19 juni 2017 då vinden vände i Oskarshamn

19 juni 2017 får ses som en dag då vinden vände och OKG 1 stängdes i  Simpevarp, Oskarshamn.

Det första atomkraftverket som byggdes i Sverige har stängt och markerar en punkt där den nya tekniken tar över. Reaktor 1 vid kärnkraftverket i Simpevarp har under 45 år levererat levererat 110 miljoner megawattimmar el samt även 300 megawattimmar värme. Värme som kastats bort till ingen nytta.

Vändpunkten skedde tio dagar före planen att stänga verket och visar på den osäkerhet som kärnreaktorer har, fungerar fungerar inte ….

Efter 45 års drift kommer Sveriges första kommersiella reaktor att monteras ner. Det kommer att ta minst 15 år innan den åtgärden kan avslutas och sedan följer ett tveksamt slutförvar i hundratusentals år. Det som händer är att anläggningen går in i en fas av nedmontering. Det kommer att ta några år att ta bort de mest radioaktiva delarna som t.ex bränslestavarna. Seden kommer olika komponenter som finns i anläggningen att monteras ner. Under lång tid kommer de sedan lagras tills radioaktiviteten avklingat så att alla metalldelarna kan återanvändas. De kommer då att som ”ofarlig” ingrediens kunna ingå i t.ex diskbänken i ett vanligt hem. 

För framtiden så är denna avveckling positiv. Kärnkraften har visat sig vara en dyr, slösaktig och farlig energikälla. Ny kärnkraft i Finland har drabbats av fördyringar och diverse motgångar och verkar aldrig bli lönsam. Den viktigaste i detta fall är att alternativen har blivit så mycket billigare. Vind och solkraft är i ett läge där de klarar kostnadsläget mot kärnkraften. Slöseriet med kärnkraften har varit enormt. Som ett exempel skulle spillvattnet från Forsmark räcka till att värma upp Stockholm. Nu ville inte politikerna göra det, kärnkraften var ju farlig. Farligheten har bevisats både i Sovjet, Japan och USA. Tyvärr har vi säkert fler förväntade katastrofer att vänta när säkerhet och lönsamheten i gamla verk pressas. I Sverige sänktes säkerhetsmarginalen när effekthöjande åtgärder tilläts.

För den som arbetar med nedmontering av kärnanläggningar är framtiden ljus då arbetet tryggt kan planeras på tioårs sikt.

Fast egentligen borde avfallet inte grävas ner! Ny teknik visar på att det finns möjlighet att återanvända och att kraftigt reducera radioaktiviteten så att tiden i ett slutförvar minskas. 

Frågan är om detta steg blir omsprunget av alternativa källor?

 Framtiden får visa!

DN 3 juni 1945 Riksdagsmotion 199293:sf606

Den klartänkte Sten Andersson (m) i Malmö var redan 1993 klar över vad som var ett problem med Svensk asylpolitik. 

De enda som assimilerats är väl esterna som inte var särskilt välkomna och utgjorde grus i Sveriges och LOs vilja att få bra handelsförbindelser med Sovjetunionen. Sedan betraktas de som arbetsamma och lojala samt den lyckade integrationens exempel. Hur lätt var inte det. Esterna hade högre utbildning, en fjärdedel talade svenska, starkare kultur och delade religion med svenskarna. Dessutom fanns det klara band som byggdes upp under frihetstiden.

Motion till riksdagen

1992/93:Sf606

av Sten Andersson i Malmö (m)

Flyktingpolitiken

---

Ända fram till 1960-talets slut präglades vår invandrarpolitik av en uppenbar strävan att assimilera
nykomlingarna -- de skulle ''försvenskas'' så fort som möjligt. Tonläget var ofta bestämt och varnande. 

Ett exempel på detta kunde läsas i Dagens Nyheter den

3 juni 1945:

De balter som vill stanna här får finna sig i att
undervisningen av deras barn ordnas så att assimileringen
underlättas, och om den baltiska intelligentian är missnöjd
med det, får den väl söka sig till ett annat land.

Så sent som 1968 fick Skolöverstyrelsen, trots att det
blivit tillåtet 10 år tidigare, tala om att barnen faktiskt fick
tala finska på rasterna i Tornedalens skolor.

Det var också 1968 som riksdagen tillsatte en
invandrarutredning. Betänkandet ''Invandrarna och
minoriteterna'' var ett tidstypiskt dokument. Under
påverkan av dåtidens radikalism slog man in på en linje som
inte endast tog avstånd från assimilering, utan den ledde in
i ett gungfly av kulturpluralistisk retorik. Tidsandan och en
naiv syn på den etniska integrationsprocessen förklarar till
viss del inriktningen av den svenska invandrarpolitiken,
som antogs av en enhällig riksdag 1975.

