Ukraina är mitt uppe i ett krig i femte månad, är inget resultat uppenbart. Det som är tydligt är hur inget har förändrats.
Ukrainas öde, om Vladimir Putin segrar, kan ses i dess förflutna, särskilt regionens moderna historia och hur den klarade sig under generationer av repressivt sovjetiskt styre. Eftersom Putin är en produkt av Sovjetunionens sämsta sida, så är kriget i Ukraina det meningslösa arvet från Stalin och sovjet kommunismen.
Putin är en varelse från den gamla sovjetideologin. Systemet där bara kommunistisk misstänksamhet, utan också systemets genomgående korrupta struktur där alla måste tjäna, eller fås att tjäna, staten och partiet.
Hur har systemet levt vidare? KGB har format Putin. KGB var kommunistpartiets hemliga och statssäkerhetsupprätthållande organ. KGB förlitade sig på terror, våld, rädsla och totalitära verktyg nödvändiga för regimens överlevnad. Lögner, desinformation och bedrägeri var pelarna som stödde regimen fram tills de inte kunde kunde undertrycka folken. Det var överstelöjtnant Putins illusoriska värld, en värld som möjliggörs inte bara bedrägeri utan också enorm militär makt. Tillsammans utgjorde regim, parti, KGB och militär det sovjetiska sättet för politik, vilket var evig krig.
Katastrofen för despoterna inträffade när Sovjetunionen upplöstes 1991. Putin har uttryckt den kollapsen "den största geopolitiska katastrofen" på 1900-talet.
Det finns en lång och sorglig historia av i Ukraina av kolonisering, trots att Ukraina har ett eget rikt kulturarv. Efter Ryssland är Ukraina det största landet på den europeiska kontinenten. Ukraina har utvidgas genom flera despoter beslut, främst av sovjetledare. Förutom Karpaterna i sydväst saknar Ukraina naturliga gränser. Faktum är att Ukraina betyder "gränsland" på både ryska och polska. Under århundradena har delar av Ukraina styrts av Ryssland, Litauen, Polen och Ungern. Men under samma tid förstod ukrainare sig själva som ett folk, med sin egen kulturella identitet, bara inte sin egen stat. Det fanns hoppfulla ögonblick för ukrainsk självständighet, särskilt på 1840-talet, periodvis under andra hälften av 1800-talet och början av 1900-talet, och en kort tid 1917. Under första världskriget var Ukraina slagfältet mellan Ryssland, Österrike- Ungern, och Tyskland. Före och efter det dominerades Ukraina av Ryssland och andra makter och sedan till stor del av Sovjetunionen. Den förstörelse som Ryssland idag skapar är betydligt större än förstörelse under åren av nazistisk ockupation.
I landet var under sovjeternas fullskaliga ockupation och totalitära förtryck. Det var alltid krig. Det fanns ingen fredstid. Kommunistiska handlingar mot ukrainare uppgick till brott – inklusive vad vi nu kallar krigsförbrytelser, brott mot mänskligheten och folkmord.
Sovjet-Ukraina led mycket. Under krigskommunismen förstatligade Vladimir Lenins politik alla företag, rekvirerade spannmål, tog och exporterade mat och orsakade svält. Miljoner ukrainare dog i den sovjetiska statliga hungersnöden i början av 1920-talet. Både landsbygds- och stadsbefolkningen drabbades.
När Ukraina höll på att återhämta sig fördubblade sovjeterna under Josef Stalin, tvångsindustrialisering och kollektivisering, den onda praxisen att fördriva och konfiskera alla individuellt ägda gårdar och omvandla dem till stora, kollektiva, statsägda gårdar. Ett speciellt mål i slutet av 1920-talet och början av 1930-talet var "kulakerna", som ansågs vara en hotande klass av "rika bönder" men som i verkligheten bara var bönder som gjorde tillräckligt bra för att försörja sina familjer och att sälja överskottsgrödor. Avkulakisering, som kommunisterna kallade denna mordiska politik, innefattade orimliga skatter, strikta spannmålsproduktionskvoter och tvångsdeportering av mer än 100 000 familjer till Sibirien och Kazakstan. Kommunisterna påtvingade Ukrainarna och alla delar av Sovjetunionen denna process.
