Kärnkraften omöjlig!

Kärnkraftdebatten i Sverige blev näst intill omöjlig efter Centerpartiets sidbyte. Signalen till aktörerna blev att regeringen offrade de förnyelsebara alternativ för att fokusera på en ny kärnkraftsutbyggnad. 
Regeringspartierna sätter i debatten ensidigt den miljöfarliga kolkraften mot den riskfyllda kärnkraften. Alliansen hävdar att kärnkraften är enda lösningen på energibehoven. Den opposition i Centerpartiet som tidigare fanns mot kärnkraften är idag bortglömd.

Det farliga med alternativen är att vindkraftssnurror är farliga. Avfallshanteringen av vingarna är olöst, bladen ger skuggeffekter och bullrar. För att inte tala om det skyddsavstånd på 300 m som krävs. Allianspartierna tog under den gångna mandatperioden bort förbudet mot att bygga nya säkra kärnkraftreaktorer. Det har visat sig att nya ”säkra” kärnkraftreaktorer blir väldigt kostsamt. har Kraftverket "Olkilouto" i Finland hittills kostat tre gånger så mycket som det beräknades kosta. Vem har råd att betala vad den elkraften kostar?

Haveriet i Tjernobyl ses av många som en parantes, fast att det har gått 24 år sedan den stora olyckan pågår den även idag och vi påverkas av dess effekter under hundratals år framöver. Se enbart på rennäringen och de förgiftade sjöarna i Hälsingland. Idag föds missbildade barn i en stor del av Ukraina och Kazakstan. En kvardröjande konsekvens är att i orten Semipalatinsk aborteras i två tredjedelar av alla foster bort som följd av strålningen.
I media bedyrar experterna att Sverige inte är som Japan. I riksdagen säger folkpartiets Eva Flyborg:
- Vi kan inte dra några slutsatser för vår egen del, men ödmjukt ta till oss de lärdomar som går att få.
Cecilie Tenfjord-Toftby (M) säger:
- Vi behöver en säker energiförsörjning med stabila och rimliga priser annars riskerar de 200 000 som arbetar i bas­industrin att mista sina jobb.
Lite senare säger hon »kärnkraften är redan säker«.

Sammantaget tycks ingen i riksdagsdebatten ha ändrat åsikt om någonting efter olyckan i Fukushima. Miljöministern påpekar att ingen gick till val på att stänga kärnkraften nu, och undrar varför socialdemokraternas Lars Johansson, som talar för avveckling, varför (S) byggde kärnkraften?
Riksdagsdebatten berör inte den känsliga frågan om de svenska verken inte borde drivas med inhemskt uran? I boken Uranbrytning i Sverige? av Holmstrand/Lindholm (utgiven av Naturskyddsföreningen 2010) finns en talande framtidsbild från södra Storsjön i Jämtland, där ett prospekteringsföretag åskådliggör de arealer för dagbrott och gruvavfall som behövs. Enbart dagbrottet är på cirka 14 kvadratkilo­meter.
I motsats till uranbrytningens konsekvenser finner vi på svar på frågan. Är inte uranbrytning skadligt för människor och miljö?
På http://www.framtidensenergi.nu/artiklar/2009/mars/11-fragor-och-svar-om-karnkraft/
läser vi
”Liksom all annan gruvbrytning sker miljöpåverkan i samband med uranbrytning.  Samtidigt innebär uranbrytning en väsentligt mindre påverkan än t ex kolbrytning. För att utvinna samma mängd energi som det finns i 3 000 kilo stenkol behövs det bara 50 kilo uranmalm. Precis som vissa metaller måste även uran lakas ur malmen. Miljökraven på gruvdrift har skärpts under åren men mer kan göras. Idag finns en internationellt erkänd miljöcertifiering för kärnkraft, som också omfattar uranbrytningen och anrikningen. Det finns heller ingen medicinsk forskning som visar på ett samband mellan låga doser strålning och cancer. I alla studier där förhöjd risk för cancer har misstänks, tros undermåliga arbetsförhållanden, dålig ventilation och bristande information vara orsaker.”

För människor som tar risken att leva med oron för nästa kärnkraftsolycka blir det rimligare att ha perspektivet av att avveckla kärnkraften. Det är i grunden inte en ekonomisk eller en miljöpolitisk fråga utan det handlar om vårt sätt att leva och fördelningen av resurser. Var finns de styrandes information om riskerna med att använda kärnkraft? När blev kärnkraften ett billigt och säkert energislag? Och till sist, vad är vi beredda att offra för kärnkraften?