Jämlikhet, valfrihet och samverkan blev
invandrarpolitikens honnörsord. Jämlikhetsmålet var ingen
nyhet, ty om detta hade riksdagen beslutat 1968.
Valfrihetsmålet var däremot en uppseendeväckande
innovation och det verkligt nya i politiken. Betydelsen av
detta betonades ytterligare när valfriheten fördes in i
grundlagen året därpå. Regeringsformens första kapitel fick
ett tillägg i andra paragrafen:

Etniska, språkliga och religiösa minoriteters möjligheter
att behålla och utveckla ett eget kultur- och samfundsliv bör
främjas.

Denna text innebär att de etniska minoriteternas
rättigheter till kulturell särart läggs till en av de svenska
statsskickets grunder.

Uppfattningen om kulturell valfrihet baseras på
föreställningen om ett konfliktfritt, mångkulturellt
samhälle, ett samhälle som bara berikas av den etniska
mångfalden. Att formulera en sådan utopi var endast möjlig
i ett land utan erfarenhet att hantera etniska konflikter!
Dessbättre vaknade politikerna till och erkände motvilligt
att den naiva syn som präglat invandrarpolitiken saknade
förankring i verkligheten. Men målet övergavs inte. Ingen
ville tappa ansiktet och få ta emot ''invandrarvännernas''
kritik. I stället sade man som i Orwells bok Djurfarmen:

att även om alla kulturer är likvärdiga så är den svenska
mest likvärdig.

Efter beslutet om invandringspolitiken 1975 har det rått
politisk enighet i ämnet och denna stördes inte förrän mot
slutet av 1980-talet. En så rörande enighet om en så rörig
politik kan inte annat än förvåna. Från början var det säkert
aningslösheten som förklarade situationen. Nu avslöjar
tystnaden en rädsla för att ta tag i en fråga som delar
folkopinionen och som kan provocera stormiga känslor.
Priset för denna naivitet och strutspolitik har vi börjat
betala under senare tid.

1975 försvann invandrarfrågan från den politiska
arenan. Framöver handlade det om praktiska ting som
bostäder, arbetsmöjligheter, hemspråk, socialbidragsuttag
och kriminalitet.

Följden av detta blev att en annan viktigare fråga aldrig
blev offentligt formulerad. Nämligen frågan om övergången
från det kända och etniskt homogena Sverige, till det nya
och okända mångetniska samhället. Människor i Sverige vet
vad de lämnar bakom sig, men ingen vet hur det kommer
att bli i stället. Det finns ingen garanti, logisk princip, eller
historisk erfarenhet, som säger att det mångkulturella är
bättre än det enkulturella. Vill människorna i Sverige leva i
en mångkulturell miljö? Sådana frågor som aldrig
ventilerades offentligt har grott i folkdjupet i form av
ökande oro och olust.

Sådana frågor har inte varit legitima. Människors oro
och undran har inte bemötts med allvar, respekt och sakligt
baserad kunskap vilket i längden blir förödande!
Antydningar om ett ifrågasättande av svensk
invandrarpolitik har uppfattats som en otillåten avvikelse
från det moraliska folkets självklara plikter. Idealsverige,
politikernas och kulturfolkets Sverige, begärde av sina
undersåtar att de åtminstone skulle hålla tyst om sina
skamlösa tillkortakommanden som människor.

Välfärdsstaten skulle självklart lyckas med den
mångetniska integrationen, ty erfarenheterna var
uppmuntrande och beredskapen god. Hade man inte klarat
moderniseringsprocessens påfrestningar och klasskampens
faror? Skulle man då inte klara av att integrera nya grupper
i det svenska samhället? Kungsorden blev riklig information
och mera kunskap och detta skulle råda bot på all
nationalistisk kvarleva. Det mångkulturella gjordes till ett
slags idealtillstånd. Det gamla Sverige framställdes ofta som
torftigheten själv, en ankdamm och något att nästan
skämmas över, ovärdigt dessa nya kosmopoliter som nu
befolkade Idealsverige. Man skulle per definition älska
libaneser och chilenare och tycka det är så roligt att leva
bland turkar, greker och jugoslaver. Det var en märklig
inställning, förvisso väldigt svensk, men i längden skadlig
och hämmande för ärliga möten människor emellan.

Invandringspolitikens oförmåga och oklarheter att hålla
invandringen under kontroll har spelat en viktig roll i detta
sammanhang. Bara två invandringskanaler har stått öppna
för utomnordiska immigranter efter 1970: flykting- och
anhöriginvandring. Genom dessa allt smalare kanaler skulle
till myndigheternas bestörtning en ansenlig mängd
människor passera under de kommande 20 åren. De flesta
försök att göra kanalerna mer oframkomliga har kapsejsat
inför människors nöd och förbryllande påhittighet.

Anhöriginvandringen har utgjort den antalsmässigt
viktigaste delen av de två senaste decenniernas
utomnordiska immigration men har uppmärksammats
mycket mindre än asylinvandringen, förmodligen beroende
på dess föga dramatiska former.

