torsdag 7 juli 2016

Almedalen tre (S) fyra (KD)

Statsminister Stefan ­Löfven var tydlig i sitt Almedalstal om vikten vikten att värderingarna inte ska domineras av det som splittrar utan om det som förenar.  Det som håller ihop och använde  ordet ”svenskt” för att göra det och sa ”Sverige” 28 gånger i sitt tal.

I Stefan ­Löfvens Sverige hetsar vi inte grupp mot grupp utan i Sverige håller vi ihop och skapar ett nytt samhällsbygge. Stefan ­Löfven lade en stor vikt på den industriella utvecklingen på företag som historiskt varit lyckosamma och byggt vårt välstånd och på nya företag som ska utveckla välståndet. Stefan ­Löfven nämnde KTH som forskat fram genomskinligt trä. Den gamla Svenska träindustrin som tar ett tekniksprång in i framtiden.

I Sverige ägnar vi oss åt samhällsbygge, inte åt meningslösa skattesänkningar utan styreffekt. I Sverige ägnar vi oss åt lagarbete och statsminister redovisade de satsningar som ska leda fram till en samhällsmodell som har framtiden för sig. Sverige har mått bra i globaliseringen och nu flyttar fler företag hem än som lämnar Sverige.

Statsministern  avsluta med en variant av John F ­Kennedys ”fråga inte vad ditt land kan ­göra för dig utan vad du kan göra för ditt land”. Alla som älskade Stefan Löfvens ”kunskapshungrande, hårt arbetande, jämlika Sverige” skulle fråga sig: ”Vad är min uppgift? Vad är min plikt?”
Löfven kritiserade Sverigedemokraterna  sitter hellre hemma bakom datorskärmen, och leder sin nätarmé mot invandrare, journalister, feminister eller vilka de valt att rikta sitt hat mot för dagen, det mest osvenska som finns.

Löfven kritiserade Alliansledarnas Anna Kinberg Batra och moderatledaren från Djursholm som åkte till Husby och spankulera runt och posera framför kamerorna medan de boende inte tilltalas utan får titta på.

Stefan ­Löfven var tydlig med att de rätta moralistiska och nationalistiska tonerna som plikten, bildningen, moralen och stolthet för Sverige ska vara vägledande in i framtiden.

Det var en statsminister som talade och då handlar det inte om populistiska brandfacklor utan om politik som gemensamt låter sig göras och det var en positiv bild av möjligheterna som målades upp av en positiv Stefan Löfven.

KD-ledaren Ebba Busch Thor inledde sitt tal med en kärleksförklaring till Sverige och att nu är det dax för en "värderingsrevansch”. I Sverige ska vi återgå till att renovera den svenska identitetspolitiken. Hur det historiskt var i landet ska läras tillika med utbildning i svenska värderingar.

Ebba Busch Thor talade om att Sverige befinner sig mitt i en värderingskris. Tillit, frihet, jämlikhet, alla människor lika värden är på olika sätt hotade och pekade bland annat på IS-resenärer, attacker mot blåljuspersonal.

Friheter och rättigheter under ansvar tar vi för självklara men vi har misslyckats med värderingsgrunden i samhällsbygget och riktar kritik mot Stefan Löfven som glömt den avgörande grunden för ett stabilt samhällsbygge. Busch Thor ställde frågan om Löfven kommer att få byggnadslov för sitt samhällsbygge vid nästa val.

KD-ledaren vill ha en "värderingsrevansch”.
Endast med en värderingsrevansch kan vi behålla vårt gemensamma hem tryggt inför framtiden, bland annat skärpa straff för den som ger sig på blåljuspersonal.

Busch Thor påminde om partiets utspel om ett asylprogram, där asylsökande ska få svenskundervisning, samhällsorientering och en arbetsplikt - redan under tiden asylsökande tar emot samhällsstöd. Passivitetskulturen för asylsökande måste brytas och det fortsätter vidare när hälften av de som kommer till Sverige som saknar arbete efter sju år.

När det  gäller EU  så visad Busch Thor upp en annan åsikt än allianskollegan Jan Björklund, L, som vill se att starkare EU så vill Ebba Busch Thor ha ett smalare och vassare EU. Brexit blir en väckarklockas om måste leda fram till att Europas politiker börjar rannsaka sig.

