Det blev inget borgerligt regeringsförsök.
Det som redan på förhand saknade förutsättningar att lyckas visade sig i verkligheten stämma. De högröstade kraven att ersätt Löven med ingenting hade givetvis ingen framtid. Hoppet har verkat ståt till en tom plats i Riksdagen och till några vildars enskilda ställningstagande. När vildarna uttalat sig och den tomma platsen fyllts fanns inget av konservativa drömmars chans kvar.
Hur är det nu med knäckfrågan C och V? Inte endast i energifrågorna är Centern och Vänstern någorlunda överens. Det är tydligt att partierna drar åt samma håll i flykting- och integrationsfrågorna. I landsbygdsfrågorna är det lokalt en självklarhet att de båda partierna att samarbeta. I klimatfrågan torde det inte finnas några betydande motsättningar. Set ur ett demokratisk utgångspunkt är partierna C i grunden ett folkrörelseparti, V något mer diffust demokratiskt folkstyrt. Båda partierna uppmuntrar dock sina medlemmar att engagera sig i lokala frågor. Det stor hindret är att de från helt olika håll utformar sin samhällssyn som grund för politiken.
Att från KD, SD och M med bifalls rop av L att i varje tillfälle ha åsikten att rösta bort Löven utan att ha något alternativ är mycket lika barn som träter i sandlådan. Barn är inte helt färdiga i sin utveckling och det verkar de höger konservativa värderingarna heller inte vara. Det är dock inte att utesluta att ett sådant alternativ finns utvecklat vid nästa val.
När liberalerna är avlägsnade får det i en kommande regering ändå anses att S och MP kommer att ha en betydande profil. Nu när det visat sig att det tydligt saknas alternativ till politik utformad från den vänstra sidan av mittlinjen. V och C med MP medling kan nog komma överens om en stor del av politiken den tid som är kvar till nästa ordinarie val.
Stafettpinnen har talmannen överlämnat till Stefan Löfven.
