Sahra Wagenknecht parti BSW

Tyska vänsterpolitikern Sahra Wagenknecht lämnar Die Linke och skapar ett nytt parti, BSW, med de uttalade förhoppningarna att ta missnöjda väljare från både vänster och höger. Partiet  ställa upp i EU-valet  och förväntas bli större än Die Linke.

Situationen i Tyskland är att många inte längre vet vem de ska rösta på.  Målet för BSW är att fånga in vänsterns proteströster och från de som röstar på exremhögern av ilska eller i protest.

BSW anser att det inte fortsätta så här. Så därför lanserar Sahra Wagenknecht ett äkta extremvänstrer (Kommunistiskt) allternativ. Partiet oroas över att Tyskland inte kommer  att kännas igen som land om tio år.

Die Linkes partiledare Janine Wissler kritiserar beslutet om splittringen. I Förbundsdagen har Die Linke upphört som partigrupp, pga avhoppare till BSW har fraktionen blivit för liten för att uppträda som partigrupp och därmed mister man många av förmånerna.

I tider av högerpopulism bör vänsterpolitiker fokusera på sin grundide. Splittring av vänstern sker traditionellt under tider då den anses föråldrad.   Wagenknecht beskrivs som en stjärna inom Die Linke och har varit partiets gruppledare i förbundsdagen. När hon nu tar hon steget in i EU-parlamentet och skapar ett hotet mot vänsterpolitikens sammanhållning.  Hon har förespråkat att BSW skapar en radikalare kommunist inspirerad grupp. Det svenska Vänsterpartiet kommer att få problem att fortsätta i en  grupp som tappar sin största parti när Die Linke hotas med utplåning.

BSW fokuserar på migrationspolitiken, stöd till Putin och har motsatt sig att Tyskland sänder vapen till Ukraina.  

Enligt en mätning Reuters  kan BSW samla 20 procent av väljarna. Det är lika mycket som högerextrema Alternative Für Deutschland, AFD.

I Sverige har vi en annan Sara som utmanar i EU politiken. Sara Skyttedal har i EU utmärkt sig som drogliberal. Lyckas hon med Folklistan är det uppenbart att svenska Kristdemokrater  och extrem högern (SD) får problem.

Framtiden får utvisa hur många drogmissbrukare eller allmänt vilsna som ser Folklistan som ett sätt att proteströsta. Det räcker möjligen inte längre att protestera med en röst på SD sedan de blivit en del av (ETABLISSEMANGET) regeringen i Sverige!

Annars finns det 115 registrerade partier som deltar i kommande EU-val. Så lycka till!

EU-val

Enligt ett dokument som erhållits av nätpublikationen Politico vill Europeiska folkpartiet (EPP) (svenska partier KD och M) ingår, stärka Europeiska unionens (EU) yttre gräns. Vilket kan anses behövas då en klar höger-populism intagit EU. Gruppen EPP vill  överge kravet på koldioxidutsläppsstandarder, enligt vilket ett förbud mot koldioxidutsläpp för bilar och skåpbilar med förbränningsmotorer kommer att träda i kraft 2035.

Inte underligt att de två (KD+M) redan i regeringsställning i Sverige obstruerar mot det som kommer att bli en gemensam standard. EU ställer redan nu så höga krav på diesel motorer att flera tillverkare meddelat att de slutar att tillverka diesel bilar. Viket i sin tur innebär att alla gamla dieselbilar vårdas med största omsorg.

Det är mycket som för  vanliga  svenska förhållanden kan ifrågasättas i de beslut EU tar. Vattenkraft, skogen och energi är några exempel som påverkar Sverige negativt. Med populist partierna (KD+M) i regeringen är det inte underligt att Sverige sjunker allt mer under det som andra EU-länder presterar när det i Sveriges högerstyre (SD) råder brist på idéer och framtidstro. Det verkar som om högerstyret (SD) anser att det bara är att klampa på i galoscherna och hoppas på att det blir regeringsskifte nästa val. För inte går det att en andra gång gå fram med lögnen 10 kr bränsleprissänkning som ideologi en gång till. Det blev knappt en tummetott av det.

EPP partigrupp består idag av 35 olika nationella partier och gruppen  har de senaste valen minskat medan extremhögern vuxit sig allt starkare. Extremerna har haft olika sinsemellan alt för skilda åsikter för att kunna bilda en flock och därmed få mer talartid och inflytande i de utredningar som ständigt pågår. Nu våras et för extremerna både till höger och vänster, om opinionsundersökningarna stämmer.