Ebba Busch Thor försökte framstå som en ledare som hade ett budskap. Trotts en stilig yttre inramning, ungdomlig framtoning och ett väl genomfört tal så kvarstår frågan. 
Vad har KD efter Alf Svensson att tillföra svensk politik?

tisdag 5 juli 2016

Almedalen två dagar L och C

Almedalsveckan med åtta dagar har inletts med att Liberalerna lovordar ett EU och ett Starkare EU och att dumheten att stå utanför EMU är dårskapens seger över förnuftet. Björklunds retorik går ut på att allt är bra med EU och de som är kritiska inte vet sitt eget bästa. Liberalerna berömmer sig för att skapat denna hydra som allt fler av fotfolket inte ser nyttan med. Det verkar enbart vara banker, kapitalet, tiggare och politiker som ser nyttan. I alla fallen är den enkla medborgare som ska betala.
 
Sammanfattningsvis verkar Liberalerna leva i en ljus världsbild där drömmen om överstatlighet utan demokratiskt styre är idealet. På något sätt leder det tankarna till stalin-kommunistiska och hitler-nazistiska tankarna för hur Europa ska styras.

Dagen därpå var det Centerpartiet tur att presentera hur invandrarna ska få arbete. Subventioner i form av lägre skatt. Invandrare ska inte behöva bidra till välfärden och de behöver framförallt arbeten som är enkla. Resten av samhället förutsätter att alla har en gymnasieexamen och i de flesta yrken krävs akademisk examen. Har alla glömt att Sveriges välstånd byggde på stora uppfinningar och kvalificerad kunskap. Detta sagt av en partiledare som i mycket är överbetald och i mångas ögon saknar kvalifikationer att leda landet.

Vad dessa partiledare presenterade i sina tal var helt enkel att tvångsmässigt förorda saker som tidigare inte fungerat men som är enkla att retoriskt upprepa. Vad som kom ut i deras munnar  på de två första dagarna är ett tydligt bevis på att tron på  alliansen liksom EU är på väg att försvinna in i ett vakuum.

lördag 25 juni 2016

Brexit

Britterna röstade om EU-medlemskapet tvärt emot vad alla experter förutspått. Resultatet leder utifrån samma experter till jordens undergång. Sanningen är att den lilla människan har känt maktlöshet då ett teknokratiska tjänstemannavälde flyttat makt från demokratiska medlemsländer till Bryssel. Den gigantiska rörelsen har upprepade gånger ifrågasatts av medborgare utan att de kunnat förändra den ständigt föränderliga maktglidningen. När folket har tillfrågats har de röstat nej. Röstade folket fel får de rösta om tills del blir rätt har tidigare gällt. Krafter har redan satts igång för att göra om Britternas omröstning.

EU.s utveckling har blivit en självspelande byråkrati av detaljregleringar som är norm i vissa delar av unionen men som i andra delar blir helt oförståelig av fotfolket. Det har varit skadligt för Europa när ledande politiker hellre lockas att röra om i EUs soppor än att företräda medborgarnas intressen.  Europeiska unionen har de senaste åren utvecklats till en spelplan där politiker och tjänstemän producerar något som väljarna upplever att de inte vill ha.

Få har varit nöjda med utvecklingen inom unionen och det har varit en oöverskådlig struktur där all kritik viftas bor med att den är skadlig för ekonomin och rörligheten samt om argumenten saknas att kritiken kommer från extremgrupper. Vår EU-nämnd får ju knappt se rubrikerna på de frågor som behandlas. Allt som i hemlighet sker i slutna rum blir till en utveckling som leder till ökad alienation i ett EU med ökad centralisering av besluten och avsaknad av demokratisk prövning av osynliga aktörer. 

Frågan är om det kommer att bli en större öppenhet och möjligt att framföra kritik mot unionens brister? Det brittiska beslutet om utträde ur det europasamarbetet kan antingen öppna för ett mer demokratiskt EU likaväl som att det kan göra att strukturerna blir än mer inåtvända och osynliga med ökat hemlighetsmakeri och centralisering?

De som kallar sig europavänner med Liberalerna i spetsen beklagar den brittiska folkviljan. Samtidigt har t.ex. Cecilia Malmström och Björklund   ingen förståelse för att det finns sker som kan kritiseras. Britterna utträde borde istället bli en möjlighet till att ett nytt och sundare europeiskt samarbete kan formas. Europa har en samhörighet som bygger på demokrati. EU får inte avskaffa de demokratiska principerna med målet att bilda en superstat. 

Låt oss se möjligheterna med en öppen och levande Europeisk Gemenskap som inte enbart bygger på ekonomisk tillväxt till varje pris utan ger ett mervärde till medborgarna.

torsdag 2 juni 2016

Nobel Center

Det har inte hänt så mycket sedan början av 1800-talet med vad vår kungen anser. Nu har kungen och drottningen givit synpunkter på det  planerade Nobel Center  på Blasieholmen.