Flyktinginvandringen är en sammansatt kategori. De
som erhöll uppehållstillstånd som flyktingar enligt lagens
definition motsvarade 1987--1989 knappt en fjärdedel av
den totala asylinvandringen. Resten utgjordes av
krigsvägrare, de facto-flyktingar, humanitära flyktingar och
andra som närmast kan kallas ''byråkratiska flyktingar'' --
alltså de som fick stanna i huvudsak för att de väntat så
länge på att få sitt ärende behandlat.

Det sammantagna intryck som många fått är att Sverige
är utsatt för en anstormning av folk från fjärran länder och
att myndigheterna inte har kontroll över läget.
Flyktingmottagningens kollaps under senare delen av 1989
kom att dramatiskt bekräfta detta intryck och föranledde i
december samma år en ändring av asylpraxis i en restriktiv
riktning. Dessvärre beslutade den nuvarande regeringen
senare om en återgång till tidigare regler.

Denna hotande känsla kom att förstärkas av och
samspela med en annan känsla, nämligen att den
''generösa'' flyktingpolitiken höll på att grovt missbrukas.
Kritiken gällde inte bara att det var för många som kom,
utan också att många inte hade rätt att komma. Denna
känsla var givetvis inte tagen ur luften, men den bemöttes
sällan på ett seriöst sätt. Fortfarande märks en tendens att
förlöjliga människors kritiska synpunkter på
flyktingpolitiken med hänvisning till deras okunnighet och
överdrifter. I stället för undanflykter, som få tror på, borde
man erkänna att många lycksökare passerat våra gränser
och att alla flyktingar inte alltid är änglar. Invandringen
innebär risk för att även människor med asociala beteenden
söker sig hit.

Att dessa självklarheter länge har förblivit osagda av
ansvariga politiker återspeglar invandrarpolitikens
dilemma. Politiker och myndigheter vet att
invandringspolitikens folkliga förankring är alltför bräcklig
för att tåla en sådan form av öppenhjärtighet. Samtidigt
minskar deras trovärdighet än mer eftersom det de säger
stämmer dåligt med människors vardagsupplevelser! Denna
tystnad har utgjort grogrund för invandrarfientliga partier
och grupperingar. Retoriska framgångar baseras alltid på
att man har lyckats komma i kontakt med en för människor
viktig men oorganiserad del av de egna
vardagsupplevelserna.

I detta sammanhang kom Sjöbo in i bilden. 1988 sade
Sjöbo med klar majoritet nej till flyktingar och därmed
påbörjades en liten kommuns kamp mot etablissemanget.
Det som då hände sade mer om tillståndet i landet än
hundra högstämda tal i riksdagen. Nu avslöjades den
bräckliga invandringspolitikens förankring bland
medborgarna och, dessutom än farligare, etablissemangets
oförmåga att hålla ordning och reda och idealsamhällets
oförmåga att bemästra det verkliga samhällets känslor. Och
en sak blev glasklar. För varje gång någon partiledare eller
etablerad ''kändis'' uttalade sin avsky mot Sjöbo blev
motståndarna till flyktingpolitiken alltfler. Detta skall ses
som ett sundhetstecken och inget annat! Ofta benämndes de
som var kritiska mot asylpolitiken som ''okunniga lantisar
och korkade bönder'' med ytterst dunkla åsikter. I det
sammanhanget kan konstateras, baserat på mängder av
opinionsundersökningar, att samtliga riksdagspartier i
överflöd rymmer personer som ansluter sig till en liknande
uppfattning!

Ur demokratisk synpunkt var denna debatt olustig. Vem
vågade stå upp och försvara folkmajoriteten och riskera att
bli ''avrättad'' av det samlade ''tyckaretablissemanget''?
Endast ett fåtal vågade, och de fick utstå många svårigheter.

Sverige befinner sig i otakt med sig själv.
Moderniseringsprocessens snabba växlingar och
omvälvande följder har inte givit människorna många
chanser att skilja sig från det gamla på ett bra sätt eller
smälta in i det nya. Krisen förvärrar situationen. Det gäller
vår ekonomi, social välfärd och trygghet. Den omtalade
svenska modellen har fastnat och efter att ha varit en
ledande nation i många hänssenden är vi nu en bland alla
andra. Många medborgare förstår inte eller vill inte
acceptera att Sverige sänder ut signaler till omvärlden som
innebär att ett stort antal personer söker sig hit i avsikt att
erhålla asyl. Detta särskilt mot bakgrund av den asylpolitik
våra nordiska grannar bedriver!

Dessutom är det egendomligt hur signalerna konkret
fortsätter att uppfattas utomlands eftersom man numera
från ansvarigt håll poängterar att de flesta som kommit till
Sverige under senare tid inte får stanna. Det borde vara
dags att ändra ''signalsystemet''!

Det är i detta perspektiv som övergången till ett
mångetniskt samhälle får hela sin konfliktfyllda relief. Det
sorgearbete som man undertryckte en gång i tiden kommer
nu till ytan i former som inte alltid går att känna igen eller
acceptera. -- ''Det som göms i snö kommer upp i tö.''