Snart är det EU-val så nu är journalisterna på hugget att komma med pinsamma avslöjanden. Redan nu vet vi att KD kastat ut sitt förstanamn på listan, till förmån för en TV kändis. Ett koncept som fungerat i tidigare val för (KD) när drag plåstret  Alf Svensson är förbrukat.

(K) (VPK) ( V) = Odemokratiskt parti!

V – Ett oanständigt och odemokratiskt parti

Lars F Eklund20 september, 2018

FokusKultur 13

Så kan vi slå fast, att det i Sveriges riksdag finna ett parti som inte är anständigt och inte är demokratiskt. Det partiet är Vänsterpartiet.
 
Under eftervalsdebatten har man kunnat märka att det uppmuntras till samarbete mellan riksdagens anständiga och demokratiska partier. Såvitt man kan förstå så gäller det alla riksdagens partier utom ett. Det är i denna situation en händelse som ser ut som en tanke, att ungefär samtidigt publiceras litteraturkritikern och författaren Magnus Utviks bok Partiet på kant med (v)erkligheten (Carlssons förlag, 2018). 

Boken är en svidande vidräkning med det svenska Vänsterpartiet, dess kramande av kommunistdiktaturer världen över och, framför allt, dess svek mot den demokratiska oppositionen i Öst- och Centraleuropas kommunistdiktaturer ända fram till kommunismens fall.
Som många läsare kanske vet så har Magnus Utvik själv en bakgrund i bokstavskombinationsvänstern, vilket han berättade om 2011 i boken Med Stalin som Gud – tre år i en kommunistisk sekt. 

Utvik vet alltså av egen erfarenhet vad han pratar om. Gissningsvis har hans förtrogenhet med marxist–leninistisk, trotskistisk och maoistisk retorik varit en hjälp när han ryckt masken av vedervärdigheterna. 

Och vedervärdigt är det. Låt oss börja med den omhuldade partiledaren C- H Hermanssons anförande vid Stalins död 1953:
”Stalin förstod att ställa hela sin livsgärning i de framväxande, de progressiva, de oemotståndligt segrande krafternas makt. Därför blev hans liv så betydelsefullt för mänskligheten, därför blev han en gigant i den mänskliga utvecklingens historia. Att vara kommunist är att ha Lenin och Stalin till föredöme. Stalin är en av alla epokers mest geniala vetenskapsmän.”
Ja, hans genialitet som vetenskapsman är ju det första som dyker upp i huvudet när namnet Stalin kommer på tal. Anförandet är surrealistiskt, men också avslöjande. Att ställa sin livsgärning i de oemotståndligt segrande krafternas makt. Är det inte det vi andra kallar opportunism? Här upphöjd i kvadrat? 

Visst, Hermansson tog senare avstånd från sitt tal, som han skyllde på kommunistpartiets ”skallrande” retorik.
Men vänta nu: Var inte han själv en av de främsta i utformandet av just den retoriken? Det hela pyr av hyckleri och opportunism.
Alla kände ju 1953 till Moskvarättegångarna och Den stora terrorn 1936 -1938 i vilken, som Utvik redovisar, 690.000 människor eliminerades. Man kände också till tvångskollektiviseringen och den påtvingade svälten i Ukraina. Som Utvik märkligt nog inte nämner. 

Intressant nog så visar Utvik att när Chrustjev på Sovjetunionens kommunistiska partis 20:e kongress 1956 avslöjade brott under Stalin, så ville de svenska kommunisterna inte ta till sig detta.
När uppgifterna spreds i västlig press kallade C-H Hermansson rapporteringen för borgerlig propaganda. När funktionärer på den sovjetiska ambassaden i Stockholm orienterade den svenska partiledningen om kongressens beslut ville den i förstone hemlighålla innehållet för de svenska partimedlemmarna!

Först på partikongressen 1964 har man officiellt lämnat Stalin bakom sig, och satsar bara på Lenin istället. Man vill framstå som ett parti som hör hemma i demokratin.
Det man inte nämner utåt är att den nya linjen, att varje land har sin väg till socialismen och att makten i demokratier kan tas genom att vinna en parlamentarisk majoritet, i själva verket också den är resultatet av styrning från Moskva. Det var ju just den linjen som lades fast av Chrustjev vid kongressen 1956…

Fjärrstyrning, opportunism och hyckleri igen. Här går naturligtvis inte redovisa allt i boken. Läs den.
Utvik går systematiskt igenom Vänsterpartiets attityder till – alltså sveket mot – oppositionen i Sovjet, i Tjeckoslovakien, i Polen och i DDR. Han behandlar användandet av psykiatrisk tvångsvård mot oppositionella och legitimiteten i detta utifrån marxist–leninistiskt tänkande.
Boken redovisar en beklämmande parad av namnbyten på partiet och pliktskyldiga fördömanden av uppenbara svinerier, samtidigt som de ”kamratliga” kontakterna med diktaturpartierna upprätthålls. Ingen verklig förändring verkar ske i partiets verklighetsuppfattning. 