Det gamla Kungliga Tullhuset ska rivas och kungen anser att det borde bli kvar på sin plats och att Nobel Centret bli alldeles för dominerande.
Det kungliga tullhuset representerar en tid när kungen hade starkt inflytande och visar på Sveriges kontakter med andra länder. Det handlar om  handelsförbindelser med  Europa och över världshaven. Tullhuset var en central punkt som visades Stockholms betydelse för Sverige.
 
Nu ska den gamla historien som det inte finns mycket kvar av skoningslöst rivas och ge plats för et gigantiskt Nobel Center.

Vist är minnet av Nobel viktigt men man ska betänka att han främst var en rysk affärsman. Att han gömde sig i källaren för att inte avrättas och att det var spillror av verksamheten utanför Ryssland som blev det som vi minns som Nobels Sverige.

Det är försåtligt att kungen och drottningen med uppenbar klarsyn ser att det politikerna i Stockholm med grumliga motiv undviker att se att detta bygge är ett kulturmord. En byggnad som knappast har en plats på den plats den är tänkt att uppföras.

Det är med stor tillfredsställdes att konstatera att den kungliga familjen efter nog 200 år av tystnad uttalar sig i en fråga som berör rikets arv,  kultur och nydaning. 

Nobelstiftelsen kan knappast hyllas för detta projekt  som liknar ryska kejsarmaktens fullkomlighet i beslutande.

Låt nu det svenska folket få avgöra om politikerna i Stockholm på nytt ska ta död på en kulturbyggnad.

tisdag 24 maj 2016

Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet samarbetar

Det fanns en tid då den tidigare partiledaren för vänsterpartiet glatt deklarerade att han var kommunist och på inga villkor kunde dela kopiator med Sverigedemokraterna i riksdagshuset.
Nu kan Vänsterpartiets partiledare Jonas Sjöstedt utan skrupler komma att samarbeta med SD för att stoppa det så kallade värdlandsstödsavtal med Nato.

Likt Centerpartiet som aldrig kunde tänka sig att starta upp nya kärnkraftverk och ändå gjorde det verkar nu Sjöstedt vara beredd att göra det otillåtna, ta steget från att vägra dela en opolitisk kopiator till att nu politiskt dela åsikter med SD.

Tillsammans får den oväntade alliansen mellan de båda partierna mer än en sjättedel av riksdagens mandat, vilket är tillräckligt för att skjuta upp beslutet. 

Sjöstedt har ett tungt historia från sitt partis stalinistiska arv att bära. Partiet har varit en megafon för Sovjets propaganda och motsatte sig högljutt i riksdagen att flyktingar från mellankrigstiden självständiga länder, som delades 1939 upp med ett avtal mellan Hitler och Stalin, skulle få stanna i Sverige. Kommunistpartiet ville 1945 att de 30000 balter som flytt skulle sändas åter till Stalins terror, enligt partiets ideologi.

Vad vänsterpartiet nu ger sin in på är att med buller och bong förklara sig omyndiga när de faller in i Sverigedemokraternas populism över att omvärldens förtroende för vår alliansfrihet minskar.
Sett till historien så var det inte någon alliansfrihet 1939 -45, snarare att hålla på den som hade bästa framgång i kriget. 

Menar Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet att den nya aggressiva politiken från öster kan viftas bort och att Sveriges försvarsförmåga är god med sitt 5-dagars förvar?

lördag 23 april 2016

Miljöpartiet dekadens?

En av miljöpartiets första valaffischer förde fram budskapet att partiet skulle bli en blåslampa i häcken på etablissemanget. Nu verkar blåslampan hamnat bakom miljöpartisterna. 

Hur kunde det bli så?

Partiet byggdes från grunden av idealister med viljan att förändra samhället. Den gruppen har blivit allt mindre med åren och ersatts av karriärister och anställda kompisar till de ledande förgrundsfigurerna. Man får på så vis ett stort antal ja-sägare till bl.a. språkrören. Ett mörker sänker sig då ”jobbiga” personer som kritisk granskar omgivningen försvinner.

Miljöpartiet tankar om allas rätt att invadera Sverige har blivit partiets största fiende. Romsons och Fridolins har nu att hanterar en situationen där partiet efter en allt intensivare granskning börjar betraktas som islamisternas och brödraskapets politiska plattform i svensk politik.

