Den klartänkte Sten Andersson (m) i Malmö var redan 1993 klar över vad som var ett problem med Svensk asylpolitik.
De enda som assimilerats är väl esterna som inte var särskilt välkomna och utgjorde grus i Sveriges och LOs vilja att få bra handelsförbindelser med Sovjetunionen. Sedan betraktas de som arbetsamma och lojala samt den lyckade integrationens exempel. Hur lätt var inte det. Esterna hade högre utbildning, en fjärdedel talade svenska, starkare kultur och delade religion med svenskarna. Dessutom fanns det klara band som byggdes upp under frihetstiden.
Motion till riksdagen
1992/93:Sf606
av Sten Andersson i Malmö (m)
Flyktingpolitiken
Ända fram till 1960-talets slut präglades vår invandrarpolitik av en uppenbar strävan att assimilera nykomlingarna -- de skulle ''försvenskas'' så fort som möjligt. Tonläget var ofta bestämt och varnande.
Ett exempel på detta kunde läsas i Dagens Nyheter den
3 juni 1945:
De balter som vill stanna här får finna sig i att
undervisningen av deras barn ordnas så att assimileringen
underlättas, och om den baltiska intelligentian är missnöjd
med det, får den väl söka sig till ett annat land.
Så sent som 1968 fick Skolöverstyrelsen, trots att det blivit tillåtet 10 år tidigare, tala om att barnen faktiskt fick tala finska på rasterna i Tornedalens skolor.
Det var också 1968 som riksdagen tillsatte en invandrarutredning. Betänkandet ''Invandrarna och minoriteterna'' var ett tidstypiskt dokument. Under påverkan av dåtidens radikalism slog man in på en linje som inte endast tog avstånd från assimilering, utan den ledde in i ett gungfly av kulturpluralistisk retorik. Tidsandan och en naiv syn på den etniska integrationsprocessen förklarar till viss del inriktningen av den svenska invandrarpolitiken, som antogs av en enhällig riksdag 1975.
Jämlikhet, valfrihet och samverkan blev invandrarpolitikens honnörsord. Jämlikhetsmålet var ingen nyhet, ty om detta hade riksdagen beslutat 1968. Valfrihetsmålet var däremot en uppseendeväckande innovation och det verkligt nya i politiken. Betydelsen av detta betonades ytterligare när valfriheten fördes in i grundlagen året därpå. Regeringsformens första kapitel fick ett tillägg i andra paragrafen:
Etniska, språkliga och religiösa minoriteters möjligheter att behålla och utveckla ett eget kultur- och samfundsliv bör främjas.
Denna text innebär att de etniska minoriteternas rättigheter till kulturell särart läggs till en av de svenska statsskickets grunder.
Uppfattningen om kulturell valfrihet baseras på föreställningen om ett konfliktfritt, mångkulturellt samhälle, ett samhälle som bara berikas av den etniska mångfalden. Att formulera en sådan utopi var endast möjlig i ett land utan erfarenhet att hantera etniska konflikter! Dessbättre vaknade politikerna till och erkände motvilligt att den naiva syn som präglat invandrarpolitiken saknade förankring i verkligheten. Men målet övergavs inte. Ingen ville tappa ansiktet och få ta emot ''invandrarvännernas'' kritik. I stället sade man som i Orwells bok Djurfarmen:
att även om alla kulturer är likvärdiga så är den svenska mest likvärdig.
Efter beslutet om invandringspolitiken 1975 har det rått politisk enighet i ämnet och denna stördes inte förrän mot slutet av 1980-talet. En så rörande enighet om en så rörig politik kan inte annat än förvåna. Från början var det säkert aningslösheten som förklarade situationen. Nu avslöjar tystnaden en rädsla för att ta tag i en fråga som delar folkopinionen och som kan provocera stormiga känslor. Priset för denna naivitet och strutspolitik har vi börjat betala under senare tid.
1975 försvann invandrarfrågan från den politiska arenan. Framöver handlade det om praktiska ting som bostäder, arbetsmöjligheter, hemspråk, socialbidragsuttag och kriminalitet.
