V – Ett oanständigt och odemokratiskt parti
Under eftervalsdebatten har man kunnat märka att det uppmuntras till samarbete mellan riksdagens anständiga och demokratiska partier. Såvitt man kan förstå så gäller det alla riksdagens partier utom ett. Det är i denna situation en händelse som ser ut som en tanke, att ungefär samtidigt publiceras litteraturkritikern och författaren Magnus Utviks bok Partiet på kant med (v)erkligheten (Carlssons förlag, 2018).
Boken är en svidande vidräkning med det svenska Vänsterpartiet, dess kramande av kommunistdiktaturer världen över och, framför allt, dess svek mot den demokratiska oppositionen i Öst- och Centraleuropas kommunistdiktaturer ända fram till kommunismens fall.
Som många läsare kanske vet så har Magnus Utvik själv en bakgrund i bokstavskombinationsvänstern, vilket han berättade om 2011 i boken Med Stalin som Gud – tre år i en kommunistisk sekt.
Utvik vet alltså av egen erfarenhet vad han pratar om. Gissningsvis har hans förtrogenhet med marxist–leninistisk, trotskistisk och maoistisk retorik varit en hjälp när han ryckt masken av vedervärdigheterna.
Och vedervärdigt är det. Låt oss börja med den omhuldade partiledaren C- H Hermanssons anförande vid Stalins död 1953:
”Stalin förstod att ställa hela sin livsgärning i de framväxande, de progressiva, de oemotståndligt segrande krafternas makt. Därför blev hans liv så betydelsefullt för mänskligheten, därför blev han en gigant i den mänskliga utvecklingens historia. Att vara kommunist är att ha Lenin och Stalin till föredöme. Stalin är en av alla epokers mest geniala vetenskapsmän.”
Ja, hans genialitet som vetenskapsman är ju det första som dyker upp i huvudet när namnet Stalin kommer på tal. Anförandet är surrealistiskt, men också avslöjande. Att ställa sin livsgärning i de oemotståndligt segrande krafternas makt. Är det inte det vi andra kallar opportunism? Här upphöjd i kvadrat?
Visst, Hermansson tog senare avstånd från sitt tal, som han skyllde på kommunistpartiets ”skallrande” retorik.
Men vänta nu: Var inte han själv en av de främsta i utformandet av just den retoriken? Det hela pyr av hyckleri och opportunism.
Alla kände ju 1953 till Moskvarättegångarna och Den stora terrorn 1936 -1938 i vilken, som Utvik redovisar, 690.000 människor eliminerades. Man kände också till tvångskollektiviseringen och den påtvingade svälten i Ukraina. Som Utvik märkligt nog inte nämner.
Intressant nog så visar Utvik att när Chrustjev på Sovjetunionens kommunistiska partis 20:e kongress 1956 avslöjade brott under Stalin, så ville de svenska kommunisterna inte ta till sig detta.
När uppgifterna spreds i västlig press kallade C-H Hermansson rapporteringen för borgerlig propaganda. När funktionärer på den sovjetiska ambassaden i Stockholm orienterade den svenska partiledningen om kongressens beslut ville den i förstone hemlighålla innehållet för de svenska partimedlemmarna!
Först på partikongressen 1964 har man officiellt lämnat Stalin bakom sig, och satsar bara på Lenin istället. Man vill framstå som ett parti som hör hemma i demokratin.
Det man inte nämner utåt är att den nya linjen, att varje land har sin väg till socialismen och att makten i demokratier kan tas genom att vinna en parlamentarisk majoritet, i själva verket också den är resultatet av styrning från Moskva. Det var ju just den linjen som lades fast av Chrustjev vid kongressen 1956…
Fjärrstyrning, opportunism och hyckleri igen. Här går naturligtvis inte redovisa allt i boken. Läs den.
