Helt plötsligt slår Socialdemokraterna undan benen för den blå-bruna konservativa gruppen när ny kärnkraft ska utredas. Vattenfall är inne på linjen att serieproducerade minikraftverk nu nått så långt i utvecklingen att de kan vara ett lönsamt alternativ till de avvecklade reaktorerna i Ringhals. Med en realistisk byggplan kan tidigast 2030 ny kärnkraft finnas.
Regeringens linje verkar fortfarande vara kostnadsneutralitet mellan olika energislag. Den energiform som är mest kostnadseffektiv vinner.
Moderaternas linje är massiv subvention av kärnkraft där skattebetalarna står för notan med höjd skatt och med permanent stigande elräkningar riskerar bli fallet.
Alla vet att med en lågräntekostnad för en investering så investeras det i fler dåliga projekt. Vill Moderaterna att kalkylräntan ska var låg (skattebetalarna står risken) görs investeringar som inte är lönsamma. Det är just det som Moderaterna signalerar att (skattebetalarna) ska stå för 100 miljarder i riktade subventioner till ny kärnkraft. Med ytterst låga (1-2%) och subventionerade kalkylräntor blir allt lönsamt. Skulle en mer realistisk kalkylränta på t.ex. 7% användas blir ny kärnkraft allt annat än lönsam. Vettig lönsam energiproduktion skull dessutom minska och möjligheterna för framtida innovationer för billig el försvinna.
Moderaternas kärnkraftskramande öppnar upp för Miljöpartiet att återuppväcka frågan om varför partiet bildades. Det var spektaklet om kärnkraftsomröstningen för drygt 40 år sedan. Den finns knappast någon som tror att miljöprövning utanför de befintliga atomkraftsanläggningarna kommer att bli smärtfri. Se bara till fladdermöss, ovanliga fåglar, som skäl att stoppa vindkraftsetableringar. Tillstånds processer på över 10 år är all för vanliga för vindkraft. Hur, finns regler för tillståndsprövning av kärnkraft?
Kan en ny motståndsrörelse mot kärnkraft uppstå?
Blir polariseringen i politiken så stor att vägen framåt missas!
