Svenska värderingar

Hur har vi det med värderingarna? Det har blivit allt fler bostadslösa!

En växande grupp bostadslösa är pensionärer. Om deras öden berättade SVT i april 2018. En växande grupp flyktingar och migranter får bostad medan det för den växande gruppen pensionärer behov av anpassat boende ignoreras. Sedan tidigare har  skyddsbehövande kvinnor och grupper med psykisk ohälsa eller missbruksproblem, samt unga som behöver studentbostad eller egen bostad drabbats.

Bostadslösa människor och barnfamiljer kan i dag inte räkna med mer hjälp än av plats på härbärgen eller vandrarhem. För familjer i upplösning är en skilsmässa snuddande nära en bostadslöshet. 

Sverige har länge bortsett från att det saknas begränsningar för flyktingmottagandet. Länge tycks politiska beslut ignorera att antalet bostäder begränsar att alla kan få ett tak över huvudet.
Riksdagen beslutar med lag att nyanlända bostadsbehov löses av kommunernas. Nu börjar en rad kommuner att säga upp de tillfälliga kontrakten efter att den tvååriga etableringstiden har löpt ut.  Beslutet har också anmälts till förvaltningsrätten med motivering att lagen feltolkas och att kommunen även fortsättningsvis är skyldig att tillhandahålla bostäder till nyanlända.  Lagkrav att kommunen har absolut skyldigheter mot övriga bostadslösa saknas. 

Flertalet av dagens lagkrav riskerar redan att sticka i ögonen på andra bostadslösa när klart olika regler och prioriteringar gäller. Är meningen att enbart nyanlända ska garanteras boende bör man vara uppriktig med det och argumentera för varför man vill särbehandla en grupp och ställa den mot andra. Att skicka signalen att nyanlända är välkomna medan pensionärer som under hela sitt liv byggt Sverige inte är värda att värna är knappast gynnsamt för samhällsmoralen. 

Kommuner som nu säger upp kontrakten gör det med utgångspunkten att ”alla ska behandlas lika”. Dessutom kan bostäderna snart komma att binas upp av nya riksdagsbeslut för nya kommunalt placerade tilldelade nyanlända. 

Vi har hamnat i en situation där riksdagsledamöterna lever i en bild där det inte räcker med att politikerna kommer överens över blockgränserna om hur bostadsbyggandet anpassas till en omfattning som krävs och i en prisklasser som de bostadslösa har råd med. 

I Sverige har det alltid varit en regel att man aldrig ställer grupper mot varandra. Under den senaste alliansregeringen blev det uppenbart att det var så man gjorde. Pensionärer, arbetslösa och sjuka skulle pressas med olika medel där jobb skatteavdraget är det lysande exemplet. Ekonomi är till stor del vad politik handlar om. Riksdagens lagstiftning påverkan av bostadspolitiken visar på en sprängkraft som politikerna helt underskattat. 

I Sverige är bostadsfavörer ett uppenbart effektivt sätt att skapa motsättningar som sliter isär hela folkhemsbygget.

DN 3 juni 1945 Riksdagsmotion 199293:sf606

Den klartänkte Sten Andersson (m) i Malmö var redan 1993 klar över vad som var ett problem med Svensk asylpolitik. 

De enda som assimilerats är väl esterna som inte var särskilt välkomna och utgjorde grus i Sveriges och LOs vilja att få bra handelsförbindelser med Sovjetunionen. Sedan betraktas de som arbetsamma och lojala samt den lyckade integrationens exempel. Hur lätt var inte det. Esterna hade högre utbildning, en fjärdedel talade svenska, starkare kultur och delade religion med svenskarna. Dessutom fanns det klara band som byggdes upp under frihetstiden.

Motion till riksdagen

1992/93:Sf606

av Sten Andersson i Malmö (m)

Flyktingpolitiken

---

Ända fram till 1960-talets slut präglades vår invandrarpolitik av en uppenbar strävan att assimilera
nykomlingarna -- de skulle ''försvenskas'' så fort som möjligt. Tonläget var ofta bestämt och varnande. 

Ett exempel på detta kunde läsas i Dagens Nyheter den

3 juni 1945:

De balter som vill stanna här får finna sig i att
undervisningen av deras barn ordnas så att assimileringen
underlättas, och om den baltiska intelligentian är missnöjd
med det, får den väl söka sig till ett annat land.

Så sent som 1968 fick Skolöverstyrelsen, trots att det
blivit tillåtet 10 år tidigare, tala om att barnen faktiskt fick
tala finska på rasterna i Tornedalens skolor.

