Valsystemet?

När jag var och förtidsröstade var et sju valförrättare i lokalen. Om nu alla behövdes är över mitt förstånd. En stod i dörren hälsade välkommen, En stod längre in i lokalen och gjorde ingenting, en frågade om jag hade röstkort och det hade jag så fick lag ett valkuvert och ledes fram till båset med röstsedlar. Så hänvisade samma person till skärmen för själva iläggande av valsedel i kuvert.Jag kryssade i en kandidat som inte har en chans att bli vald, de tär ju det på låtsats peson valsmöjlighet jag som röstboskap har. Därefter satt fyra personer bakom ett bord och utförde val förättarnas arbete. Jag visade legitimation och hen tog emot röstkort och kuvert, sedan räcktes det över till nästa som skrev i en identitet på en lista och slutligen lades allt ner i en låda, där det fastnade halvvägs ner. På andra försöket så försvann det hela i lådan och allt var klart, får man hopppas. Jag har gjort min medborgerliga plikt och skapat legitimitet till partiernas valda kandidat, dvs de som står överst på listan.

Nu tycker jag inte att det svenska valsystemet ger oss som röstar något val. Partierna verkar vara nöjda med rådande ordning, och ve den person som personröstas förbi partiets   utsedda, de drabbas i regel av  utfrysning, personlig erfarenhet. Ska vi ha det så att vi enbart är röstboskap som ska legitimera partiernas val?

 

Går vi till vårt grannland Finland så är valet i första hand ett personval och i andra hand ett partival. Är det då mycket bättre att jag som väljare får lägga min röst på den som jag tror är min bästa företrädare? Men det förnekas med det svenska valsystemet som sätter upp flera hinder.

1 Registrering av parti 2000 underskrifter.
2 Registrering av kandidater, låsning av valbara
3 Beställa valsedlar
4 Distribuera valsedlar till sådär 10 000 vallokaler
5 Pengar, de etablerade partierna får det mesta fritt, kommunanställda gör jobbet.
6 Diverse småhinder som motvilliga kommun anställda som inte ger tillträde till vallokalen och som gömmer och  slänger valsedlar, mm.

Men det viktigaste i Sverige röstar vi på parti inte på den dugliga person vi har förtroende för.

Partiopinionen svajar!

Enligt Sifos väljarbarometer i maj 2012 är Sverigedemokraterna med 6,6 procent Sveriges fjärde största parti. Uppgången på 1,9 procentenheter sedan april är mer än felmarginalen.
Invandrarfrågorna som var dominerande när partiet röstades in i riksdagen är nu mindre centra för dem som nu säger att de stöder SD, enligt Sifo.

SD större än tre allianspartier och Vänsterpartiet! 
Något värt att analysera.

Kristdemokraterna hamnar åter under riksdagsspärren. Partiet har fortsatt att föra fram underlivsfrågorna och andra ingrepp i personers självständiga handlande vilket inte har uppskattats av det verkliga folket.
Folkpartiet har dalat med ständig snålblåst kring skola, kärnkraft och EMU. Ingen av dessa frågor har en god klang.
Centerpartiet försöker med olika styrningar och skattelättnader få fart på ekonomin till synes helt utan verkan. Sänkta löner för unga ger inte det stöd som kan förväntas. Sedan har Annie Lööf visat sig okunnig och utan svar i en rad frågor.
För Vänsterpartiet blev det en uppgång med Jonas men sedan när det gäller lösningar på verkliga frågor har medvinden avtagit till ett stampande kring 5%.

Den trend som gäller är tydlig i att små partier äts upp av de större. Undantagen är  Miljöpartiet och Sverigedemokraterna som i politisk mening saknar ett större parti att konkurrera med.

Miljöpartiet kan i många frågor liknas med en "mager socialdemokrati". En rad frågor liknar Socialdemokraternas medan det finns betydande inslag av borgerliga värderingar. Något som leder till att MP varken är det ena eller andra fast i svensk block-politik betraktas de som röda.

Sverigedemokraterna saknar motsvarighet och för en egen politik. Att vara mot invandring, globaliseringen och EU är frågor som växer sig allt starkare då andra partier släpper dem. I Europa växer även den typen av partier vilket visar på hur instabil det fredsprojekten kan vara. Den misslyckade integrationen kommer inte att försvinna, resurskamp mellan etablerade i Sverige och ökad invandring i tider av ekonomisk stagnation kommer snarare att göra ämnet tydligare och enklare att argumentera i. Sverigedemokraterna har i många frågor stöttat alliansen och i ett fåtal frågor de röd-gröna.