Många ukrainare motsatte sig kollektiviseringen. Sovjetunionen siktade medvetet på Ukrainas folk, dess rika land och dess spannmål. Kommunisterna gjorde Europas brödkorg till något mycket värre än en korglåda. Sovjetisk politik orsakade ännu en hungersnöd, en mer hemsk än den förra. Stalin brydde sig inte. I själva verket orkestrerade han hungern som ett straff. Svälten kom att bli känt som Holodomor, som från ukrainska översätts som "död av hunger" eller "utrotning av hunger." De tekniska datumen är 1932–1933, men de negativa, effekterna som denna hungersnöd orsakade lever vidare.
Utöver tvångskollektivisering satte sovjetisk politik höga spannmålskvoter som var omöjliga för ukrainska bönder att uppfylla. Som straff tog sovjetiska myndigheter ut böter, konfiskerade spannmålen och tog till och med utsädet. Bönder fick inte lämna sina byar och ukrainare fick inte lämna sitt land. I slutet av 1933 hade mellan 2 miljoner och 5 miljoner ukrainare dött på grund av Stalins kommunistiska svält. Samma statligt påtvingade hungersnöd dödade även människor utanför Ukraina. Kring 2 miljoner dog i Sovjetunionen, särskilt i Kazakstan.
Efter hungersnöden tystades ukrainare på andra sätt. Kommunisterna förnekade existensen av Holodomor. Ukrainare straffades – inklusive att skickas till sovjetiska arbetsläger (Gulag) – om de talade, skrev, sjöng eller målade om det. De fick inte minnas sina döda, sörja, sörja eller ens namnge och räkna dem.
Sovjet blev sedan återigen offer som en del av den stora terrorn senare på 1930-talet. Stalins utrensningar tillskrivs vanligtvis hans personlighetskult och drivkraft efter makt, men de utgjorde också ideologisk krigföring mot hans eget folk. Ukrainare, bland många andra, anklagades falskt och arresterades, torterades, utsattes för visningsrättegångar, avrättades, deporterades och skickades till Gulag. Åter igen som på 1920-talet, attackerade sovjetiseringen den ukrainska kulturen, traditionen och språket.
Andra världskriget tillfogade Ukraina fler brott. Västra Ukraina kom under sovjetiskt styre först efter Tysklands och Sovjetunionens gemensamma invasion av Polen 1939. I den del av Ukraina som Röda armén ockuperade infördes sovjetisering, tillsammans med arresteringar av alla som gjorde motstånd. Mer än 1 miljon människor deporterades till Sibirien och andra platser österut i mitten av 1941.
Sanningen blev ett offer i detta krig, som i så många andra. Många känner till Katyn skogs massakern, där NKVD mördade över 20 000 polacker 1940. I årtionden förnekade sovjeterna deras handlingar och skyllde dödsfallen på nazisterna. De erkände sin medverkan först, med stor motvilja, på 1980-talet.
Fängelsemassakrer i västra Ukraina kom 1941, efter att tyskarna bröt Molotov-Ribbentrop-pakten och invaderade Sovjetunionen. NKVD mördade brutalt mellan 10 000 och 40 000 politiska fångar under loppet av åtta dagar. Cirka 70 procent av offren var ukrainska, 20 procent var polska och resten var judar och medlemmar av andra missgynnade minoritetsgrupper. Vissa hade "befunnits skyldiga" till större brott, medan andra hölls för mindre brott eller bara för förhör. Beroende på fängelset sköts några offer i nacken, medan andra brändes levande i låsta celler. Men allt var systematiskt och många fick utstå brutal tortyr innan de dödades. Liksom med Katynskogsmassakern begick sovjeterna massmord och skyllde på nazisterna.
År 1943 tappade tyskarna mark i Ukraina. Den sovjetiska röda armén återerövrade Kiev och spred förtryck över hela Ukraina. Stalin och hans hemliga polis gick efter alla som de misstänkte för att vara illojala eller för att samarbeta med nazisterna. Dessutom tvångsdeporterade sovjeterna krimtatarerna till Uzbekistan och till andra centralasiatiska republiker 1944.
Under fullständig sovjetisk kontroll blev det inte bättre för ukrainarna efter andra världskriget. Det fanns ingen fredstid för ukrainska medborgare. Förkrigstidens produktionsnivåer inom jordbruket nåddes inte igen förrän på 1960-talet. En tredje hungersnöd – till följd av kommunistisk politik, förskjutningar efter kriget och torka – krävde omkring 1 miljon fler liv 1946–1947. Samtidigt fortsatte kommunisterna att förfölja olika religiösa religioner och tvångslikviderade den ukrainska grekisk-katolska kyrkan som gick under jorden i årtionden.
