Vad kostar Rysslands krig?

Vad är kostnaden för Rysslands krig?

Ryssland avslöjar inte sina militära förluster däremot visar officiell statistik  på att hundratusentals soldater har skadats.  "Enbart enligt ryska pensionsdata ökade antalet funktionshindrade män med 30 procent eller 507 000 personer under 2022-2023”.
Enligt Pentagon beräkningar har omkring 66 000-88 000 ryssar dött på fronten. De få uppgifter som finns är från  Ukraina är att till februari 2004 meddelade  Volodymyr Zelensky att 31 000 ukrainska soldater hade dött i kriget med Ryssland. 

Ryssland lider förluster och är i behov av mer kanonmat, och Moskva rekryterar soldater med allt aggresivare metoder. I maj 2022 godkändes en lag som tillåter personer över 40 att "gå med i" armén. I juni 2023 höjdes denna ålder till 50 år. Fram till 55 års ålder kan män som gjort värnplikt kallas in. Åldersgränsen för officerare har höjts till 70 år.
Kriget slår hårt mot Kremls plånbok när Ukraina  attackerar Rysslands oljeinfrastruktur. Ukrainas attacker på ryska raffinaderier kan ha minskat  oljeraffinaderiers produktion med mer än 15 procent. Exportförbud av vissa produkter har införts.

Vad kostar skadade soldater Ryssland? En ung skadad person med framtida begränsad arbetsförmåga och höga sjukvårdskostnader kommer under lång tid framöver behöva samhällets stöd. Frågan är om stödet kommer skadade till del! Av historien lär vi att militären har prioriterats i Sovjetunionen och framleddes kommer att prioriteras i Ryssland. Den elaka fienden NATO ställer till det för varje tanke på militärexpansion av Ryssland.

Kommer de att lugna ner sig? Den frågan är svår. Historiskt har Ryssland expanderat, som mäktigast var det efter andra världskriget. Sedan kom militärkuppen 1991.  Sovjet föll samman i 15 självständiga länder och sovjets lydstater i Östeuropa blev fria. Efter det har Ryssland fört krig eller militärt invaderat delar av de nybildade självständiga länderna.
 

Hur kan  små länder stå emot en aggressiv  militärmakt som Ryssland. Ukraina behöver allt stöd som kan uppbringas!

Sjukhusfabrik eller mobiltelefonläkare?

Sjukhusfabrik, mobiltelefonläkare eller nära omsorg?

Sjukvården har på några få årtionden genomgått stora förändringar. Allt sker med allt högre fart. 
Senast tillskottet är läkaren i mobilen. En helt ny möjlighet och ett sätta att för en liten insats tälja guld ur det skattefinansierade vården. Politiker på olika nivåer verkar inte förstå vad det är för drake de släpper lös att dränerar ekonomin i sjukvården.

Från Sveriges kommuner och landsting (SKL) kommer ständigt signaler om nedläggningar av akutsjukhus och vårdplatser. Både Socialstyrelsen och Läkarförbundet frågar sig om nedläggningar av sjukhus och vårdplatser hotar läkarnas privilegierade ställning. Det behövs mer av mänsklig omtanke och empati utan rätt behandling”. Det löpande bandet och ”sjukhusfabriken” är  kostnadseffektiv men är det det vi  medborgare förväntar.

Läkarnas privilegierade ställning är unik där de som  den enda yrkesgruppen i stort själva bestämmer när de vill arbeta skapar en kostsam ineffektivitet i den normala sjukvårdsdriften. En jourhelg och läkare kompar i en vecka då övrig personal finns på plats medan verksamheten kan vara stillastående.

Landstingspolitiker försöka få effektivitet och genom att skilja planerad och akut verksamhet. Då går det att mer strukturerat schemalägga personalresurserna. 

Det finns dock gränser för hur mycket man kan planera och förkorta vårdtiderna. Tanken att koncentrera verksamhet till ännu större och sjukhus utan att tänka på hur långa sträckor patienten kan transporteras till sjukhus eller mellan sjukhus förskräcker.

De senaste årtiondenas stora förändring är att närsjukvården byggts ut. Det har också blivit vanligt att vårdcentraler företar enklare operationer. Avsikten är givetvis att avlasta akutsjukhusen så att dessa kan koncentrera sig på akut och specialistsjukvården. 

Det politiska beslut att vårdsökande får garantier  att bli behandlad inom viss tid. Det gäller därför för sjukvården att anpassa sig till kötider före patientens behov.

40 akutsjukhus har lagts ner sedan 1980 samtidigt det försvunnit 10.000 vårdplatser. Med bara 2,1 sjukhusplatser per 1.000 innevånare har Sverige minsta antalet sjukhusplatser per capita i EU och ståtar med galopperande  överbeläggningar.

Frågan är om det räcker med specialiserade operationsknivar, avancerade röntgenutrustningar, mediciner och fler ambulanser. Det stora bekymret är att vi i Sverige endast utbildar var tredje läkare som får svensk legitimation. För att klara framtiden behövs en ökad utbildningssatsning där läkarprogrammet, från dagen nivå, behöver mer än fördubblas. 

Tillgängligheten anses ofta brista. Med mobilen och en doktor i andra änden förändras i grunden hanteringen av vårdbesöket. Vore det inte det naturliga att landstingen tar tag i frågan och själva utvecklar förmågan att snabbt nå en läkare i mobilen. Ersättningarna för fem minuters möten bör vara annat än vid ett personligt besök. Men mobilen är knappas en ultimata lösningen för multisjuka och de som är för sjuka att hantera mobilen.

Kostnaderna för allt som kan göras kommer alltid att överstiga kostnaden för vad som görs. Vårdorganisation behöver bli bättre på att se hela människan så att ingen behöver flyta omkring utan att något görs. Kan tomgångskostnaden minskas med korta mobilbesök är en oerhört stor vinst möjlig att uppnå.