Det var också 1968 som riksdagen tillsatte en
invandrarutredning. Betänkandet ''Invandrarna och
minoriteterna'' var ett tidstypiskt dokument. Under
påverkan av dåtidens radikalism slog man in på en linje som
inte endast tog avstånd från assimilering, utan den ledde in
i ett gungfly av kulturpluralistisk retorik. Tidsandan och en
naiv syn på den etniska integrationsprocessen förklarar till
viss del inriktningen av den svenska invandrarpolitiken,
som antogs av en enhällig riksdag 1975.

Jämlikhet, valfrihet och samverkan blev
invandrarpolitikens honnörsord. Jämlikhetsmålet var ingen
nyhet, ty om detta hade riksdagen beslutat 1968.
Valfrihetsmålet var däremot en uppseendeväckande
innovation och det verkligt nya i politiken. Betydelsen av
detta betonades ytterligare när valfriheten fördes in i
grundlagen året därpå. Regeringsformens första kapitel fick
ett tillägg i andra paragrafen:

Etniska, språkliga och religiösa minoriteters möjligheter
att behålla och utveckla ett eget kultur- och samfundsliv bör
främjas.

Denna text innebär att de etniska minoriteternas
rättigheter till kulturell särart läggs till en av de svenska
statsskickets grunder.

Uppfattningen om kulturell valfrihet baseras på
föreställningen om ett konfliktfritt, mångkulturellt
samhälle, ett samhälle som bara berikas av den etniska
mångfalden. Att formulera en sådan utopi var endast möjlig
i ett land utan erfarenhet att hantera etniska konflikter!
Dessbättre vaknade politikerna till och erkände motvilligt
att den naiva syn som präglat invandrarpolitiken saknade
förankring i verkligheten. Men målet övergavs inte. Ingen
ville tappa ansiktet och få ta emot ''invandrarvännernas''
kritik. I stället sade man som i Orwells bok Djurfarmen:

att även om alla kulturer är likvärdiga så är den svenska
mest likvärdig.

Efter beslutet om invandringspolitiken 1975 har det rått
politisk enighet i ämnet och denna stördes inte förrän mot
slutet av 1980-talet. En så rörande enighet om en så rörig
politik kan inte annat än förvåna. Från början var det säkert
aningslösheten som förklarade situationen. Nu avslöjar
tystnaden en rädsla för att ta tag i en fråga som delar
folkopinionen och som kan provocera stormiga känslor.
Priset för denna naivitet och strutspolitik har vi börjat
betala under senare tid.

1975 försvann invandrarfrågan från den politiska
arenan. Framöver handlade det om praktiska ting som
bostäder, arbetsmöjligheter, hemspråk, socialbidragsuttag
och kriminalitet.

Följden av detta blev att en annan viktigare fråga aldrig
blev offentligt formulerad. Nämligen frågan om övergången
från det kända och etniskt homogena Sverige, till det nya
och okända mångetniska samhället. Människor i Sverige vet
vad de lämnar bakom sig, men ingen vet hur det kommer
att bli i stället. Det finns ingen garanti, logisk princip, eller
historisk erfarenhet, som säger att det mångkulturella är
bättre än det enkulturella. Vill människorna i Sverige leva i
en mångkulturell miljö? Sådana frågor som aldrig
ventilerades offentligt har grott i folkdjupet i form av
ökande oro och olust.

Sådana frågor har inte varit legitima. Människors oro
och undran har inte bemötts med allvar, respekt och sakligt
baserad kunskap vilket i längden blir förödande!
Antydningar om ett ifrågasättande av svensk
invandrarpolitik har uppfattats som en otillåten avvikelse
från det moraliska folkets självklara plikter. Idealsverige,
politikernas och kulturfolkets Sverige, begärde av sina
undersåtar att de åtminstone skulle hålla tyst om sina
skamlösa tillkortakommanden som människor.

Välfärdsstaten skulle självklart lyckas med den
mångetniska integrationen, ty erfarenheterna var
uppmuntrande och beredskapen god. Hade man inte klarat
moderniseringsprocessens påfrestningar och klasskampens
faror? Skulle man då inte klara av att integrera nya grupper
i det svenska samhället? Kungsorden blev riklig information
och mera kunskap och detta skulle råda bot på all
nationalistisk kvarleva. Det mångkulturella gjordes till ett
slags idealtillstånd. Det gamla Sverige framställdes ofta som
torftigheten själv, en ankdamm och något att nästan
skämmas över, ovärdigt dessa nya kosmopoliter som nu
befolkade Idealsverige. Man skulle per definition älska
libaneser och chilenare och tycka det är så roligt att leva
bland turkar, greker och jugoslaver. Det var en märklig
inställning, förvisso väldigt svensk, men i längden skadlig
och hämmande för ärliga möten människor emellan.

