Så kan vi slå
fast, att det i Sveriges riksdag finna ett parti som inte är anständigt
och inte är demokratiskt. Det partiet är Vänsterpartiet.
Under eftervalsdebatten har man kunnat märka att det uppmuntras till
samarbete mellan riksdagens anständiga och demokratiska partier. Såvitt
man kan förstå så gäller det alla riksdagens partier utom ett. Det är i
denna situation en händelse som ser ut som en tanke, att ungefär
samtidigt publiceras litteraturkritikern och författaren Magnus Utviks
bok Partiet på kant med (v)erkligheten (Carlssons förlag, 2018).
Boken är en svidande vidräkning med det svenska Vänsterpartiet, dess
kramande av kommunistdiktaturer världen över och, framför allt, dess
svek mot den demokratiska oppositionen i Öst- och Centraleuropas
kommunistdiktaturer ända fram till kommunismens fall.
Som många läsare kanske vet så har Magnus Utvik själv en bakgrund i
bokstavskombinationsvänstern, vilket han berättade om 2011 i boken Med Stalin som Gud – tre år i en kommunistisk sekt.
Utvik vet alltså av egen erfarenhet vad han pratar om. Gissningsvis
har hans förtrogenhet med marxist–leninistisk, trotskistisk och
maoistisk retorik varit en hjälp när han ryckt masken av
vedervärdigheterna.
Och vedervärdigt är det. Låt oss börja med den omhuldade partiledaren C- H Hermanssons anförande vid Stalins död 1953:
”Stalin förstod att ställa hela sin livsgärning i de framväxande, de
progressiva, de oemotståndligt segrande krafternas makt. Därför blev
hans liv så betydelsefullt för mänskligheten, därför blev han en gigant i
den mänskliga utvecklingens historia. Att vara kommunist är att ha
Lenin och Stalin till föredöme. Stalin är en av alla epokers mest
geniala vetenskapsmän.”
Ja, hans genialitet som vetenskapsman är ju det första som dyker upp i
huvudet när namnet Stalin kommer på tal. Anförandet är surrealistiskt,
men också avslöjande. Att ställa sin livsgärning i de oemotståndligt
segrande krafternas makt. Är det inte det vi andra kallar opportunism?
Här upphöjd i kvadrat?
Visst, Hermansson tog senare avstånd från sitt tal, som han skyllde på kommunistpartiets ”skallrande” retorik.
Men vänta nu: Var inte han själv en av de främsta i utformandet av
just den retoriken? Det hela pyr av hyckleri och opportunism.
Alla kände ju 1953 till Moskvarättegångarna och Den stora terrorn
1936 -1938 i vilken, som Utvik redovisar, 690.000 människor
eliminerades. Man kände också till tvångskollektiviseringen och den
påtvingade svälten i Ukraina. Som Utvik märkligt nog inte nämner.
Intressant nog så visar Utvik att när Chrustjev på Sovjetunionens
kommunistiska partis 20:e kongress 1956 avslöjade brott under Stalin, så
ville de svenska kommunisterna inte ta till sig detta.
När uppgifterna spreds i västlig press kallade C-H Hermansson
rapporteringen för borgerlig propaganda. När funktionärer på den
sovjetiska ambassaden i Stockholm orienterade den svenska partiledningen
om kongressens beslut ville den i förstone hemlighålla innehållet för
de svenska partimedlemmarna!
Först på partikongressen 1964 har man officiellt lämnat Stalin bakom
sig, och satsar bara på Lenin istället. Man vill framstå som ett parti
som hör hemma i demokratin.
Det man inte nämner utåt är att den nya linjen, att varje land har
sin väg till socialismen och att makten i demokratier kan tas genom att
vinna en parlamentarisk majoritet, i själva verket också den är
resultatet av styrning från Moskva. Det var ju just den linjen som lades
fast av Chrustjev vid kongressen 1956…
Fjärrstyrning, opportunism och hyckleri igen. Här går naturligtvis inte redovisa allt i boken. Läs den.