Vi måste få till stånd en öppen debatt och inte
nonchalera eller strunta i de många som faktiskt ifrågasätter
svensk flyktingpolitik. Det är tystnaden som är hotande,
med dess många aggressioner bakom den prydliga fasaden.
Om vi bör frukta något så är det realiserandet av förträngda
känslors utbrott. Men då är det försent.

Svensk flyktingpolitik bör anpassas till vad som är
förankrat och förståeligt för den stora majoriteten väljare,
och detta innebär att bestående asyl i huvudsak endast bör
beviljas de utlänningar vilka kan definieras som politiska
flyktingar enligt Genèvekonventionens definition. Vidare
bör anhörigbegreppet ha den definition som anges i
Dublinkonventionen från 1990.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en förändrad svensk asylpolitik.

Stockholm den 19 januari 1993

Sten Andersson (m)

i Malmö

Nya Tider och PR-trick

Nya Tider är som ett eko av dåtiden. Visserligen för en del personer som ser sig goda att representera och företräda de okunniga. Medan debattörer som åtminstone vill behålla någon form av trovärdighet talar om ”kopplingar” i dåtid för att misstänkliggöra Nya Tider ge olika epitet som tidningen själv inte säker sig företräder.

Ett antal författare och organisationer förklarar varför de vill rättfärdiga sin bojkott av Bokmässan medan andra hävdar sin närvaro utifrån rätten till det fria ordet eller att det är en kommersiell tillställning som är en av inkomstens tryggande.

En ständig debatt om bojkott lyfter ideligen upp Nya Tider i ljuset och ger en helt massiv gratisreklam för tidningen. När Feministiskt initiativ gjorde en kupp med att bränna pengar i Almedalen var det ett PR-jippo som för en blygsam summa fick ett bestående värde i debatten. Nu har samma parti tagit beslut om att inte medverka i Almedalen 2017 för att en annan gruppering tillåtits hyra mark vilket borde få motsatt verkan.

Vem minns en person som kallade sig kommunist och som inte ville sitta i samma soffa som Ny Demokrati? Troligtvis fler än de som vet vem som satt i soffan. Vänsterpartiet kunde inte dela kopiator med Sverigedemokraterna i Riksdagshuset utan flyttade till en annan del för att slippa, viktig fråga för profilen.

Fast kompis effekten har ändå lett till att numera kan de motstridiga ta varandra i hand efter debatten. Det har tagit tio år av nötande mot varandra att komma till denna artighet som för de flesta i samhället företer helt normal.

De etablerade medierna talar om allt vad som är fel med Sverigedemokrater och nya medier och plattformar. Nu är det uppfriskande att SVT tagit ett initiativ till granskning, fast det har funnits föregångare. En grupp som granskat finns på nätet, ”www.interasistmen.se”. Fast de gör granskningar på ideell basis.

Så var det journalisterna som till stor del är en välavlönad sekt som på olika sätt försöker övertyga menigheten om vad som är det rätta i samhället. Och fy, nu tar sig pleti och kreti sig ut på nätet och skriver både sant och falskt utan att de professionella kan påverka.

Leve den fria debatten och rätten att uttrycka sig!

Trollfabriken

Eskilstuna-Kuriren har uppmärksammats i rikspressen för sin lokala studie av trollfabriken i tidningens spridningsområde, Eskilstuna, Torshälla och Flen. Genomlysning av det organiserade hatet i Eskilstuna ska givetvis granskas. Genomlysningen blev hot som framförts till nyhetsredaktionen och som gav tidningen, en helt grattis publik, med spridning över hela landet. Många rikskändisar poppade upp och, till tidningens lycka, som hycklande hyllar granskningen.

Självklart är det lokaltidningen klara uppgift granska den trollfabrik som lokalt blomstrar. Det är givetvis ett problem när rasistisk propaganda utgör sig för att vara nyhetsjournalistik som konkurrerar med tidningens egen propaganda. Eskilstuna-Kuriren har ett renommé om att stå upp mot nazismen under 40-talet. Det var till priset av något indraget nummer.

Den 25 januari 1946 fördes 153 balter och 227 tyskar ombord på det ryska fartyget Beloostrov i Trelleborgs hamn. En lettisk löjtnant begick självmord på kajen. Svenska folket protesterade medan Tage Erlander hävdade det rätta i regeringens beslut ”Vilken respekt skulle ett lands regering få, om den böjde sig för opinionsstormar av denna typ?” I stormen kring baltutlämningen 1946 så var tidningen först med att trycka den socialdemokratiska regeringens beslut. Sedermera blev Tage Erlanders en folkkär statsminister trott beslutet att till Sovjet lämna ut flyktingar. Det var en tid då många kommunister misstänksamt bevakades. Till skillnad mot idag så har kommunisterna vunnit samhällets legitimitet med namnbyte till Vänsterpartiet och står som ett stödben till regeringen. Fast de gamla ränderna sitter givetvis kvar i romantiska drömmar om allt är möjligt om man som Robin Hood tar från de beskattade och ger till alla efter deras krav. Det gäller att göra ett plakat och skrika så är alla problem lösta.