Följden av detta blev att en annan viktigare fråga aldrig blev offentligt formulerad. Nämligen frågan om övergången från det kända och etniskt homogena Sverige, till det nya och okända mångetniska samhället. Människor i Sverige vet vad de lämnar bakom sig, men ingen vet hur det kommer att bli i stället. Det finns ingen garanti, logisk princip, eller historisk erfarenhet, som säger att det mångkulturella är bättre än det enkulturella. Vill människorna i Sverige leva i en mångkulturell miljö? Sådana frågor som aldrig ventilerades offentligt har grott i folkdjupet i form av ökande oro och olust.
Sådana frågor har inte varit legitima. Människors oro och undran har inte bemötts med allvar, respekt och sakligt baserad kunskap vilket i längden blir förödande! Antydningar om ett ifrågasättande av svensk invandrarpolitik har uppfattats som en otillåten avvikelse från det moraliska folkets självklara plikter. Idealsverige, politikernas och kulturfolkets Sverige, begärde av sina undersåtar att de åtminstone skulle hålla tyst om sina skamlösa tillkortakommanden som människor.
Välfärdsstaten skulle självklart lyckas med den mångetniska integrationen, ty erfarenheterna var uppmuntrande och beredskapen god. Hade man inte klarat moderniseringsprocessens påfrestningar och klasskampens faror? Skulle man då inte klara av att integrera nya grupper i det svenska samhället? Kungsorden blev riklig information och mera kunskap och detta skulle råda bot på all nationalistisk kvarleva. Det mångkulturella gjordes till ett slags idealtillstånd. Det gamla Sverige framställdes ofta som torftigheten själv, en ankdamm och något att nästan skämmas över, ovärdigt dessa nya kosmopoliter som nu befolkade Idealsverige. Man skulle per definition älska libaneser och chilenare och tycka det är så roligt att leva bland turkar, greker och jugoslaver. Det var en märklig inställning, förvisso väldigt svensk, men i längden skadlig och hämmande för ärliga möten människor emellan.
Invandringspolitikens oförmåga och oklarheter att hålla invandringen under kontroll har spelat en viktig roll i detta sammanhang. Bara två invandringskanaler har stått öppna för utomnordiska immigranter efter 1970: flykting- och anhöriginvandring. Genom dessa allt smalare kanaler skulle till myndigheternas bestörtning en ansenlig mängd människor passera under de kommande 20 åren. De flesta försök att göra kanalerna mer oframkomliga har kapsejsat inför människors nöd och förbryllande påhittighet.
Anhöriginvandringen har utgjort den antalsmässigt viktigaste delen av de två senaste decenniernas utomnordiska immigration men har uppmärksammats mycket mindre än asylinvandringen, förmodligen beroende på dess föga dramatiska former.
Flyktinginvandringen är en sammansatt kategori. De som erhöll uppehållstillstånd som flyktingar enligt lagens definition motsvarade 1987--1989 knappt en fjärdedel av den totala asylinvandringen. Resten utgjordes av krigsvägrare, de facto-flyktingar, humanitära flyktingar och andra som närmast kan kallas ''byråkratiska flyktingar'' -- alltså de som fick stanna i huvudsak för att de väntat så länge på att få sitt ärende behandlat.
Det sammantagna intryck som många fått är att Sverige
är utsatt för en anstormning av folk från fjärran länder och
att myndigheterna inte har kontroll över läget.
Flyktingmottagningens kollaps under senare delen av 1989
kom att dramatiskt bekräfta detta intryck och föranledde i
december samma år en ändring av asylpraxis i en restriktiv
riktning. Dessvärre beslutade den nuvarande regeringen
senare om en återgång till tidigare regler.
Denna hotande känsla kom att förstärkas av och samspela med en annan känsla, nämligen att den ''generösa'' flyktingpolitiken höll på att grovt missbrukas. Kritiken gällde inte bara att det var för många som kom, utan också att många inte hade rätt att komma. Denna känsla var givetvis inte tagen ur luften, men den bemöttes sällan på ett seriöst sätt. Fortfarande märks en tendens att förlöjliga människors kritiska synpunkter på flyktingpolitiken med hänvisning till deras okunnighet och överdrifter. I stället för undanflykter, som få tror på, borde man erkänna att många lycksökare passerat våra gränser och att alla flyktingar inte alltid är änglar. Invandringen innebär risk för att även människor med asociala beteenden söker sig hit.
