Denna dag har Finlands ledning meddelat att de snarast vill lämna in en ansökan om att bli medlem i försvarsalliansen NATO. Beskedet är allt annat än förhandlingsbart. Med de erfarenheter landet har av grannen i öster är ställningstagandet naturligt. Landet bombades för att underkasta sig en aggressiv kommunistdiktatur. Molotov–Ribbentrop-pakten gav Sovjet Finland och Stalin glädjes. Tyvärr ville inte finnarna samma sak utan de gjorde motstånd.
Nu ser vi samma beteende i Ukraina. En stormakt hotar och förutsätter att få som man vill. I Sverige lever vi i illusionen att om vi är neutrala som Ukraina så händer ingenting. Verkligheten har visat på något annat. Varken (kommunister) Vänsterpartiet eller Miljöpartiet vill medverka. Hellre en framtida osäkerhet än ett NATO beslut. Den som har många vänner borde känna sig tryggare mot en aggressiv granne. Mins att Sverige och Ryssland haft pågående krig under längre tid än de sista 200 åren av fred sedan den finska rikshalvan förlorades 1809. Vi kan ju påminna om 1860 Krimkriget då Åland erbjöds Sverige. Första och andra världskrigets elände och omstuvning av kartan. För Rysslands del kan konstaterats att 1991 blev Sovjets 15 republiker självständiga stater. Sedan dess har Ryssland bit för bit knaprat åt sig delar från svagare länder. Den sista fasen rör union med Belarus och försöket att knapra åt sig hela Ukraina.
Efter 77 dagars krig kan konstateras att den militära organisationen i Ryssland med minst tiofaldig övermakt dras med stora brister. Så stora brister att en mycket svagare militär motståndare på hemmaplan ser ut att segra. Lärdomen från krig där folket ståt enade är att det inte går att vinna ett angreppskrig. Lär av Finland och Vietnam.
Så Sverige (socialdemokrater), är det tid att stå och vela om NATO medlemskap.