Så sent som 1987, två år före murens fall, heter det i VPK:s partiprogram:
”Socialismen som ekonomi uppvisar storslagna resultat när det gäller att resa länder ur underutveckling och fattigdom och omskapa dem till industrialiserade välfärdsstater. Den socialistiska samhällsomvandlingen har frigjort folkliga krafter och därigenom kunnat förverkliga en framgångsrik ekonomisk, social och kulturell utveckling”.

Allt medan sovjetmedborgarna köar i timmar för att kunna köpa en rulle dasspapper. Om de inte är upptagna med att förverkliga den framgångsrika ekonomiska utvecklingen i Gulag.
Utvik citerar Nobelpristagaren Herta Müllers beskrivning av det kommunistiska systemet:
”Den enda produktiva näringsgrenen inom socialismen var produktionen av rädsla. Och hemliga polisen var, cyniskt betraktat, den enda myndighet i landet som brydde sig om den enskilda människan – för att bryta ned henne.”

Inom VPK och senare V fortsatte man som vanligt. När partiet slopade K:et i partinamnet hade kommunismen som storpolitisk realitet redan fallit. Men V befolkade den nya partistyrelsen enbart med ”rödgardister och gammelkommunister”. Inga förnyare.
Det är också riktigt läskigt att ta del av Utviks redovisning av hur V under Jonas Sjöstedts ledarskap så sent som 2017 och i år fortsatt att ha kontakter med kommunistiska grupper som till exempel hyllar Nordkorea och förespråkar politiskt våld. 

Ändå behandlas V idag som ett normalt parti av etablissemanget. Kanske för att de känner igen delar av sig själva i deras tänkande. Utvik citerar den polske dissidenten Adam Michnik:
”Den kommunistiska politikens väsen är att omdana nationen till befolkning, att omvandla en gemenskap som grundar sig på ett arv, en kultur och ett värdesystem man har gemensamt, till ett kollektiv av alienerade människor, en formlös massa utan etik och minne.”

Den omvandlingen är det dessvärre inte bara kommunister som eftersträvar.
Utviks bok har naturligtvis några brister. Det är svårt att undgå att notera att han bland dissidenter och förföljda mest vurmar för vänsterintellektuella och deras allierade. De stora massorna av dem som deporterades eller likviderades; tsartrogna, borgerliga politiker och intellektuella, de ortodoxa, katolska och protestantiska kyrkornas prästerskap och troende, bönderna som fick sin jord tvångskollektiviserad och som lämnades till svält lämnas i stort sett helt osynliga i Utviks bok.
Kan de, även i hans rätt upplysta ögon, ändå bara vara ”objektiva klassfiender”? 

Likväl är nog Magnus Utviks bok en av de viktigaste som kommer att utges i Sverige under 2018.
Så kan vi slå fast, att det i Sveriges riksdag finna ett parti som, eftersom det inte gjort upp med sin historia, inte är anständigt och som, sett till dess grundsyn och dess långsiktiga mål, inte är demokratiskt. Det partiet är Vänsterpartiet.

Källa Samtiden.nu https://samtiden.nu/2018/09/v-ett-oanstandigt-och-odemokratiskt-parti/

I spänningen mellan extremvänster och extremhöger har extremvänstern tagits till heders trotts att den historia de bär på är fylld av hemskheter mot människor, demokrati och frihet.

Du är inte min talman.

Vänsterpartisten Rossana Dinamarca markerade mot vice talman Söder genom att vägra säga ”herr talman”, något som är brukligt från Riksdagens talarstol. Med denna åtgärd flyttar Rossana Dinamarca in de vänster- och högerextremas våld från gatan in i Riksdagen.

När miljöpartisterna vandrade in i Riksdagen i kofta och inte i kavaj väckte det stor indignation bland de etablerade. När SD kom in i Riksdagen kunde inte vänsterpartiet dela kopiator med dem.

