande system där sanningarna skapas innanför Kremls murar av ledare som har helt annorlunda världsbilder än de som ledarna har i Europa. Det vore naivt att tro att alliansfriheten alltjämt kommer att tjäna Sverige. När kartan förändras så borde även färdvägen följa efter.

Har Sverige något annat val än NATO, om friheten har ett värde?

 

Slava Ukraini

Krigets spel

Betraktare av hur Ryssland lyckas med sitt tilltag i Ukraina är allt mer förvånade. Att leda in kolonner av fordon utan skydd är märkligt. Fast intet om tanken var att Ukraina skulle som Tjeckoslovakien 20-21 aug 1968 som beordrade militären att inte försvara sig. 

Ryssland tror att med sin militära övermakt tron att det räcker med hot för att uppnå lydnad. Hoten riktar sig nu både mot Finland som mot Sverige. I något led blev det fel. Med lögner som avslöjas vinns ingen seger. Rapporter om fordon som lämnas utan strid visar på något viktigt. Vid minsta störning överges lastbilar, transportfordon och stridsvagnar. När lögnen avslöjas sprids osäkerhet och individuellt tänkande i truppen. Något som blir följden i en stridande enhet utan motiverat uppdrag.

En ledning som är helt avskärmad från verkligheten och tar politiska beslut om drömmar som verkligheten kommer mala till grus. Vad är det vi ser? Är det de sista skakande idéer i Sovjetiska ideologi i sin dödsfaras vi ser? I det tyska riket var tanken att små länder inte hade förmågan att överleva. I sovjet var att små länder skulle annekteras. Tanken lever vidare i Rysslands oavslutade krig sedan 1991. Gud hjälpe att den plågan blir kortvarig och att länder kan ta egna beslut så som folken vill.

Det tråkiga är att i Sverige SD, V och MP har varit de sista att förstå Rysslands handlande.

Slava Ukraini,

Diktatorn

För honom (Diktatorn) har det aldrig varit ett framtidsperspektiv att vara ett litet hjul som jämt snurrar kring sin egen axel, snurrar tills det är utslitet och slängs, samt ersätts av ett nytt som är lika stort och brett och roterar i samma takt.

Han vill vara den som dirigerar, inte binda sig vid något, för honom stod det klart från början att han skulle sträva efter att bli allsmäktig. Han är en människa som har makt, pengar, sina egna eller andras, det spelar ingen roll.
 

Hans ungdoms eländiga uppväxt i en sovjetisk illusionsvärld har format honom liksom kvinnor i allmänhet att betrakta sig som offer. Här behövs svängrum, tidigare uttalat i Sovjet likväl i Tyskland.
Nu är det mycket väsentligt för honom att visa omvärlden sin starka sida, det betyder att visa styrka och makt och att göra sig gällande med vapenskrammel, gaskran och mycket annat därtill.

Allt detta var klart definierat  för honom redan när han drev igenom sin vilja att bli oersättlig.  Han gjorde det inte för att  bli en kugge i maskineriet, låt vara en något större kugge än andra men likafullt bara en kugge. Nej, han gjorde det för att få chansen till sitt första språng och skriva in sig i historien.  Och för det behövdes vapen och lojala undersåtar såväl bland rövarna som  inom intelligentian, bland dem med vilka han skulle få att göra även i fortsättningen som vänner eller fiender eller helt enkelt som ämbetsmän på samhällets nyckelpositioner.

Man fick ju för tusan inte glömma att han inte levde i skuggan.  Nej, här gällde det att träda in i ljuset, skaffa sig kontakter och även vänner, man måste hänga med dem som har en autoritär bakgrund.

Vad är då emot honom? 

Den värld som han tänker sig övervinna sysslar endast med att kämpa för tillväxt på börsen, fruktar räntor och väljer snabba vägar för avkastningen. Den västvärld som utmanas är i många stycken dekadent och vilset splittrad i sin form. För  honom så förefaller den lätt att besegra. Han är ju den starke, som allt bestämmer, åtminstone i sin egen begränsade uppfattning.

Ministerkommittén och Rysskramare (S)

Socialdemokraternas agerande i ministerkommittén och Europarådet är helt oacceptabelt och upprepar 1940-talets ryggradslösa politik mot Sovjetunionen. Genom att rösta för regelförändringar som  leder till att sanktionspolitiken mot Ryssland kraftigt försvagas. Nu ställs frågan som kräver svar om huruvida Socialdemokraterna tänker hålla gränsen mot den nye despoten i Ryssland eller inte.

ᛏänker Socialdemokratin fortsätta att glida undan och med LO stöd hävda att goda handelsförbindelser är viktigare än mänsklig- och internationell rätt.