Att dessa självklarheter länge har förblivit osagda av ansvariga politiker återspeglar invandrarpolitikens dilemma. Politiker och myndigheter vet att invandringspolitikens folkliga förankring är alltför bräcklig för att tåla en sådan form av öppenhjärtighet. Samtidigt minskar deras trovärdighet än mer eftersom det de säger stämmer dåligt med människors vardagsupplevelser! Denna tystnad har utgjort grogrund för invandrarfientliga partier och grupperingar. Retoriska framgångar baseras alltid på att man har lyckats komma i kontakt med en för människor viktig men oorganiserad del av de egna vardagsupplevelserna.
I detta sammanhang kom Sjöbo in i bilden. 1988 sade Sjöbo med klar majoritet nej till flyktingar och därmed påbörjades en liten kommuns kamp mot etablissemanget. Det som då hände sade mer om tillståndet i landet än hundra högstämda tal i riksdagen. Nu avslöjades den bräckliga invandringspolitikens förankring bland medborgarna och, dessutom än farligare, etablissemangets oförmåga att hålla ordning och reda och idealsamhällets oförmåga att bemästra det verkliga samhällets känslor. Och en sak blev glasklar. För varje gång någon partiledare eller etablerad ''kändis'' uttalade sin avsky mot Sjöbo blev motståndarna till flyktingpolitiken alltfler. Detta skall ses som ett sundhetstecken och inget annat! Ofta benämndes de som var kritiska mot asylpolitiken som ''okunniga lantisar och korkade bönder'' med ytterst dunkla åsikter. I det sammanhanget kan konstateras, baserat på mängder av opinionsundersökningar, att samtliga riksdagspartier i överflöd rymmer personer som ansluter sig till en liknande uppfattning!
Ur demokratisk synpunkt var denna debatt olustig. Vem vågade stå upp och försvara folkmajoriteten och riskera att bli ''avrättad'' av det samlade ''tyckaretablissemanget''? Endast ett fåtal vågade, och de fick utstå många svårigheter.
Sverige befinner sig i otakt med sig själv. Moderniseringsprocessens snabba växlingar och omvälvande följder har inte givit människorna många chanser att skilja sig från det gamla på ett bra sätt eller smälta in i det nya. Krisen förvärrar situationen. Det gäller vår ekonomi, social välfärd och trygghet. Den omtalade svenska modellen har fastnat och efter att ha varit en ledande nation i många hänssenden är vi nu en bland alla andra. Många medborgare förstår inte eller vill inte acceptera att Sverige sänder ut signaler till omvärlden som innebär att ett stort antal personer söker sig hit i avsikt att erhålla asyl. Detta särskilt mot bakgrund av den asylpolitik våra nordiska grannar bedriver!
Dessutom är det egendomligt hur signalerna konkret fortsätter att uppfattas utomlands eftersom man numera från ansvarigt håll poängterar att de flesta som kommit till Sverige under senare tid inte får stanna. Det borde vara dags att ändra ''signalsystemet''!
Det är i detta perspektiv som övergången till ett mångetniskt samhälle får hela sin konfliktfyllda relief. Det sorgearbete som man undertryckte en gång i tiden kommer nu till ytan i former som inte alltid går att känna igen eller acceptera. -- ''Det som göms i snö kommer upp i tö.''
Vi måste få till stånd en öppen debatt och inte nonchalera eller strunta i de många som faktiskt ifrågasätter svensk flyktingpolitik. Det är tystnaden som är hotande, med dess många aggressioner bakom den prydliga fasaden. Om vi bör frukta något så är det realiserandet av förträngda känslors utbrott. Men då är det försent.
Svensk flyktingpolitik bör anpassas till vad som är förankrat och förståeligt för den stora majoriteten väljare, och detta innebär att bestående asyl i huvudsak endast bör beviljas de utlänningar vilka kan definieras som politiska flyktingar enligt Genèvekonventionens definition. Vidare bör anhörigbegreppet ha den definition som anges i Dublinkonventionen från 1990.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en förändrad svensk asylpolitik.
Stockholm den 19 januari 1993 Sten Andersson (m) i Malmö