Brotten – och förnekandet av dem – fortsatte i snabb takt. Detta inkluderade årtionden av förtryck av ukrainska dissidenter, utbildare, intellektuella, präster, författare, konstnärer och nationalister - alla "statens fiender" som inte ville vara kommunister och som inte ville bli sovjetiserade.
Den förnekande delen är inte bara antik historia. Katastrofen i norra Ukraina vid kärnkraftverket i Tjernobyl – den värsta kärnkraftsolyckan i historien – förnekades i veckor 1986, och det var under Mikhail Gorbatjov, inte Stalin, Nikita Chrusjtjov eller Leonid Brezhnev. Cirka 5 miljoner människor exponerades för farliga nivåer av strålning, och hundratusentals fick doser som är tillräckligt höga för att öka risken för olika cancerformer. Utöver de dödsfall som resulterade omedelbart och under de följande åren, är förorenade jordbruksmarker nära Tjernobyl fortfarande osäkra idag, och kommer att förbli så i många år framöver. Och nu är naturligtvis regionen en del av det heta kriget, slagfältet som är Ukraina.
1990 och 1991 ledde Ukraina vägen till självständighet för de före detta republikerna i Sovjetunionen. Ukraina etablerade sig som en helt oberoende stat, och den sovjetiska krigföringen mot den staten upphörde officiellt. 1994 gick Ukraina med på att återlämna de tusentals kärnstridsspetsarna på sitt territorium till Ryssland. En viktig bestämmelse i denna överenskommelse – godkänd av Ryssland såväl som USA och Storbritannien – var garantin för Ukrainas nationella suveränitet och territoriella integritet. 1997 undertecknade Ryssland och Ukraina ett avtal om gränser som erkände ukrainsk suveränitet över Krim och arrenderade ut flottbasen i Sevastopol till Ryssland. Ändå har Ryssland under Putin brutit mot dessa avtal och garantier mer än en gång: i sin illegala annektering av Krim 2014, och nu i sin invasion av och direkta attack mot hela Ukraina.
Även om det inte finns något enskilt dokument i internationell rätt som kodifierar krigsförbrytelser, har Ryssland ratificerat olika konventioner som ett medlemsland i FN. Det finns också mer än 100 år av ackumulerad internationell lag som styr korrekt genomförande av väpnade konflikter. Brott mot mänskligheten har inte kodifierats i ett särskilt fördrag om internationell rätt, men det finns en gemensam lista. Folkmord erkändes först som ett brott enligt internationell rätt 1946 av FN:s generalförsamling.
De grymheter som Ryssland har begått i sitt nuvarande krig mot Ukraina tycks innefatta krigsförbrytelser, brott mot mänskligheten och folkmord. Men sovjeterna begränsade sin accepterade betydelse av brott mot mänskligheten på 1940-talet. Ryssland begår allvarliga brott mot ukrainare i Ukraina. Den är inte engagerad i ett rättvist krig, utan en invasion – en oprovocerad attack byggd på det sovjetiska arvet av krigföring och Putins invanda vanor av desinformation och bedrägeri.
För idag, spelar det inte bara roll vad som händer i Ukraina. Experter över hela det politiska spektrumet har sagt att kriget i Ukraina har förändrat världen, att det har förändrat den globala politiken. Nej, det har avslöjat dem. Allt är inte sötma och ljus i internationella relationer. Regimsskillnader spelar roll. Fred genom styrka är en tidlös princip och behövs nu mer än någonsin. Ukraina har väckt västvärlden på nytt.
Vid 20-årsåldern var det få ukrainare som visste vad västvärlden betydde. Nu gör alla det. Återigen har västvärlden blivit synonymt med begreppen civilisation, rättsstatsprincipen och frihet. Att vidmakthålla dessa principer kommer att kräva en ukrainsk seger och en skarp tillrättavisning till den siste arvtagaren och förkroppsligandet av sovjetisk makt.
Artikeln är baserad på:
Dr. Elizabeth Edwards Spalding, vice ordförande för Victims of Communism Memorial Foundation (VOC), grundande direktör för Victims of Communism Museum och Senior Fellow vid Pepperdine University School of Public Policy .
Ursprungligen publicerad i The National Review.