Det är bara att för Ryssland att ockupera nya områden i länder som despoten i Moskva finner lämpligt. Andra världskriget i gott minne hur demokratierna gav vika för diktaturer är tyvärr på väg att återupprepas. Det blev accepterat att despoten tog ett stycke här och andra där. Så kan vi inte ha!

Diplomati bygger på värden. ᛏyvärr har Socialdemokraterna och Miljöpartiet kraftigt nedgraderat demokratiska värden att ger en regim som angriper andra länder stärkt legitimitet för de handlingar den utför.

Tidigar Svensk flyktingpolitik.

Det är möjligen i dessa tider dags att påminna hur Sverige hanterade flyktingar från tidigar Svenska Östersjöprovinser från stormaktstiden.

Efter den stora flykten från öster i september till oktober 1944 handlade Sverige i linje med Sovjets önskningar. Alt med omtanke om framtida goda affärsförbindelser.

Då betydde de mänskliga ödena inte så mycket.

Finland tvingades till ett fredsavtal med Sovjet där man skulle återföra ingermanländare som flytt till Finland åter till Sovjet. Det var ca 50.000 personer som Finland skulle återlämna. Även andra  som hamnade i Finland tex balter skulle sändas åter. För dessa grupper gällde det att snabbt ta sig ur landet till Sverige.

Väl i Sverige så kom den svenska regeringen utan anledning att följa de avtal som segermakterna slöt. Stalins önskningar blev lag även i Sverige. Stalin ville ha åter alla som flytt från det sovjetiska paradeiset. Sovjetagenter fick resa runt i flyktinglägren för att övertala personerna att resa tillbaka till Sovjet. Få eller inga av balterna åkte medan en mindre antal ingermanländare återvände frivilligt.

För polacker och ryssar blev det utvisning från Sverige. Ett mindre antal blev kvar i landet till Stalins förtret. Upprepade påstötningar mot Sverige gjordes i frågan.

När det gällde de civila balterna så beslutade regringen i om att upmana dem att återvända. Ett brev sändes till var och en med uppmaningen att återvända. Dock skulle inget mer våld utövas utan allt skulle ske på frivillighetens grund.

Resultatet av brevet och Baltutlämningen blev en panikartad flykt från Sverige. Denna flykt är inte så välkänd. 

Sverige får stå där med skammen både i hanteringen av judarna före 1939 och av krigsflyktingarna.

Det var även en påtvingad tystnad för flyktingarna då all politisk verksamhet anmäls av polisen.

Sörmlandsposten

Brevet till esterna i text.

STATENS UTLÄNNINGSKOMMISION

Stockholm. juulis 1945

Kuninglik Majesteet on riigi välismaatastekomisjonHe teinud teatada, et iga balti põgenik võib ilma kuludeta ternale tagasi pöörduda oma maale, et nõukogude vene poolt·avalikutt on setgitatud, et põgenik sel juhul saadetakse oma kodukohta, samuti· et kodurnaale tagasisaatmise soovil võib põgenik avatdada iähemale potitsefasutusete. või vaslavale balti põgeniketaagri ülemale, mille järete põgenikule teatatakse mida tal peale selle tuleb ette vötta. Ühttasi on komisjonile korraldus tehtud·poõgenikele .esite tuua, et kuigi .. mingit sundust,ei avatdata, on see rootsi soov, et põgenikud tagasi pöörduksld oma kodukohtadesse.

Kuninglik Majesteet on pealeselle välismaalastekomisjonile utesandeks teinud laagriilemate läbi laaglites teenistuses oleva personali ning teiste põgenikega tegutsevale isikute suhtes toonitada varemalt teatatud eeskirju selle konta, et katseid mõiutada põgenikel mitte kodurnaale tagasipöörduda, mingil tingimusel ei tohi esineda Edasi toooitatakse balti põgenikele kes  ej ole laagri hoolitsuset, et nende· poolt·poliyilise propaganda tegemeni Rootsis ei ole lubatud..

RIIGI VÄLISMAALASTEKOMISJON

(STATENS UTLÄNNINGSKOMMISSlON )

Ernst Bexelius

Carl Chr.·Schmidt.

Suk nr 111,29/6 1945,30,000 ex A-B DUVBO'TRYCKERI

Rundbrev från Statens utlännings utlänningskommission i översättning.