Peninghantering en social vattendelare!

Bankomatkorten togs bort vid årsskiftet. Tyvärr får inte människor med betalningsanmärkningar ersätta bankomatkorten ett betalkort eller konton med internetanslutning. Det betyder att personer med betalningsanmärkningar inte har tillgång till uttagsautomat eller internet för att hantera pengar och räkningar. De blir hänvisad till bankkontoren för att sköta ekonomin. Bankerna tar 50 kr för varje räkning samt uttag. Samla Dina räkningar samt uttag av inkomst och börja räkna. 5 räkningar plus uttag = 300 kr per månad. Pengarna får Du dessutom ha i madrassen om Du inte vill betala 50 kr varje gång Du behöver pengar.

Detta är en mycket kostsam diskriminering och påstås beror på att EU i sitt samarbetesprojekt om lika betalkort för alla medlemsländer det s.k SEPA skulle ha förbjudit nationella kort som bankmatkort.
Detta är dock inte sant.

Den vanligaste anledningen till betalningsanmärkningar är sjukdom, skilsmässa och arbetslöshet som når rekordhöga nivåer. Det är en halv miljon människor med betalningsanmärkningar som nu systematiskt riskerar att hamna utanför banksystemet, maktlösa utan möjlighet att bestämma över sin egen ekonomi annat än till en väsentligt högre kostnad. En halv miljon sitter fast hos kronofogden av dessa är över 10 000 ungdomar som aldrig får använda en bankomat eller få ett konto.

I Moderaternas och Socialdemokraternas älskade EU-värld, får du skylla dig själv om du blir sjuk eller arbetslös. Samtliga riksdagspartier röstade under sommaren 2010 för att EU-medlemsskapet skrivs in i Sveriges grundlag, vilket innebär att Sverige som självständigt land upphör och lämnar över makten till EU-projektet.

Tolkningen av vad denna kort-lag innebär för medborgarna kan ta sig underliga former när den ska ut i verkligheten.
I DENNA VÄRLD KAN INGEN HÖRA DIG SKRIKA, EFTERSOM INGEN BRYR SIG LÄNGRE!

Sjukhusfabrik?

Sjukhusfabriker eller nära omsorg?

Sjukvården har på några få årtionden genomgått stora förändringar. Allt sker med allt högre fart och precision. Allt talar för att förändringarna kommer att fortsätta och inte stanna vid dagens förhållanden.

Från Sveriges kommuner och landsting (SKL) kommer nu signaler om att ytterligare nedläggningar av akutsjukhus kan väntas och att ännu fler vårdplatser på de som blir kvar komma att försvinna. Både Socialstyrelsen och Läkarförbundet frågar sig om nedläggningar av sjukhus och vårdplatser hotar läkarnas privilegierade ställning. Det behövs inte minst mer av mänsklig omtanke och empati än att ”patienten inte blir frisk av att ligga i en säng utan av att få rätt behandling”. Föreställningen om det löpande bandet och ”sjukhusfabriken” är möjligen kostnadseffektiv men är det det vi som medborgare förväntar oss.

Läkarnas priviligerade ställning där de som snart den enda yrkesgruppen i stort själva bestämmer när de vill arbeta skapar en kostsam ineffektivitet i den normala sjukvårdsdriften. En jourhelg och läkare "kompar" i en vecka då övrig personal finns på plats medan verksamheten kan vara stillastående.

Landstingspolitiker försöka få effektivitet och genom att skilja planerad och akut verksamhet. Då går det att mer strukturerat schemalägga personalresurserna. Det finns dock gränser för hur mycket man kan planera och förkorta vårdtiderna. Tanken att koncentrera verksamhet till ännu större och sjukhus utan att tänka på hur långa sträckor patienten kan transporteras till sjukhus eller mellan sjukhus förskräcker.

De senaste årtiondenas stora förändring är att närsjukvården byggts ut. Det har också blivit vanligt att vårdcentraler företar enklare operationer. Avsikten är givetvis att avlasta akutsjukhusen så att dessa kan koncentrera sig på akut och specialistsjukvården.

Det är ett politiskt beslut att en patient nu kan få garantier för att bli behandlad inom viss tid. Det gäller därför för sjukvården att bli bättre på att ta hand om dem som inte kan planeras olycksoffer, hjärtpatienter och andra.

39 akutsjukhus har lagts ner sedan 1980. Under samma tid har det försvunnit nästan 10 000 vårdplatser. Med bara 2,1 sjukhusplatser per 1000 innevånare har Sverige minsta antalet sjukhusplatser per capita i EU. Resultatet med överbeläggningar syns tydligt vid kriser som vid en ihållande värmebölja eller köldperiod.

Som förutsättning för en ytterligare minskning av sjukhusplatserna anger SKL att ambulansverksamheten behöver förbättras. Det behövs flera ambulanshelikoptrar, samarbetet mellan landsting/regioner och kommunerna kring hemtagning av färdigbehandlade.

Frågan är om det räcker med specialiserade operationsknivar, avancerade röntgenutrustningar, mediciner och fler ambulanser. Det stora bekymret är att vi i Sverige endast utbildar var tredje läkare som får svensk legitimation. För att klara framtiden behövs en ökad utbildningssatsning där läkarprogrammet, från dagen nivå, behöver mer än fördubblas.

Kostnaderna för allt som kan göras kommer alltid att överstiga kostnaden för vad som görs. Vårdorganisation behöver bli bättre på att se hela människan så att ingen behöver flyta omkring utan att något görs. Kan tomgångskostnaden minskas är en oerhört stor vinst möjlig att uppnå.