Vad är en lokaltidnings uppdrag? Att beskriva det som händer lokalt eller ta ställning i världsvida frågor? Många tidningar lever med en politisk åskådning med mål att få läsarna att i val rösta för tidningens åsikter. Då är det givetvis lämpligt att sabla ner åsikter som inte sammanfaller med tidningens.

Självklart är lokaltidningens legitimitet att handla om det som händer lokalt. Annars saknas legitimiteten för att tidningen ska finnas. När nu trollfabriken finns i Eskilstuna är det viktigt att denna realitet får nå en större publik!

Leve lokalpressen och deras presstöd.

Anna Kinberg Batra är inte längre smartare än lantisarna!

Någon gång på 1980 var Anna Kinberg "Batra" en uppstudsig moderat som i sitt självklara framträdande skulle lysa som smart då lantisarna utanför Stockholms tullar inte var smarta nog i hennes tycke. Reaktionen på det blev att hon hamnade i politisk karantän under några år. Men skam den politiker som inte kan återkomma. Ett lysande exempel är Mona Sahlin som med oskyldiga ögon lyckades att dupera svenskarna med att vara mamma, stressad och med riksdagens kontokort. Hon kom igen och blev partiledare. Sedan  visade sig att hon trotts kvinnliga förtecken inte klarade rollen. Ej heller blev senare karriärer som samordnare någon framgångssaga efter att fabricerat ett antal falska intyg.

Anna Kinberg Batra blev alliansens ledare men har på intet sätt fått de fyras gäng att växa.  Enligt väljarnas opinion så rasar moderaterna i februari 2017 med nästan 5% och centerns Annie Lööf rusar som den som en allt tydligare företrädare för alliansen. När Anna Kinberg Batra, närmast i panik, bjöd in sverigedemokraterna till samtal och stöd raserades allt av trovärdighet om att hålla det tredje störta partiet utanför beslutsfattandet.

Sverigedemokraterna sade efter senaste valet att de ska bli det största till nästa val. På den retoriken verkar alla journalister och övriga partiföreträdare som strutsar gömma sig.  Nu ser det ut som den smart Anna Kinberg Batra betett sig som en dum lantis genom att lämna ett öppet mål för just sverigedemokraterna att lyckas.

Vi får hoppas att Anna Kinberg Batra efter att lämnat partiledaruppdraget inte ger sig ut  på nya updrag som för avsatta politiker blir nya utanför ramljuset, fast med tidningarnas blickar på sig.

FÖR ATT VARA SMARTARE ÄN LANTISARNA KOMMER ALDRIG ATT GLÖMMAS.

Reformationen 500-år.

500-årsminnet av reformationen är en möjlighet att skapa en enad bild av Gud.

Den grundläggande frågan är hur vi ska förstå året 1517. Sveriges stormaktstid och historiska segrar som kännetecknades av antikatolsk polemik under det 30-åriga religionskriget.

Martin Luthers teser 1517 var en utmaning för den akademiska diskussionen med syfte att återupprätta kyrkans trovärdighet. Då levde Martin Luther och lutheraner ännu inom den katolska kyrkans gemenskap. Riksdagen i Augsburg 1530 var ett viktigt försök att rädda kyrkans enhet.

Under de senaste 50 åren av dialog mellan katoliker och lutheraner inbjuder till en gemensam bekännelse av en Treenig Gud och gemensam tolkning av vår Herre och Hans ord.

Ekumeniska frågor

Reformation 

• Reformationen kan förstås som en kyrklig förnyelserörelse på evangeliets grund, en fokusering på Jesus Kristus som Guds levande ord och centrum för Kyrkans liv.
• Reform är en del av den katolska kyrkans liv. Kyrkomötet i Trent inledde en omfattande reform som ledde till förnyelse av ordenslivet och missionsarbetet.
• Andra Vatikankonciliet inledde en reform som återgav Guds ord dess centrala betydelse.

Kyrklig splittring

• Reformatorernas förnyelser ledde till kyrklig splittring.
• Luthers syfte var inte en ny kyrka utan en nödåtgärd för att reformera kyrkan. Nu blir 500-minnet ett tillfälle för reflektion och enande.

Tradition

• Är reformationen, en kyrklig förnyelse eller en radikal förändring av kyrkans väsen?
• Har reformationens kyrkor har fjärmat sig från de kyrkliga strukturer som formats från 100-talet och som är gemensamma för katolska, ortodoxa och orientalisk-ortodoxa kyrkor? Katolska kyrkor grundar sig på eukaristin och den biskopliga ordningen. Reformationens kyrkor är uppbyggda med en annan struktur, tänk "stadskyrka - frikyrka". 
• Reformationen skiljer det ”protestantiska” och det ”katolska” åt, eller ska den ses ekumeniskt som ”en reform och förnyelse av den enda universella kyrkan”?