Invandringspolitikens oförmåga och oklarheter att hålla
invandringen under kontroll har spelat en viktig roll i detta
sammanhang. Bara två invandringskanaler har stått öppna
för utomnordiska immigranter efter 1970: flykting- och
anhöriginvandring. Genom dessa allt smalare kanaler skulle
till myndigheternas bestörtning en ansenlig mängd
människor passera under de kommande 20 åren. De flesta
försök att göra kanalerna mer oframkomliga har kapsejsat
inför människors nöd och förbryllande påhittighet.

Anhöriginvandringen har utgjort den antalsmässigt
viktigaste delen av de två senaste decenniernas
utomnordiska immigration men har uppmärksammats
mycket mindre än asylinvandringen, förmodligen beroende
på dess föga dramatiska former.

Flyktinginvandringen är en sammansatt kategori. De
som erhöll uppehållstillstånd som flyktingar enligt lagens
definition motsvarade 1987--1989 knappt en fjärdedel av
den totala asylinvandringen. Resten utgjordes av
krigsvägrare, de facto-flyktingar, humanitära flyktingar och
andra som närmast kan kallas ''byråkratiska flyktingar'' --
alltså de som fick stanna i huvudsak för att de väntat så
länge på att få sitt ärende behandlat.

Det sammantagna intryck som många fått är att Sverige
är utsatt för en anstormning av folk från fjärran länder och
att myndigheterna inte har kontroll över läget.
Flyktingmottagningens kollaps under senare delen av 1989
kom att dramatiskt bekräfta detta intryck och föranledde i
december samma år en ändring av asylpraxis i en restriktiv
riktning. Dessvärre beslutade den nuvarande regeringen
senare om en återgång till tidigare regler.

Denna hotande känsla kom att förstärkas av och
samspela med en annan känsla, nämligen att den
''generösa'' flyktingpolitiken höll på att grovt missbrukas.
Kritiken gällde inte bara att det var för många som kom,
utan också att många inte hade rätt att komma. Denna
känsla var givetvis inte tagen ur luften, men den bemöttes
sällan på ett seriöst sätt. Fortfarande märks en tendens att
förlöjliga människors kritiska synpunkter på
flyktingpolitiken med hänvisning till deras okunnighet och
överdrifter. I stället för undanflykter, som få tror på, borde
man erkänna att många lycksökare passerat våra gränser
och att alla flyktingar inte alltid är änglar. Invandringen
innebär risk för att även människor med asociala beteenden
söker sig hit.

Att dessa självklarheter länge har förblivit osagda av
ansvariga politiker återspeglar invandrarpolitikens
dilemma. Politiker och myndigheter vet att
invandringspolitikens folkliga förankring är alltför bräcklig
för att tåla en sådan form av öppenhjärtighet. Samtidigt
minskar deras trovärdighet än mer eftersom det de säger
stämmer dåligt med människors vardagsupplevelser! Denna
tystnad har utgjort grogrund för invandrarfientliga partier
och grupperingar. Retoriska framgångar baseras alltid på
att man har lyckats komma i kontakt med en för människor
viktig men oorganiserad del av de egna
vardagsupplevelserna.

I detta sammanhang kom Sjöbo in i bilden. 1988 sade
Sjöbo med klar majoritet nej till flyktingar och därmed
påbörjades en liten kommuns kamp mot etablissemanget.
Det som då hände sade mer om tillståndet i landet än
hundra högstämda tal i riksdagen. Nu avslöjades den
bräckliga invandringspolitikens förankring bland
medborgarna och, dessutom än farligare, etablissemangets
oförmåga att hålla ordning och reda och idealsamhällets
oförmåga att bemästra det verkliga samhällets känslor. Och
en sak blev glasklar. För varje gång någon partiledare eller
etablerad ''kändis'' uttalade sin avsky mot Sjöbo blev
motståndarna till flyktingpolitiken alltfler. Detta skall ses
som ett sundhetstecken och inget annat! Ofta benämndes de
som var kritiska mot asylpolitiken som ''okunniga lantisar
och korkade bönder'' med ytterst dunkla åsikter. I det
sammanhanget kan konstateras, baserat på mängder av
opinionsundersökningar, att samtliga riksdagspartier i
överflöd rymmer personer som ansluter sig till en liknande
uppfattning!

Ur demokratisk synpunkt var denna debatt olustig. Vem
vågade stå upp och försvara folkmajoriteten och riskera att
bli ''avrättad'' av det samlade ''tyckaretablissemanget''?
Endast ett fåtal vågade, och de fick utstå många svårigheter.

