Miljöpartiet dekadens?

En av miljöpartiets första valaffischer förde fram budskapet att partiet skulle bli en blåslampa i häcken på etablissemanget. Nu verkar blåslampan hamnat bakom miljöpartisterna. 

Hur kunde det bli så?

Partiet byggdes från grunden av idealister med viljan att förändra samhället. Den gruppen har blivit allt mindre med åren och ersatts av karriärister och anställda kompisar till de ledande förgrundsfigurerna. Man får på så vis ett stort antal ja-sägare till bl.a. språkrören. Ett mörker sänker sig då ”jobbiga” personer som kritisk granskar omgivningen försvinner.

Miljöpartiet tankar om allas rätt att invadera Sverige har blivit partiets största fiende. Romsons och Fridolins har nu att hanterar en situationen där partiet efter en allt intensivare granskning börjar betraktas som islamisternas och brödraskapets politiska plattform i svensk politik.

När partiet var ungt talades ofta om risken att infiltreras av högerextrema rörelser då det kunde räcka med några få namn skrivna på blanka valsedlar för att ta en plats i kommunfullmäktige. Nu är det uppenbart att för att kunna hamna på en sedel så räcker det med att bli medlem och i mångfaldsperspektivet bli nominerad. Oron för att få in extremister i den demokratiska processen försvann när medlemmarna blev fler och att möjligheterna till makt och påverkan blev större. På ett sätt har partiet gjort en vandring från att vara avståndstagande till traditionella värderingar till att aktivt förespråka främmande värderingar.

Vart ska partiet nu ta vägen? 

En gång var klassificeringen av miljöpartisterna gurkor eller meloner beroende på insidan av dessa. Numera finns det fog med en tredje grupp som är grön på utsidan och brun/svart på insidan.

Partiet arbetar inte för att långsiktigt behålla sina väljare utan förlitar sig på klatschiga kampanjer som lockar engångsväljare. Allt talar för att partiet behöver en nystart där kärnväljarnas grundläggande värderingar granskas.

Det kommer att bli smärtsamt att bli ett mindre parti med en klar profil. Fast det är troligen den enda vägen framåt för att partiet ska ha en legitimitet i det svenska politiska systemet.