Kärnavfall fusk sorterat i Sverige

Radioaktivt avfall från våra kärnkraftverk har hanterats fel  och ska nu plockas upp från slutförvaret för kortlivat avfall i Forsmark.  Än en gång har risken om kärnkraftens farlighet underskattats av optimisterna. Att fuska med bedömningen av avfallets farliga livslängd är frestande i hanteringen, går det så går det, att fel klassa  avfall verkar huvuddelen av aktörerna tänka. Eller ska vi tro att det handlar om dumhet och kortsiktiga vinstintressen, de som utförde handlingarna slipper ta konsekvenserna då de i de flesta fall inte längre är bland oss.

Redan 2012 uppskattas att 75 containrar felaktigt hade deponerats i Forsmarks slutförvar för kortlivat kärnavfall. Svenska Strålsäkerhetsmyndigheten kräver nu 2024 att sju bolag som är ansvariga för avfallet kontrollerar innehållet, viket blir kostsamt.
Avfallet som är från perioden 1980 till 2001 deklarerades att uppfylla kraven för kortlivat slutförvar. När avfallet kontrollerades 2012 gjordes upptäckten att avfall som lagts i förvaret inte stämde överens mot dokumentationen av innehållet. 

Upptäckte att avfallet innehåller långlivade nuklider och det väcker oro för att det kan innehålla vätskor av andra kemiska och biologiska material som inte är tillåtna i slutförvaret.
Det handlar om 2 844 fat med 100 liter avfall per fat. Som det ligger i dag är det inte farligt men det finns risk att faten rostar sönder inom 100 år. Innehållet av radium  ger stora stråldoser om 100 till 1 000 år, ingen nu levande kan klandras.
Sedan 2012 har det varit ett öppet ärende med flera utredningar. Nu ska företagen Barsebäck Kraft, Ringhals, Forsmarks kraftgrupp, OKG, Svafo, Studsvik Nuclear och Cyclife Sweden inspektera avfallet. 

Företagen måste undersöka avfallet på nytt för att avgöra om det åter kan läggas i slutförvaret eller om det måste flyttas till ett mellanlager.  Containrarna har konstateras och några vara i dåligt skick, redan efter 20-50 år. Avfallet behöver packars om för att transporten av dem ska vara  säker. För säkerhet är kärnkraftens retorik, vem får säga något annat i Sverige?
 

Hur säker är den bästa kärnkraften egentligen?
Mer  kärnkraft med skattesubventioner ska vi få med nuvarande regerings lösning av energitillgången för Sverige.

Barsebäck vindelände!

 Barsebäck vindelände!

I debatten om nedsläckningen av Barsebäck 2005 höjdes röster om eländet med vindkraft. Det skulle krävas ett verk var 500 meter från Ystad till Haparanda för att ersätta Barsebäcks kraftverket. 2019 har Sverige de 4000 verk som krävdes byggts, utspridda över landet.

Vinden har helt klart vänt när den snabba förändringen av klimatet blir uppenbar för var person.

Märkligt är att vindkraft byggs där den minst behövs.

I norr där elöverskottet är gigantiskt byggs det flest vindkraft. Argumentet att vattenkraft sparas när vinden blåser och att i de befintliga ledningarna till "Skåne" transportera vind- likväl som vattenkraft är fortfarande riktig. Frågan är varför kraften ska transporteras 100-200 mil till förbrukarna i Skåne? Den mest logiska slutsats borde var att bygga där det finns behov. Det är i alla fall så som en fri marknad handlar. Nu är inte marknaden fri och lagstiftningen tvingar ingen att producera om den inte vill.

När priset för produktion överstiger intäkterna lägger Stockholms energi, Malmö och Göteborg ned sina gasdrivna kraftverk och därmed skapas en elbrist. Så regeringen och Svenska kraftnät rycker in och betalar för leveransplikt.

Vad som kan konstaterat utifrån 2019 års statistiken är att Stockholms regionen är urusla på miljövänlig el. Region Stockholm har 26 vindkraftverk att jämföra med Region Gotland som har 825. När det gäller solpaneler har Region Stockholm  5310 till nätet ansluta med en installerad effekt av 83 MW. Skulle installationsgraden i Stockholm vara lika stort som den intilliggande Region Sörmland skulle antalet installerade anläggningar behöva vara 30000 i Region Stockholm.

Ska vi då se på Skåne. Antal solcellsanläggningar 6516 med installerad effekt 113 MW. 438 Vindkraftverk med en installerad effekt 542 MW. Det bör observeras att i Skåne är mer än halva ytan inte tillgänglig får vindkraft p.g.a. restriktioner, främst militära och flyg. Skåne behöver mer än det dessa anläggningar som i snitt ger kring 300 MW.

I riket förbrukades under 2019 130572 GW El. I Stockholm 20405 GW och i Skåne 12902 GW El. Siffrorna för hur mycket el som producerades i dessa två regioner är hemliga! Vad som kan utläsas är att bristen på produktion är skriande. Det blir här ett utmärk läge för producenterna att utöva utpressning genom att stänga el-produktion. Därav följer att regeringen går in med åtgärder som inte helt hålls inom lagens ramar.

Mellan Norge och Sverige finns ett avtal att bygga ut vindkraften till att ge 20% av El-behovet 2020. Detta har uppnåtts och vindkraftsutbyggnaden fortsätter främst där den inte behövs och där protesterna inte hörs.

Vindkraften motarbetas av överklaganden och restriktioner. 

I Stockholm, Skåne och Blekinge sker även ett lokal politisk motarbeta i form av främst Sverigedemokrater och Moderater.
När det gäller solcellselen har betydliga lättnader gjorts och lokala politiska hinder har minskat. Främst enklare regler bygglov och möjlighet för anslutning till nätet.

Varför vind- och solkraft? 

De båda produktionssätten har nu nått en ekonomisk bärkraft där de är lönsamma utan stöd. Detta som upplysning för de som vill förorda de gamla lösningarna. Se bara på Finland som har två kärnanläggningar som när de kommer i drift aldrig kan uppnå lönsamhet. Finland har beslutat att renovera anläggningarna i Lovisa för drift till 2050. Det är med stor säkerhet ett mycket kostsamt beslut då alternativet med vind och sol skulle var mycket mer kostnadseffektivt.

Energimarknadens oligarker tvingas lyssna när många små producenter som kommuner, företag och privatpersoner  går in och skapar en helt ny situation på marknaden. 

Ett kreativt exempel är rävfarmen som tvingades stänga. Där sattes solceller på taket till burarna. Företagarandan skapade lönsamhet utan protester.