När partiet var ungt talades ofta om risken att infiltreras av högerextrema rörelser då det kunde räcka med några få namn skrivna på blanka valsedlar för att ta en plats i kommunfullmäktige. Nu är det uppenbart att för att kunna hamna på en sedel så räcker det med att bli medlem och i mångfaldsperspektivet bli nominerad. Oron för att få in extremister i den demokratiska processen försvann när medlemmarna blev fler och att möjligheterna till makt och påverkan blev större. På ett sätt har partiet gjort en vandring från att vara avståndstagande till traditionella värderingar till att aktivt förespråka främmande värderingar.

Vart ska partiet nu ta vägen? 

En gång var klassificeringen av miljöpartisterna gurkor eller meloner beroende på insidan av dessa. Numera finns det fog med en tredje grupp som är grön på utsidan och brun/svart på insidan.

Partiet arbetar inte för att långsiktigt behålla sina väljare utan förlitar sig på klatschiga kampanjer som lockar engångsväljare. Allt talar för att partiet behöver en nystart där kärnväljarnas grundläggande värderingar granskas.

Det kommer att bli smärtsamt att bli ett mindre parti med en klar profil. Fast det är troligen den enda vägen framåt för att partiet ska ha en legitimitet i det svenska politiska systemet.


torsdag 21 april 2016

Handskakning ej för fundamentalister?


Bostadsminister Mehmet Kaplan (MP) har tvingades avgå efter att avslöjanden visade att han vid ett flertal tillfällen umgåtts med islamistiska och högerextremistiska grupper. Utåt sett så skedde det på egen begäran och av en allmän bedömning utifrån ett oacceptabelt beteende. De enda som inte verkar tycka detta är språkrören Gustav Fridolin och Åsa Romson och som det verkar många inom partiet.
När det kom till offentligheten att politikern Yasri Khan (MP) vägrat skaka hand med en kvinnlig reporter från TV4 så står partiet som ett frågetecken. Kahn intervjuades av en kvinnlig reporter och framförde åsikten att hälsa genom att ta i hand var alldeles för intimt.
Yasri Khan sade till Sveriges Radio att det är ett personligt val, helt enligt de åsikter som extrema islamister inom bl.a. brödraskapet torgför.
Gustav Fridolin berättade i SVT:s Gomorron att han känt till Khans värderingar men hade haft svårt att koppla det till att kvinnor i ett sk feministiskt parti skulle kunna känna sig kränkta av fenomenet. Representanter från det andra regeringspartiet står upp med en mun och förklarar att det är oacceptabelt.
Fast i samhället utanför politiken går det alldeles utmärkt att bära på fundamentalistiska idéer.
En man vägrade skaka hand med den kvinnliga chefen vid anställningsintervju. Han fick inte jobbet. Arbetsförmedlingen drog in hans arbetslöshetsstöd eftersom de ansåg att han borde bidragit till att skapa mer gynnsamma förutsättningar för att bli anställd.
Diskrimineringsombudsmannen (DO) stämde Arbetsförmedlingen, som dömdes att betala skadestånd om 60 000 kr för detta. Domen finns att läsa här.
Läkaren krävde att den kvinnliga, muslimska patienten skulle hälsa på honom genom att skaka hand. När hon vägrade inställdes undersökningen. Kvinnan anmälde läkaren och Hässleholms tingsrätt ansåg det röra sig om diskriminering. Vårdföretag dömdes att betala ett skadestånd på 75.000 kronor. När ärendet nådde Hovrätten (2016) får läkare rätt och kvinnan ingen diskrimineringsersättning. Det beklagas av Anna Rosenmüller Nordlander, processförare på DO.
Vanligtvis betraktats doktorn som en person som båda könen kan utnyttja. Muslimer som vägrar att hälsa på doktor följer inte till vanliga muslimska normer, de uttrycker fanatism.
Så hur står det egentligen till inom det lilla regeringspartiet.
Är (MP) en oas att föda och legalisera extremister?

söndag 28 februari 2016

Politisk oreda


Det har skett märkliga saker i den svenska partiskaran. I en tid då landet översvämmas av asylsökande som efter lång resa passerat mins ett halvdussin länder söker asyl i Sverige. Genast uppstår det en politisk förlamning då de problem som finns blir ytterst påtagliga.

Asylmottagandet är inte dimensionerat efter trycket.
Skolplatser och lärare saknas till lågutbildade
Bostäder saknas
Arbetsplatser saknas för okvalificerade
Sjukvården överbelastas
Asylmottagandet blivit en affärsidé även för kriminella.
Samhället drivs isär med otrygghet i allt mer segregerade bostadsområden och kommuner.