Ekumenisk gemenskap

Historiska konflikter

• Bildandet av sekulära nationalstater på basis av religiös bekännelse är ett resultat av det trettioåriga kriget.
• Sekulariseringen blev ett oförutsett resultat av den västliga kyrkans splittring som kristen tolkning är skyldig till.
• Nu är tid för katoliker och lutheraner tillsammans  lägga bakom sig  orätter de i 500 år åsamkat varandra och välja en gemensam väg i tolkningen av Guds ord.

Återfunnen gemenskap  

• Luther kan vara en rebell och tänkare om att Gud alltid ska vara Herre och att vårt förhållningssätt till Gud kännetecknas av en fullkomlig tillit till och respekt för Honom.

Tecken inför framtiden

Bekännelse av det smärtsamma som varit, glädje över ekumeniska framsteg följs av hopp.  Dokumentet   Gemensam deklaration om rättfärdiggörelseläran som godkändes i Augsburg 1999 av både lutheraner och katoliker ger en väg framåt. Enligt Påven Johannes Paulus II var dokumentet i ekumenisk milstolpe som innebar en långt gående samsyn i vad som orsakade Reformationen.  Den viktigaste frågan på den ekumeniska agendan mellan lutheraner och katoliker är en gemensam förståelse av kyrkans väsen och dess prästerliga uppdrag och tjänst.

Minnet av Reformationens kristocentriska kärna

Det är ingen slump att frågan om kyrkans sanna natur aktualiseras. Det var frågan om kyrkans sanna väsen och frågan vilket ämbete som har mandat att tala och handla i kyrkans namn som var kärnan Luthers teser 1517.

Luthers förståelse av själva tron var inte tänkt att tolkas individualistiskt. Enligt Luther förutsätter de troendes delaktighet i Kristus enhet i Kristi kropp. För Luther var alltså Kristi kyrkas enhet en fråga om tro. Att grunda en ny kyrka måste därför ha varit en omöjlig tanke för Luther. Frågan om kyrkans sanna natur som inte  löstes under Luthers tid är på väg att ges större klarhet 500 år senare och kunna leda till en växande kyrklig gemenskap mellan lutheraner och katoliker. 

Ekumeniken i dagens sekulariserade samhällen kan ta lärdom av Luther och vittna om att Gud lever och är verklig. Den viktigaste gemensamma utmaningen för ekumeniken är själva frågan om Gud. Kristna tror inte på vilken gud som helst, utan i Gud som visade sitt hela, konkreta ansikte i människan Jesus från Nasaret. Martin Luther uttryckte sitt påtagliga och djupgående sökande av Gud i det kristocentriska perspektiv som uttrycks i hans spiritualitet och teologi.

Lutheraner och katoliker kan samarbeta kring frågan om Gud.

”500 års kyrklig splittring går mot sitt slut”

För första gången i historien uppmärksammar nu katoliker och lutheraner tillsammans minnet av reformationen på global nivå. Det är frukten av 50 års internationell dialog. Ett gemensamt uttalande ska undertecknas av påve Franciskus och biskop Munib Younan som en inledning på 500-årsminnet, skriver kardinal Kurt Koch, Påvliga rådet för kristen enhet, och generalsekreterare Martin Junge, Lutherska världsförbundet.

och det kristocentriska perspektivet kan ett ekumeniskt uppmärksammande av Reformationen bli möjligt. Reformationens märkesår 2017 inbjuder oss att i Luthers anda vittna om den uppståndne Kristus och det förpliktar oss framför allt att minnas tillsammans.

De kristna trons skriftliga grunder finns fragmentariskt bevarad. Den kristna värdens kyrkor är på väg att enas i tolkningar. Minnet av Martin Luther lever och skrifterna finns i original. Martin Luther är i likhet med Mohammed att betrakta som profet.

Mohammed lade grunden för den  islamska tron. Trotts att skrifterna finns i original är tolkningen mycket splittrad trotts att islam är 600 år yngre. Inom den muslimska värden och framför våra ögon, både nära och avlägset, pågår ett uttalat religionskrig, både mellan muslimer och de som har annan tro. 

Gäller det att vänta 500 år på att tolkningen av läran blir gemensam?

Almedalen tre (S) fyra (KD)

Statsminister Stefan ­Löfven var tydlig i sitt Almedalstal om vikten vikten att värderingarna inte ska domineras av det som splittrar utan om det som förenar.  Det som håller ihop och använde  ordet ”svenskt” för att göra det och sa ”Sverige” 28 gånger i sitt tal.

I Stefan ­Löfvens Sverige hetsar vi inte grupp mot grupp utan i Sverige håller vi ihop och skapar ett nytt samhällsbygge. Stefan ­Löfven lade en stor vikt på den industriella utvecklingen på företag som historiskt varit lyckosamma och byggt vårt välstånd och på nya företag som ska utveckla välståndet. Stefan ­Löfven nämnde KTH som forskat fram genomskinligt trä. Den gamla Svenska träindustrin som tar ett tekniksprång in i framtiden.