"Statens utlänningskommission har av Kungl. Maj:t anbefallts meddela, att envar baltisk flykting kan utan egna kostnader återvända till sitt land, att från sovjetrysk sida offentligen förklarats att flykting. i sådant fall kommer att sändas till sin hemort ävensom att önskemål om återvändande till hemlandet kan av flyktingen anmälas till närmaste polismyndighet eller vederbörande chef för förläggning för baltiska flyktingar, varefter flyktingen kommer att erhålla meddelande om vilka åtgärder han ytterligare har att vidtaga. Därjämte har kommissionen anbefallts att framhålla för flyktingarna att, ehuru intet tvång utövas, det är ett svenskt önskemål, att flyktingarna återvända till sina hemorter,

Kungl. Maj:t har vidare anmodat utlänningskommissionen att genom lägercheferna hos den i lägren anställda personalen samt andra personer, som taga befattning med flyktingarna, inskärpa tidigare meddelade föreskrifter om att försök att påverka flyktingarna att icke återvända till hemlandet under inga omständigheter få förekomma. Vidare inskärpes för baltiska flyktingar, som icke äro omhändertagna i förläggning, att bedrivande av politisk propaganda från dessas sida i Sverige icke är tillåtet."

(STATENS UTLÄNNINGSKOMMISSlON )

Ernst Bexelius

Carl Chr.·Schmidt.

Suk nr 111,29/6 1945,30,000 ex A-B DUVBO'TRYCKERI

Tilläggas kan att enligt utlänningskommissionen föreligger intet hinder för utlänning att lämna Sverige - det är först visum och inresan till annat land som kan vålla svårigheter.

Feministisk UTRIKESPOLITIK!

Svenska utrikesministern Margot Wallströms uttalanden om Saudiarabiens medeltida styre leder nu till att Saudiska myndigheter beslutat att inte utfärda nya visum för svenska affärsmän. Vad är mer att förvänta av en feministisk utrikespolitik.

Resultatet blir att Saudiarabien använder svensk kritik mot mänskliga rättigheter som ett verktyg för att näpsa Sverige för Wallströms kritiska granskning av arabisk politik. Totalt har nu 57 stater vilka motsvarar nästan alla muslimska länder.

Kuwaits utrikesministerium har citerats av den kuwaitiska nyhetsbyrån Kuna, och där anklagas Wallström för att ha blandat sig i Saudiarabiens inre angelägenheter. Uttalandet skulle strida mot diplomatiska regler om att respektera andra länders suveränitet.

Saudiarabien har tidigare kallat hem sin ambassadör från Sverige fler väntas kalla hem sin ambassadör.

Vad kostar det att vara kritisk mot muslimska lagar?

Om Sverige tidigare duckat kan tydligt tänkas bero på att handeln är viktigare än mänskliga rättigheter.

För övrig inte en ovanlig inställning som var glasklart uttalad när det gällde handeln med Sovjet och Tyskland under 1940-talet. Först judar och sedan för krigsflyktingar var livet i Sverige osäkert då flyktingars utlämning till diktaturen i Sovjet. Undfallenhet mot diktaturerna var viktig för att inte sabotera handelsförbindelserna.

Har vi länge talat om feministisk politik så har vi här ett tydligt exempel på reaktion.

Men varför verkar man/kvinna blunda hur det ser ut på hemmaplan i Sverige?

Historien går i cirklar.

1939 kom Stalin och Hitler överens om att dela Europa. Det slutade med att Sovjet kom att expandera och få makten i ett flertal tidigare demokratier. Då var det rå styrka som räknades. Nu användes Molotov–Ribbentrop pakten 1939 och tvingade de ockuperade ländernas folk att nästan enhälligt rösta på det enda valet om en anslutning till Sovjet. Östeuropa tvingades in under en skendemokrati och lydstat.

Ryssland taktiken med rå styrka för att göra erövringar. Efter andra världskriget var det omröstningar i de ockuperade länderna som alla slutade med kommunistpartiets seger. 

Freden är en oövervinnerlig kraft.

Länderna som berördes av att kartorna ritades om är fortsatt oroliga.

Efter kriget hävdade Sovjet krav på ett stort antal länder. Baser på Island, Turkiet, Persien, Åland och Bornholm m.fl. Krav som tillbakavisades.

1991 gick Sovjet i graven och Ryssland var försvagat. Nu har tydligen viljan att visa makt och växa tilltagit. Den militära doktrinen om att hjälpa varenda ryss var som helt skapar tvivel och sprider sig som en mardröm över Rysslands grannar. Påtagligast i de tidigare Sovjetrepublikerna där minnet av kommunismens slagord ekar. 

När den påtagliga lögnen upphöjs till sanning förloras mycket. Ryssland har inte invaderat Ukraina med sina elittrupper. Det är enbart lokala personer som tar saken i egna händer för att försvara demokratin. Och då är de välkomna till Ryssland.