I dessa tider försöker moderaterna kasta av sig hjärtats politik och föreslå utvisning av kriminella.
Miljöpartiet vill slopa alla hinder för invandring och bevisar att de lever i drömmarnas utopi.
Liberalerna vill ögna sig åt de viktiga frågorna om tillåten insetts och nekrofili.
Kommunistpartiets efterträdare vill avskaffa gränsskydd och försvar till förmån för välfärden.
Kristdemokraterna skriker sig hesa om allt och alla för att nå över den gyllene 4% nivån till riksdagen.
Centerpartiet försöker med konststycket att äta kakan och samtidigt ha den kvar.
Sverigedemokraterna kan luta sig tillbaka och säga vad var det vi sa och samtidig känna va hur väljarstödet blåser över till sina skuggkompisar bland moderaterna.

Riksdagen lägger ansvaret på kommunerna. Men vem vill ta emot en bostadsplattform för 500 boende. Det skulle på en dag knäcka allt av en enskild kommuns verksamhet. Enda rimliga platsen är att den förtöjs utanför riksdagshuset.

Vi har en svag regering oavsett om det är höger eller vänsteralternativet som anser sig ha regeringsrollen. Men partierna agerar enbart utifrån maktspel och inte efter vad situationen och landet behöver.

Sedan gäller det den europeiska unionen där protektionism och gränshinder och avskaffande av den fria rörligheten är på agendan.

Lycka till politiker och ta er ut ur eran drömvärld och se hur verkligheten ser ut.

fredag 11 december 2015

Ett yrvaket uppvaknade ur rosensömnen.

Helt plötsligt väcks de styrande av att den lösaktiga invandringspolitiken inte håller. Polisen, lärare sjukvårdspersonal ja stort sätt allt fler grupper får bekräftat vad de redan kände till.

Invandringen är allt mer en öppenhjärtig hjälpverksamheten av frivilligorganisationer.  Den är även en affärsrörelse där det gått att köpa sig försörjning med hjälp av pass som givmilt delas ut av Sverige.  Smugglare och advokater gnugga händerna och tar in miljardbelopp.

Politiskt försöker partier vinna röster på en underlig strutspolitik. Allt politiskt tal om att invandringen är lönsam slogs snabbt i bitar när strömmen ökade. Vad som visa sig i statistiken är att de som kommer har mycket bristfällig utbildning. I Sverige räknas högskola som krav för arbete, vad ska förväntas av personer som är näst intill analfabeter. Verkligheten är oftast en fem till tio års försörjning av nysvensken. Oftast följt av ett livslångt försörjning som slutar med pension utan att individen betalt in någon pensionsrätt. För att politiskt bli av med problemen med kommunernas försörjningsstöd inför särskild pensionsförmån för de som invandrar sent i livet.

2000 ensamkommande  barn i veckan som rest hit och som förväntas återförenas med sin släkt och familj. Alt fler (31) kommuner anmäler sig själva  som lex Sarah fall. Det går inte längre att organisera mottagandet på en säker nivå. Varken lärare skolor och kostbar hem finns i att tillgå något som politiker i riksdagen inte tar hänsyn till utan ställer krav på kommunerna att trolla fram.

Så fick vi en överenskommelse mellan majoriteten av riksdagspartierna. Dock står två partier utanför överenskommelsen att strama åt inflödet Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna.  Båda partierna verkar leva i utopins drömmar. V fortsätter att drömma om svängdörrar och SD litar till dubbla lås.

Nåväl: Svensk politik har börjat handla om sakfrågan och inte längre SD och V, och för den delen även centerns inställning till asyl- och lyxsökande. Alltid  något som bryter förlamningen i den politiska virrigheten. Fast behövdes det ett totalt krisläge för att problematiseringen öppet får diskuteras och att frågan slutat avfärdas som rasism.

tisdag 24 november 2015

Och då hände det något!

Det var en helg då folkets parti blev det liberala partiet och alt var frid och fröjd som en lycklig vinst på en skraplott.

Knappt blev det tisdag så föll den svenska liberala invandringspolitiken samman och mp Romson stod och snyftade på en hastigt kommen presskonferens.  Öppna svängdörrarnas fullständigt katastrofala politik har nått sin ende för miljöpartiet. Fast makten är viktigare än hjärtefrågan så man blir kvar i regeringen, annars träder moderaterna in, och det skulle vara en stor olycka. Inte vill vi ha smarta stockholmare inbytta mot lantisar.

Länge talade Sverigedemokraterna om den omöjlig invandringspolitik, men som genom ett trollslag blev de sannspådda.

Vad kommer här näst? Ska flyktingar hjälpas på plats?