I Sverige ägnar vi oss åt samhällsbygge, inte åt meningslösa skattesänkningar utan styreffekt. I Sverige ägnar vi oss åt lagarbete och statsminister redovisade de satsningar som ska leda fram till en samhällsmodell som har framtiden för sig. Sverige har mått bra i globaliseringen och nu flyttar fler företag hem än som lämnar Sverige.

Statsministern  avsluta med en variant av John F ­Kennedys ”fråga inte vad ditt land kan ­göra för dig utan vad du kan göra för ditt land”. Alla som älskade Stefan Löfvens ”kunskapshungrande, hårt arbetande, jämlika Sverige” skulle fråga sig: ”Vad är min uppgift? Vad är min plikt?”
Löfven kritiserade Sverigedemokraterna  sitter hellre hemma bakom datorskärmen, och leder sin nätarmé mot invandrare, journalister, feminister eller vilka de valt att rikta sitt hat mot för dagen, det mest osvenska som finns.

Löfven kritiserade Alliansledarnas Anna Kinberg Batra och moderatledaren från Djursholm som åkte till Husby och spankulera runt och posera framför kamerorna medan de boende inte tilltalas utan får titta på.

Stefan ­Löfven var tydlig med att de rätta moralistiska och nationalistiska tonerna som plikten, bildningen, moralen och stolthet för Sverige ska vara vägledande in i framtiden.

Det var en statsminister som talade och då handlar det inte om populistiska brandfacklor utan om politik som gemensamt låter sig göras och det var en positiv bild av möjligheterna som målades upp av en positiv Stefan Löfven.

KD-ledaren Ebba Busch Thor inledde sitt tal med en kärleksförklaring till Sverige och att nu är det dax för en "värderingsrevansch”. I Sverige ska vi återgå till att renovera den svenska identitetspolitiken. Hur det historiskt var i landet ska läras tillika med utbildning i svenska värderingar.

Ebba Busch Thor talade om att Sverige befinner sig mitt i en värderingskris. Tillit, frihet, jämlikhet, alla människor lika värden är på olika sätt hotade och pekade bland annat på IS-resenärer, attacker mot blåljuspersonal.

Friheter och rättigheter under ansvar tar vi för självklara men vi har misslyckats med värderingsgrunden i samhällsbygget och riktar kritik mot Stefan Löfven som glömt den avgörande grunden för ett stabilt samhällsbygge. Busch Thor ställde frågan om Löfven kommer att få byggnadslov för sitt samhällsbygge vid nästa val.

KD-ledaren vill ha en "värderingsrevansch”.
Endast med en värderingsrevansch kan vi behålla vårt gemensamma hem tryggt inför framtiden, bland annat skärpa straff för den som ger sig på blåljuspersonal.

Busch Thor påminde om partiets utspel om ett asylprogram, där asylsökande ska få svenskundervisning, samhällsorientering och en arbetsplikt - redan under tiden asylsökande tar emot samhällsstöd. Passivitetskulturen för asylsökande måste brytas och det fortsätter vidare när hälften av de som kommer till Sverige som saknar arbete efter sju år.

När det  gäller EU  så visad Busch Thor upp en annan åsikt än allianskollegan Jan Björklund, L, som vill se att starkare EU så vill Ebba Busch Thor ha ett smalare och vassare EU. Brexit blir en väckarklockas om måste leda fram till att Europas politiker börjar rannsaka sig.

Ebba Busch Thor försökte framstå som en ledare som hade ett budskap. Trotts en stilig yttre inramning, ungdomlig framtoning och ett väl genomfört tal så kvarstår frågan. 

Vad har KD efter Alf Svensson att tillföra svensk politik?

Almedalen två dagar L och C

Almedalsveckan med åtta dagar har inletts med att Liberalerna lovordar ett EU och ett Starkare EU och att dumheten att stå utanför EMU är dårskapens seger över förnuftet. Björklunds retorik går ut på att allt är bra med EU och de som är kritiska inte vet sitt eget bästa. Liberalerna berömmer sig för att skapat denna hydra som allt fler av fotfolket inte ser nyttan med. Det verkar enbart vara banker, kapitalet, tiggare och politiker som ser nyttan. I alla fallen är den enkla medborgare som ska betala.
 

Sammanfattningsvis verkar Liberalerna leva i en ljus världsbild där drömmen om överstatlighet utan demokratiskt styre är idealet. På något sätt leder det tankarna till stalin-kommunistiska och hitler-nazistiska tankarna för hur Europa ska styras.

Dagen därpå var det Centerpartiet tur att presentera hur invandrarna ska få arbete. Subventioner i form av lägre skatt. Invandrare ska inte behöva bidra till välfärden och de behöver framförallt arbeten som är enkla. Resten av samhället förutsätter att alla har en gymnasieexamen och i de flesta yrken krävs akademisk examen. Har alla glömt att Sveriges välstånd byggde på stora uppfinningar och kvalificerad kunskap. Detta sagt av en partiledare som i mycket är överbetald och i mångas ögon saknar kvalifikationer att leda landet.