Utvik går systematiskt igenom Vänsterpartiets attityder till – alltså
sveket mot – oppositionen i Sovjet, i Tjeckoslovakien, i Polen och i
DDR. Han behandlar användandet av psykiatrisk tvångsvård mot
oppositionella och legitimiteten i detta utifrån marxist–leninistiskt
tänkande.
Boken redovisar en beklämmande parad av namnbyten på partiet och
pliktskyldiga fördömanden av uppenbara svinerier, samtidigt som de
”kamratliga” kontakterna med diktaturpartierna upprätthålls. Ingen
verklig förändring verkar ske i partiets verklighetsuppfattning.
Så sent som 1987, två år före murens fall, heter det i VPK:s partiprogram:
”Socialismen som ekonomi uppvisar storslagna resultat när det gäller
att resa länder ur underutveckling och fattigdom och omskapa dem till
industrialiserade välfärdsstater. Den socialistiska samhällsomvandlingen
har frigjort folkliga krafter och därigenom kunnat förverkliga en
framgångsrik ekonomisk, social och kulturell utveckling”.
Allt medan sovjetmedborgarna köar i timmar för att kunna köpa en
rulle dasspapper. Om de inte är upptagna med att förverkliga den
framgångsrika ekonomiska utvecklingen i Gulag.
Utvik citerar Nobelpristagaren Herta Müllers beskrivning av det kommunistiska systemet:
”Den enda produktiva näringsgrenen inom socialismen var produktionen
av rädsla. Och hemliga polisen var, cyniskt betraktat, den enda
myndighet i landet som brydde sig om den enskilda människan – för att
bryta ned henne.”
Inom VPK och senare V fortsatte man som vanligt. När partiet slopade
K:et i partinamnet hade kommunismen som storpolitisk realitet redan
fallit. Men V befolkade den nya partistyrelsen enbart med ”rödgardister
och gammelkommunister”. Inga förnyare.
Det är också riktigt läskigt att ta del av Utviks redovisning av hur V
under Jonas Sjöstedts ledarskap så sent som 2017 och i år fortsatt att
ha kontakter med kommunistiska grupper som till exempel hyllar Nordkorea
och förespråkar politiskt våld.
Ändå behandlas V idag som ett normalt parti av etablissemanget.
Kanske för att de känner igen delar av sig själva i deras tänkande.
Utvik citerar den polske dissidenten Adam Michnik:
”Den kommunistiska politikens väsen är att omdana nationen till
befolkning, att omvandla en gemenskap som grundar sig på ett arv, en
kultur och ett värdesystem man har gemensamt, till ett kollektiv av
alienerade människor, en formlös massa utan etik och minne.”
Den omvandlingen är det dessvärre inte bara kommunister som eftersträvar.
Utviks bok har naturligtvis några brister. Det är svårt att undgå att
notera att han bland dissidenter och förföljda mest vurmar för
vänsterintellektuella och deras allierade. De stora massorna av dem som
deporterades eller likviderades; tsartrogna, borgerliga politiker och
intellektuella, de ortodoxa, katolska och protestantiska kyrkornas
prästerskap och troende, bönderna som fick sin jord
tvångskollektiviserad och som lämnades till svält lämnas i stort sett
helt osynliga i Utviks bok.
Kan de, även i hans rätt upplysta ögon, ändå bara vara ”objektiva klassfiender”?
Likväl är nog Magnus Utviks bok en av de viktigaste som kommer att utges i Sverige under 2018.
Så kan vi slå fast, att det i Sveriges riksdag finna ett parti som,
eftersom det inte gjort upp med sin historia, inte är anständigt och
som, sett till dess grundsyn och dess långsiktiga mål, inte är
demokratiskt. Det partiet är Vänsterpartiet.
Källa Samtiden.nu https://samtiden.nu/2018/09/v-ett-oanstandigt-och-odemokratiskt-parti/
I spänningen mellan extremvänster och extremhöger har extremvänstern tagits till heders trotts att den historia de bär på är fylld av hemskheter mot människor, demokrati och frihet.