Småväxta män ska man vara rädd för. En samling har varit Hitler, Stalin, Mussolini och nu Putin.

Vad har vi att vänta i framtiden? Den nya doktrinen att Ryssland på samma sätt som USA ska börja föra krig där de efter eget bevåg finner det lämpligt.

Partiledarval omodernt, odemokratiskt och långsamt!

En ny variant av rosornas krig uppstår när Stig Malm kräver fler kandidater som öppet tävlar mot varandra när Socialdemokraterna ska utse ny partiledare. Arbetetsmetoden att utse partiledare är omodernt, odemokratiskt och för långsamt. Stig Malm kräver en öppen process där flera kandidater tävlar mot varandra.

Socialdemokratin har drunknat i sin egen myt om att vara det statsbärande partiet i Sverige. Det går inte längre att lova reformer som ska betalas i framtiden. Det lysande exemplet är ATP-reformen där de flesta förståsigpåare sade att den inte kommer att hålla. Socialdemokraterna valde att besluta då (1960) och försöka ordna problemen nu. Tyvärr fortsatte inte partiet att vara det stadsbärande utan har hamnat i en tröstlös vandring utan ide och mål. Det blir borgerligheten som tar hand om problemen med ATP-besluten.

Norge utmålades av en (S) minister som den sista sovjetstaten! Frågan är om det är socialdemokratin som är det sista som lever kvar i sovjetstatens tankar. Berit Andnor och övriga i valberedningen har att hantera ett ålderdomligt sätt att utse ny partiledare. Ny partiordförande väljs bakom stängda dörrar på samma sätt som i det forna Sovjet.

Då brittiska Labour klarade av en öppen nomineringsprocess i kampen om ledarskapet, varför ska då Socialdemokraterna i Sverige klara av det. Muren föll 1992 och det är faktiskt en ny tid nu där allt fler kan vara delaktiga i beslutsprocessen. Lägg ut kandidaterna på hemsidan och låt folket oavsett partimedlemskap ge en fingervisning. Fast det är något som då i grunden skulle skaka om partiets korporativa struktur där samma person är med i besluten på alla nivåer.

Nu blir det så att Berit Andnor envist slagit fast att hon vill ha en traditionell process. En tradition att ställa de troende utanför! I dagens snabba informationssamhälle är det omöjligt att sköta denna typ av process i slutna rum där de troende varken vet vilka kandidater man har att välja på eller om man vill stödja den för vad de står för.

Socialdemokratin målar in sig i ett hörn där de visar sig vara otroligt konservativa och opåverkade av samhällsutvecklingen med medborgarnas deltagande i realtid. I en rörelse som tappat målen skulle det vara uppfriskande om någon lyfte upp tanken. Går det över hud taget att utse någon partiledare innan man vet vilken politik partiet vill föra? Tyvärr är det nog så att de alla som kan tänkas kandidera är skolade i en och samma lära att det egentligen saknar betydelse vem som väljs.

Det är verkligen på tiden att socialdemokratin moderniserar sig och att partiet formar ett nytt ledarlag som från grunden för in partiet i en ny tidsålder.

Välkommen till verkligheten! Fyra år i förberedelse inför 2014 borde räcka, fast kommer det att göra det med alla som har uppnått positioner och vägrar förnyelse!

FD troende på S

65 år sedan Stalins seger!

Den stora landsfadern firas 9 maj. Förutom att ha lärde ut till Hitler hur man förintar sitt eget folk hyllas han av några som hjälte. Hitler och Stalin tävlade om herraväldet. Stalin hade mängden människor som sin största tillgång medan Tyskarna hade tekniken.

Den som gick segrande ur kriget var den som hade mest folk, dvs Stalin. Om det inte fanns något annat så kommenderades kvinnor och barn fram så tysken fick något att skjuta på. Förhoppningen var att ammunitionen skulle ta slut. För Stalin var mänskligt lidande något som folket fick stå ut med. Det gällde att rädda revolutionen.

Då Stalin var en kortväxt man stod hanns militärer på knä för att vara säkra på att han inte fick böja nacken bakåt. Den som trotsade blev genast förvisad eller avrättad. Historierna är många om vad som hände och när arkiven efter Sovjet öppnades visade sig att mycket var sant.

Det tråkiga är att dagens Ryssland tillika med kommunister över hela klotet har svårt att ta till sig vad som hände. Vänsterpartiet ledare Lars Ohly bekände sig som kommunist för inte så många år sedan. Nu ska han bilda regering och få makten för första gången i svensk historia.

När gör Vänsterpartiet upp med den kommunistiska historeien? Det vore bra om det var före valet 2010.