Vad dessa partiledare presenterade i sina tal var helt enkel att tvångsmässigt förorda saker som tidigare inte fungerat men som är enkla att retoriskt upprepa. Vad som kom ut i deras munnar  på de två första dagarna är ett tydligt bevis på att tron på  alliansen liksom EU är på väg att försvinna in i ett vakuum.

Brexit

Britterna röstade om EU-medlemskapet tvärt emot vad alla experter förutspått. Resultatet leder utifrån samma experter till jordens undergång. Sanningen är att den lilla människan har känt maktlöshet då ett teknokratiska tjänstemannavälde flyttat makt från demokratiska medlemsländer till Bryssel. Den gigantiska rörelsen har upprepade gånger ifrågasatts av medborgare utan att de kunnat förändra den ständigt föränderliga maktglidningen. När folket har tillfrågats har de röstat nej. Röstade folket fel får de rösta om tills del blir rätt har tidigare gällt. Krafter har redan satts igång för att göra om Britternas omröstning.

EU.s utveckling har blivit en självspelande byråkrati av detaljregleringar som är norm i vissa delar av unionen men som i andra delar blir helt oförståelig av fotfolket. Det har varit skadligt för Europa när ledande politiker hellre lockas att röra om i EUs soppor än att företräda medborgarnas intressen.  Europeiska unionen har de senaste åren utvecklats till en spelplan där politiker och tjänstemän producerar något som väljarna upplever att de inte vill ha.

Få har varit nöjda med utvecklingen inom unionen och det har varit en oöverskådlig struktur där all kritik viftas bor med att den är skadlig för ekonomin och rörligheten samt om argumenten saknas att kritiken kommer från extremgrupper. Vår EU-nämnd får ju knappt se rubrikerna på de frågor som behandlas. Allt som i hemlighet sker i slutna rum blir till en utveckling som leder till ökad alienation i ett EU med ökad centralisering av besluten och avsaknad av demokratisk prövning av osynliga aktörer. 

Frågan är om det kommer att bli en större öppenhet och möjligt att framföra kritik mot unionens brister? Det brittiska beslutet om utträde ur det europasamarbetet kan antingen öppna för ett mer demokratiskt EU likaväl som att det kan göra att strukturerna blir än mer inåtvända och osynliga med ökat hemlighetsmakeri och centralisering?

De som kallar sig europavänner med Liberalerna i spetsen beklagar den brittiska folkviljan. Samtidigt har t.ex. Cecilia Malmström och Björklund   ingen förståelse för att det finns sker som kan kritiseras. Britterna utträde borde istället bli en möjlighet till att ett nytt och sundare europeiskt samarbete kan formas. Europa har en samhörighet som bygger på demokrati. EU får inte avskaffa de demokratiska principerna med målet att bilda en superstat. 

Låt oss se möjligheterna med en öppen och levande Europeisk Gemenskap som inte enbart bygger på ekonomisk tillväxt till varje pris utan ger ett mervärde till medborgarna.

Nobel Center

Det har inte hänt så mycket sedan början av 1800-talet med vad vår kungen anser. Nu har kungen och drottningen givit synpunkter på det  planerade Nobel Center  på Blasieholmen.

Det gamla Kungliga Tullhuset ska rivas och kungen anser att det borde bli kvar på sin plats och att Nobel Centret bli alldeles för dominerande.
Det kungliga tullhuset representerar en tid när kungen hade starkt inflytande och visar på Sveriges kontakter med andra länder. Det handlar om  handelsförbindelser med  Europa och över världshaven. Tullhuset var en central punkt som visades Stockholms betydelse för Sverige.
 

Nu ska den gamla historien som det inte finns mycket kvar av skoningslöst rivas och ge plats för et gigantiskt Nobel Center.

Vist är minnet av Nobel viktigt men man ska betänka att han främst var en rysk affärsman. Att han gömde sig i källaren för att inte avrättas och att det var spillror av verksamheten utanför Ryssland som blev det som vi minns som Nobels Sverige.

Det är försåtligt att kungen och drottningen med uppenbar klarsyn ser att det politikerna i Stockholm med grumliga motiv undviker att se att detta bygge är ett kulturmord. En byggnad som knappast har en plats på den plats den är tänkt att uppföras.

Det är med stor tillfredsställdes att konstatera att den kungliga familjen efter nog 200 år av tystnad uttalar sig i en fråga som berör rikets arv,  kultur och nydaning. 

Nobelstiftelsen kan knappast hyllas för detta projekt  som liknar ryska kejsarmaktens fullkomlighet i beslutande.

Låt nu det svenska folket få avgöra om politikerna i Stockholm på nytt ska ta död på en kulturbyggnad.