Vad kommer att hända i det svenska partisystemet. Broder 4% kommer inte räcka till om flera allianspartier ligger kring eller under 4% spärren till Riksdagen. För V kan kamrat 4% utebli då Socialdemokraterna är på väg mot revansch. Miljöpartiet rider vidare på sin framgångsvåg då de ännu inte behövt ta ansvar för något betydande förutom den allt mer kritiserade och i många kommuner misslyckade friskolereformen.

Kvar står då SD! Det partiet har enligt alla de andra inta haft inflytande på något. Det kan vara något som befolkningen kommer att uppleva som helt legitimt att lägga en betydelselös (protest)röst på det partiet. Samtidigt kan konstateras att allt fler anser att partiet ska betraktas som ett vanligt parti och att det de säger ska granskas före att allt avfärdas med att de är rasister. Den enkla retoriken från många vänstersympatiserande journalister kommer inte att hålla vid nästa val och möjligheten är att SD ungår granskning och får ökat stöd.


Lisa P

Cirkeln öppen!

Nu har de två rödaste partierna tagit ställning för att delta i partiledardebatten i Agenda. De tänker närvarande trots att placeringen av partierna inte har ändrats sedan i höstas när både Håkan Juholt (S) och Lars Ohly (V) vägrade närvara då de inte ville stå på samma sida som Sverigedemokraterna. Nu när det helt enkelt får stå i en halvcirkel utan ett stort gap emellan S och alliansen så går det bättre. Vänsterpartiet och Socialdemokraterna kan nu känna sig mer tillhörande med alliansens fyra partier än med nykomlingen SD.

När det gäller MP så är de lite sura för att de nu inte längre får lika stor talartid som de röd-grönas enda representant i debatten. Något som lägger sordin på de annars pratglada och gröna som kan vara både det ena och det andra.

För SD är det uppenbart att de i sin huvudfråga kommer att finna att de har rätt i analysen att fler inflyttade till landet ger fler i utanförskap och med försörjning från det allmänna skattekollektivet.

Inom alliansen  blir frågan om de tre små partierna i den kommer att hålla för pressen från 4% spärren som de dansar kring. Då kan det vara ett minus att stå bredvid det stora nya arbetarpartiet som på senare tid tappat fart i sin politik då de efter valet upptäckt att de ät i ett minoritetsstyre som i stort räddas av SD i en rad frågor. Sedan har MP i några frågor gett alliansen sitt stöd medan S envist hävdar att de påverkat alliansens förslag till det bättre och därför stöttat dem.

Nu blir det en debatt mellan samtliga riksdagspartier och de nya ledarna får visa upp sig med vad de vill.

Sanningen smärtar för Socialdemokraterna

Tidigare ministern Ylva Johansson (S) gav partiet och partiledaren Håkan Juholt (S) öppet kritik på sin blogg.  Svensk väljaropinions mätning som samtidigt publicerats visar att stödet för Socialdemokraterna fortsätter att falla och når bara 25,3 procent av väljaropinion.
”Vårt usla läge och låga förtroende kan inte skyllas på någon annan.”, skrev Ylva Johansson på  bloggen.

När en ledande socialdemokrat på detta sätt skriver vad alla vet väcker det en del uppståndelse. Den verkliga uppståndelsen borde ju råda till varför partiet är för hemlighetsmakeri gentemot partimedlemmar och väljarboskapen. Vi har lämnat 1800-talet och dagens medborgare är både utbildade och informerade. Så varsör tvekar socialdemokratin att ta sig in i 20de århundrandet?

Vad är det socialdemokratin egentligen vill nu när de inte längre har makten? Kommer någon att vilja arbeta för partiet när de traditionella karriärvägarna från SSU och uppåt i ett livlångt politiker eller avlövat funktionärsuppdrag inte längre är självklart. Andra karriärer för duktiga utbildade människor finns.

Sanningen är svår och smärtsam och Ylva Johansson pekar på en del av sanningen, men vad kommer sen. Om Socialdemokraterna ska återfå makten krävs att de har något att säga som inte är 1800-tals eller efterkrigstidens politik. Vågar man släppa symbiosen med LO som senast självständigt deltog med valstugor i valrörelsen? Här står partiet inför en utmaning som är en nyckel till om det framöver ska vara ett 20% parti eller ett maktbärande stort parti.