Det uppträdande som Rossana Dinamarca visar är ytterligare en av vänsterpartiets markeringar att de inte är ett demokratiskt parti utan lever kvar i nazisternas och Stalins metoder om envåldshärskare. Rossana Dinamarca visar att vänsterpartiet inte är att ta på allvar och att det var en korrekt bedömning av Löven att ställa partiet utanför regeringen.

Kan nu väljarna ta och rösta bort Rossana Dinamarca kan det bli ytterst positivt för demokratin i Sverige.

Extremvänster

Extremvänstern börjar bli ett hot mot Sverige.

Då en förvirrad kvinna (som hyllar Fidel Castro) slänga en tårta i SD-ledaren Jimmie Åkesson häpnar media och ger en svag signal om att det inte är rätt. Det är en skarp kontrast till vad de brukar skriva om denna person. En förvirrad kvinna är inte i sig särskilt farligt, däremot är de signaler som sänds ut farliga. Samhället har under alliansens tid vridits isär. Polariseringen ökat. De välbeställd ska få mer och ytterligare något ska kramas ut ur de som har det sämst.

Av någon anledning släpps vänsterextrema "autonoma" grupper som AFA, Syndikalistiska Ungdomsförbundet och Revolutionära Fronten vind för våg och utöva våldshandlingar och skadegörelse. I vissa lägen beröms de även för det de gör av etablerade vänster- och miljöpartister.

Det som händer är att våldet i Sverige ökar. Medan de kriminella ofta riktar sitt våld mot varandra så riktar sig vänstervåldet mot vanliga demokratiskt arbetande personer. Det blir allt mer legitimt att hota företrädare för etablerade partier. Ett hot som sträcker sig långt bortom de invandringskritiska som extremvänsterns våld tidigare riktade sig mot.

Vi är med all tydlighet på väg mot ett samhälle där våld och hot blir en allt vanligare ingrediens i vardagen. Vill vi verkligen det?

Har de politiska partierna något förslag på åtgärder?

För alliansen självklart ”SKATTESÄNKNING” löser allt.

Men för vanligt folk?

Moderat extrem blir arbetsmarknadsminister!

När KD är på väg ut ur riksdagen passar moderaterna på att tillsätta en ny arbetsmarknadsministern är en tidigare abortmotståndare som varit aktiv i rörelsen Ja till livet. Hon har även varit med i Kristdemokraternas yngelskola  Livets ord.

Den moderata politikern Elisabeth Svantesson får regeringens tungviktarpost som arbetsmarknadsminister och blir ett spjut in i sidan på Kristdemokraterna. Vem ska sedan slå in spikarna i händerna på KD för att fullfölja korsfästelsen?

Vem behöver längre lägga sin röst för galna tankar på KD?

 Moderaterna har på ett föredömligt sätt fyllt det tomrum som kan uppstå.

Nyheten SD tappar!

Knappt hade fred gjutits inom S i Stockholm och det förväntade drevet ställt in och fokus flyttats mot ett nytt uppslag. I samlad trupp basunerar de stora tidningsdrakarna ut att Sverigedemokraterna minskar, till 6,7 procent, i Ipsos väljarbarometer för april. Den statistiskt säkra nedgången sedan toppnoteringen i februari betyder att partiet tappat var tredje tänkbar väljare i undersökningen.

Fokus under perioden har legat på de två stora partierna, säger Johanna Laurin Gulled, analytiker på Ipsos, till DN. Att  SD synts relativt lite i media leder till en nedgång.

Om den stämmer så får SD större stöd ju fler järnrör och "lilla fittan" de kan få presenterade i media! Hur kommer Expressens  och andra medias drev då att utformas om detta är en korrekt analys från Ipsos?
Det gick inte att tiga ihjäl partiet lika lite som det gick att skriva ner det. Denna information är nog guld värd för SD. Försök att handla som ett demokratiskt parti och få draghjälp av Vänsterpartiet, AFA och andra extremistiska organisationer på vänsterkanten var gång SD anordnar ett torgmöte. Analysens logik är att ju mer oroligheter desto mer skriver media och detta ger SD högre stöd!

Kristdemokraterna får i samma undersökning sitt sämsta resultat på fyra år och hamnar på tre procent. Centerpartiet studsar samtidigt upp över spärren.

Enade vi stå splittrade under 4% vi falla!  Svensk politik med de gamla partierna har problem. Behövs det fyra allianspartier? Är det då på tiden att slå samman några av dem?

Är det på tiden att ta SD på allvar lika väl som man gör det för extremerna KD och Vänsterpartiet?