Ny Kärnkraft

Helt plötsligt slår Socialdemokraterna undan benen för den blå-bruna konservativa gruppen när ny kärnkraft ska utredas. Vattenfall är inne på linjen att serieproducerade minikraftverk nu nått så långt i utvecklingen att de kan vara ett lönsamt alternativ till de avvecklade reaktorerna i Ringhals. Med en realistisk byggplan kan tidigast 2030 ny kärnkraft finnas.

Regeringens linje verkar fortfarande vara kostnadsneutralitet mellan olika energislag. Den energiform som är mest kostnadseffektiv vinner.

Moderaternas linje är massiv subvention av kärnkraft där skattebetalarna står för notan med höjd skatt och med permanent stigande elräkningar riskerar bli fallet.

Alla vet att med en lågräntekostnad för en investering så investeras det i fler dåliga projekt. Vill Moderaterna att kalkylräntan ska var låg (skattebetalarna står risken) görs investeringar som inte är lönsamma. Det är just det som Moderaterna signalerar  att (skattebetalarna) ska stå för 100 miljarder i riktade subventioner till ny kärnkraft. Med  ytterst låga (1-2%) och subventionerade kalkylräntor blir allt lönsamt. Skulle en mer realistisk kalkylränta på  t.ex. 7% användas blir ny kärnkraft allt annat än lönsam. Vettig lönsam energiproduktion skull dessutom minska och möjligheterna för framtida innovationer för billig el försvinna.

Moderaternas kärnkraftskramande öppnar upp för Miljöpartiet att återuppväcka frågan om varför partiet bildades. Det var spektaklet om kärnkraftsomröstningen  för drygt 40 år sedan. Den finns knappast någon som tror att miljöprövning utanför de befintliga atomkraftsanläggningarna kommer att bli  smärtfri. Se bara till fladdermöss, ovanliga fåglar, som skäl att stoppa vindkraftsetableringar. Tillstånds processer på över 10 år är all för vanliga för vindkraft. Hur, finns regler för tillståndsprövning av kärnkraft?

Kan en ny motståndsrörelse mot kärnkraft uppstå?

Blir polariseringen i politiken så stor att vägen framåt missas!

Ulf Kristersson varför?

Det blev inget borgerligt regeringsförsök. 

Det som redan på förhand saknade förutsättningar att lyckas visade sig i verkligheten stämma. De högröstade kraven att ersätt Löven med ingenting hade givetvis ingen framtid. Hoppet har verkat ståt till en tom plats i Riksdagen och till några vildars enskilda ställningstagande. När vildarna uttalat sig och den tomma platsen fyllts fanns inget av konservativa drömmars chans kvar.

Hur är det nu med knäckfrågan C och V? Inte endast i energifrågorna  är Centern och Vänstern någorlunda överens. Det är  tydligt att partierna drar åt samma håll i flykting- och integrationsfrågorna. I landsbygdsfrågorna är det lokalt en självklarhet att de båda partierna att samarbeta. I  klimatfrågan torde det inte finnas några betydande motsättningar. Set ur ett demokratisk utgångspunkt är  partierna C i grunden ett folk­rörelse­parti, V något mer diffust demokratiskt folkstyrt. Båda partierna uppmuntrar dock sina medlemmar att engagera sig i lokala frågor. Det stor hindret är att de från helt olika håll utformar sin  samhällssyn som grund för  politiken.

Att från KD, SD och M med bifalls rop av L att i varje tillfälle ha åsikten att rösta bort Löven utan att ha något alternativ är mycket lika barn som träter i sandlådan. Barn är inte helt färdiga i sin utveckling och det verkar de höger konservativa värderingarna heller inte vara. Det är dock inte att utesluta att ett sådant alternativ finns utvecklat vid nästa val.

När liberalerna är avlägsnade får det i en kommande regering  ändå anses att S och MP kommer att ha en betydande profil. Nu när det visat sig att det tydligt saknas alternativ till politik utformad från den vänstra sidan av mittlinjen. V och C med MP medling kan nog komma överens om en stor del av politiken den tid som är kvar till nästa ordinarie val.

Stafettpinnen har talmannen överlämnat till Stefan Löfven.