Utvik går systematiskt igenom Vänsterpartiets attityder till – alltså sveket mot – oppositionen i Sovjet, i Tjeckoslovakien, i Polen och i DDR. Han behandlar användandet av psykiatrisk tvångsvård mot oppositionella och legitimiteten i detta utifrån marxist–leninistiskt tänkande.
Boken redovisar en beklämmande parad av namnbyten på partiet och pliktskyldiga fördömanden av uppenbara svinerier, samtidigt som de ”kamratliga” kontakterna med diktaturpartierna upprätthålls. Ingen verklig förändring verkar ske i partiets verklighetsuppfattning.
Så sent som 1987, två år före murens fall, heter det i VPK:s partiprogram:
”Socialismen som ekonomi uppvisar storslagna resultat när det gäller att resa länder ur underutveckling och fattigdom och omskapa dem till industrialiserade välfärdsstater. Den socialistiska samhällsomvandlingen har frigjort folkliga krafter och därigenom kunnat förverkliga en framgångsrik ekonomisk, social och kulturell utveckling”.
Allt medan sovjetmedborgarna köar i timmar för att kunna köpa en rulle dasspapper. Om de inte är upptagna med att förverkliga den framgångsrika ekonomiska utvecklingen i Gulag.
Utvik citerar Nobelpristagaren Herta Müllers beskrivning av det kommunistiska systemet:
”Den enda produktiva näringsgrenen inom socialismen var produktionen av rädsla. Och hemliga polisen var, cyniskt betraktat, den enda myndighet i landet som brydde sig om den enskilda människan – för att bryta ned henne.”
Inom VPK och senare V fortsatte man som vanligt. När partiet slopade K:et i partinamnet hade kommunismen som storpolitisk realitet redan fallit. Men V befolkade den nya partistyrelsen enbart med ”rödgardister och gammelkommunister”. Inga förnyare.
Det är också riktigt läskigt att ta del av Utviks redovisning av hur V under Jonas Sjöstedts ledarskap så sent som 2017 och i år fortsatt att ha kontakter med kommunistiska grupper som till exempel hyllar Nordkorea och förespråkar politiskt våld.
Ändå behandlas V idag som ett normalt parti av etablissemanget. Kanske för att de känner igen delar av sig själva i deras tänkande. Utvik citerar den polske dissidenten Adam Michnik:
”Den kommunistiska politikens väsen är att omdana nationen till befolkning, att omvandla en gemenskap som grundar sig på ett arv, en kultur och ett värdesystem man har gemensamt, till ett kollektiv av alienerade människor, en formlös massa utan etik och minne.”
Den omvandlingen är det dessvärre inte bara kommunister som eftersträvar.
Utviks bok har naturligtvis några brister. Det är svårt att undgå att notera att han bland dissidenter och förföljda mest vurmar för vänsterintellektuella och deras allierade. De stora massorna av dem som deporterades eller likviderades; tsartrogna, borgerliga politiker och intellektuella, de ortodoxa, katolska och protestantiska kyrkornas prästerskap och troende, bönderna som fick sin jord tvångskollektiviserad och som lämnades till svält lämnas i stort sett helt osynliga i Utviks bok.
Kan de, även i hans rätt upplysta ögon, ändå bara vara ”objektiva klassfiender”?
Likväl är nog Magnus Utviks bok en av de viktigaste som kommer att utges i Sverige under 2018.
Så kan vi slå fast, att det i Sveriges riksdag finna ett parti som, eftersom det inte gjort upp med sin historia, inte är anständigt och som, sett till dess grundsyn och dess långsiktiga mål, inte är demokratiskt. Det partiet är Vänsterpartiet.
Källa Samtiden.nu https://samtiden.nu/2018/09/v-ett-oanstandigt-och-odemokratiskt-parti/
I spänningen mellan extremvänster och extremhöger har extremvänstern tagits till heders trotts att den historia de bär på är fylld av hemskheter mot människor, demokrati och frihet.