Sverige befinner sig i otakt med sig själv.
Moderniseringsprocessens snabba växlingar och
omvälvande följder har inte givit människorna många
chanser att skilja sig från det gamla på ett bra sätt eller
smälta in i det nya. Krisen förvärrar situationen. Det gäller
vår ekonomi, social välfärd och trygghet. Den omtalade
svenska modellen har fastnat och efter att ha varit en
ledande nation i många hänssenden är vi nu en bland alla
andra. Många medborgare förstår inte eller vill inte
acceptera att Sverige sänder ut signaler till omvärlden som
innebär att ett stort antal personer söker sig hit i avsikt att
erhålla asyl. Detta särskilt mot bakgrund av den asylpolitik
våra nordiska grannar bedriver!

Dessutom är det egendomligt hur signalerna konkret
fortsätter att uppfattas utomlands eftersom man numera
från ansvarigt håll poängterar att de flesta som kommit till
Sverige under senare tid inte får stanna. Det borde vara
dags att ändra ''signalsystemet''!

Det är i detta perspektiv som övergången till ett
mångetniskt samhälle får hela sin konfliktfyllda relief. Det
sorgearbete som man undertryckte en gång i tiden kommer
nu till ytan i former som inte alltid går att känna igen eller
acceptera. -- ''Det som göms i snö kommer upp i tö.''

Vi måste få till stånd en öppen debatt och inte
nonchalera eller strunta i de många som faktiskt ifrågasätter
svensk flyktingpolitik. Det är tystnaden som är hotande,
med dess många aggressioner bakom den prydliga fasaden.
Om vi bör frukta något så är det realiserandet av förträngda
känslors utbrott. Men då är det försent.

Svensk flyktingpolitik bör anpassas till vad som är
förankrat och förståeligt för den stora majoriteten väljare,
och detta innebär att bestående asyl i huvudsak endast bör
beviljas de utlänningar vilka kan definieras som politiska
flyktingar enligt Genèvekonventionens definition. Vidare
bör anhörigbegreppet ha den definition som anges i
Dublinkonventionen från 1990.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en förändrad svensk asylpolitik.

Stockholm den 19 januari 1993

Sten Andersson (m)

i Malmö

SVENSKARNA FLYR SÖDERTÄLJE!

SVENSKARNA FLYTTAR FRÅN SÖDERTÄLJE!

De nationella svenskarna flyr Södertälje enligt statistik från SCB. 2006 valde betydligt fler svenskar än utrikes födda att flytta från kommunen. När det gäller inflyttning är det en helt motsatta uppgifter.

2006 flyttade 3.434 människor med svenskt medborgarskap från Södertälje medan av de utrikes födda valde totalt 1.243 att flytta."

När det gäller vilka som flyttade till Södertälje var det jämt mellan svenskar och utrikes födda.
Efter 2006 uppskattar man att Södertälje tagit emot mellan tusen och tvåtusen flyktingar om året. Något som innebär att kommunen är den i Sverige som tar emot flest flyktingar, i förhållande till invånarantalet.

Fakta: befolkningsströmmar i Södertälje 2006:

Inflyttade
Svenskar 2.789
Utrikes födda 2.760

Utflyttade
Svenskar 3.434
Utrikes födda 1.243"

Siffrorna för de senaste åren visar inte på någon förändring. På sikt så blir svenskarna en minoritet i Södertälje! Är det då underligt att kommunen efter 2010 års val får 2-3 extrempartier i fullmäktige. Kringlan tenderar att bli historia. Var det så vi ville ha det?

En ny politisk karta!

Tokstad får en ny politisk karta. Per Mats från Maktsugna lämnar fullmäktige efter 15 år som en protest mot att demokrati- och mångfaldsberedningen läggs ned av Alliansminoriteten!

Per Mats påstår sig inte ha några sysselsättningsproblem vilket är mycket glädjande i dessa tider av stigande arbetslöshet. Men han beklagar att de borgerliga partierna och Retrogruppen inte inser att kommunen behöver ett specialorgan för att be reda och driva integrations- och jämställdhetsfrågorna. Det är ju ändå så många som invandrar till Tokstad så frågan är viktig.

Demokrati är inte alltid så lätt när Retrogruppens ledare öppet deklarerar att hon inte tänker följa demokratiska beslut skriver regionbladet ett antal stödjande artiklar och lägger ut en rad snyftningar över att styrelsen är stygg och dum för att den handlar demokratiskt. När sedan Halvmånens ledamot Lersten får ett slag i huden och plötsligt får klara tankar skriver Regionbladet att detta är ett hot mot demokratin. Detta ifrågasätts givetvis av de Blå-Gula som ständigt utsätts för hot som bejublas i Regionbladet.

Vi kan nu se att demokratin är att det finns en liten stad som heter Tokstad och att människorna som bor där är snälla och hjälper varandra att dunka in lite vett i varandras skallar. Metoden borde givetvis genast läras ut till Ja Björk Holkpartiet som genast skulle kunna höja kunskapsnivån i den svenska skolan.

Lisa Posent

Svinen och svinvaccinet!

Det visar det sig att viljan att vaccinera sig varierar mellan svenskar och invandrare.
Viljan att ta emot svinvaccinet varierar mellan svenska- och invandrarområden (Miljonprogram och förorter). Något som blir till ett frågetecken för många beslutsfattare.
Kan förklaringen vara att religionsnormer om att t.ex svin inte är föda och givetvis inte en ingrediens i ett vaccin påverkar?

Att nu många i invandrartäta områden avstår vaccin kan ju bero på svinfettet som ingår. Ansvariga i sjukvården vill inte ta svinfettet som en orsak till att folk avstår vaccineringen utan beklagar att alla inte tar vaccinet. Från invandrarhåll klagas på att det inte får någon information. Frågan är vilken information som ska gå ut?

Då finns ju frågan om detta med att lära sig svenska och delta i samhällsdebatten i Sverige och mindre om vad som sker i ursprungsländerna. Ska de som bor i Sverige vara svenskar eller ska de betraktas vara utslängda från sina hemländer? Är det på tiden att diskutera frågan? Det betyder inte att idén om det multikulturella samhället orsakar framväxten av kulturella enklaver i vårt samhälle. Sverige som ett kulturellt sammansvetsad nationalstat visar på oförmåga att erbjuda ett fullvärdigt medborgarskap åt allt fler medborgare med en annan kulturell bakgrund.

Tokstad tillhör ett av Sveriges mer exportinriktade företag och en grund för vårt välstånd. Vad alliansregeringen vid beslutet om upphandlingen av vaccin inte tog hänsyn till var att alla svenskar inte anser sig som homogena svenskar utan svenskarna är numera en mycket hettrogen grupp. Det är på tiden att fråga sig varför staten endast tar ett ansvar för de två första åren av en asylsökandes uppehållstillstånd medan tiden till egen försörjning är i snitt sju år! En medvetenhet som inte tagit sig in i regeringen.

Frågan om svinen blir en vattendelare där religion ingår som en klar ingrediens i samhällsdebatten. Allt ifrån maten till hundar påverkar vad som kan vara normalt i Sverige. Anse att mångkulturen är bra måste vi även fundera på hur den ska utformas i Sverige.

Finns det något bra exempel på att mångkulturen fungerat mer än som politiskt slagord?

1. bela sade ,

   12 november 2009 @ 10:24

   Det här var nog ett av de mest osammanhängande upplägg. vad ville du få ut av det här?
   Jag ska sellektivt sortera ut information och frågeställningar jag förmår mig att besvara:

   - vilken information ska gå ut?: All information om vaccinet ska gå ut. Lämna ingenting till ödet. Information skall tydligt finnas tillgänglig för ALLA – invandrare eller dyslektiker. (Om vi nu ska utgå ifrån språkkunskaperna..)
   - Religionsproblem vad gäller lille grisen: GLÖM INTE VEGETARIANERNA eller veganerna. Där har det med djuret i sig att göra. Jag tänker inte ta vaccinet som innehåller döda djurs sekret för att ”kanske” bli frisk (eftersom att vaccinet innefattar en rad omöjliga svarsmoment för vad som fungerar och inte. vi är ju alla individuella.)
   äggallergiker får vi inte glömma. så, vaccinet, som alla vill att alla ska ta finns ju inte tillgängligt för alla heller. SÅ, varför hade man så förbannat bråttom och tog en enkel utväg genom vaccinet när man hade kunnat försöka få fram ett annat vaccin som faktiskt ALLA (eller åtminstone fler) kan ta? man har ju begränsat vaccinationens utformande..
   

   Lee sade ,

   12 november 2009 @ 20:42

   Tack Bela Dyslektiker var helt bortglömda. Du lyfter ännu ett tungt problem nu när forskningen börjar påstå att just dyslektiker inte finns. Men som Bela säger den finns ju!
   Vi på redaktionen får verkligen be om ursäkt för att vi glömde den gruppen. Annars är din analys inte tokig fast den saknar satiren. Den saknas även på andra ställen men ingen är ju mer än en människa trotts allt. Grisen och Hajen ska ju inte beskyllas för våra tillkortakommanden.